Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I fredens värf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60 - I fredens vä/f.
Klassöfvermod blef härigenom hos den råare delen
af ståndet ett härskande drag, som väckte mycken ond
blod och i synnerhet i gref- och friherreskapen tidtals var
olidligt. Gustaf Adolf måste upprepade gånger varna och
hota sådana själfsvåldiga ädlingar, och fall förekommo då
ej ens det hjälpte.
I allmänhet var Gustaf Adolf i sin inre styrelse starkt
fjättrad af denna adelns undantagsställning: många, som
det nu förefaller oss, alldeles oundgängliga inre reformer
strandade på adelns privilegier. Han var ej mer fri: man
hade bundit händerna på honom. Men hans snille fann
medel att kringgå dem, så t. ex. i lagskipningen, där han
i hofrätten inrymde lika många platser åt icke-adliga
medlemmar. Kanske skulle han ock, om han fått lefva längre,
funnit utvägar att stäcka denna adelsmakt, till båtnad både
för sig, kronan och de öfriga folkklasserna. Hans snille och
fosterlandskärlek peka båda ät det hållet. Vi stå här
inför en dunkel fråga, till hvars besvarande vi sakna alla
andra element än de som ligga i hans skarpa
statsmanna-blick och okufliga viljekraft.
Men ju längre Gustaf Adolfs regering skred framåt,
dess mer undergick svenska adeln en stor förvandling.
Under inflytande af hans stora och ädla personlighet
samlade den sig allt mer omkring tronen, i stället för att, som
så ofta förut, stämpla emot den. Dess medlemmar gingo
som statens tjänare in i de nya ämbetsverken och gåfvo
armén utmärkta, tappra och fosterländska officerare. Glömdt
var det gamla agget till fadern, och de slöto sig med
hängifvenhet kring sonen. Många af dem, för att ej tala om
en Axel Oxenstjerna, såsom en Per Baner, en Per Brahe,
en Nils Bjelke, voro utmärkta administratörer, af hvilkas
verksamhet både moderlandet och Finland hade godt.
För sin tapperhet och sina tjänster belönades adeln
rikligt: stora gods i de eröfrade länderna, i Tyskland hela
grefskap och hertigdömen, skänktes den af den frikostige
konungen. Han ville, att adeln, i stället för att hemma i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
