Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den stora olyckan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132 Den stora olyckan.
midten af april, begärde han af sin svåger Georg Wilhelm
med eftertryck, att utom Kiistrin äfven den väster om Berlin
belägna fästningen Spandau skulle upplåtas åt honom, af
Johan Georg fri öfvergång af Elbe i Wittenberg och af båda
fritt genomtåg af deras områden.
Trogen sin natur och sin vana, kunde Georg Wilhelm
ej heller i detta, för den protestantiska saken så
allvarsamma läge fatta ett beslut. Som ett af vinden drifvet
rö, sväfvade han af och an i en oupphörlig ringdans mellan
afslag, tvekan och eftergift, för att till sluts börja
kretsgången på nytt.
Men mycken dyrbar tid hade sålunda förspilts, och
det var först den 3 maj, sedan Gustaf Adolf med hären
närmat sig Berlin på en half fjärdingsvägs afstånd, som
han lyckades förmå kurfursten att efter ett ytterligare
vacklande fram och tillbaka underteckna ett fördrag, hvarigenom
han åt den svenske konungen upplät Spandau, dock med
uttryckligt förbehåll att återfå fästningen så snart Gustaf
Adolf undsatt Magdeburg eller staden fallit i Tillys händer.
Men ännu en barriér återstod att klarera innan Elbe
kunde uppnås, och denna den svåraste af alla. Sedan Georg
Wilhelm ändtligen, om än motvilligt, gifvit med sig, återstod
Johan Georg. Så väl broskansarna vid Magdeburg som
Elbebron vid Dessau voro i fiendens händer. För att
komma öfver till flodens västra sida, där Magdeburg ligger,
stod Gustaf Adolf således ingen annan väg öppen än genom
Wittenberg, och nyckeln till Wittenberg hade Johan Georg
i sina händer. Ville han låna den åt Gustaf Adolf, för att
i denna dess yttersta nöd afvärja den lifsfara som hotade
hans granne och trosförvant staden Magdeburg ? Ville han,
med andra ord, bevilja svenska hären fritt genomtåg?
Nej, Johan Georg, en furste, om möjligt, ännu
kort-syntare och klenmodigare än Georg Wilhelm, ville det icke.
På alla Gustaf Adolfs uppmaningar till honom att besinna
sin plikt som den förste af Tysklands protestantiska furstar,
och på alla hans varningar för det öde som eljes oundvik-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
