- Project Runeberg -  Förstudier till en roman /
149

(1896) [MARC] Author: Jerome K. Jerome
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

—• 9 —

in. Det skulle få lof att förflyta ännu .tjugufem
minuter, innan vattnet nått den höjd som var nödvändig för
att han skulle nå bassängens kant.

»Han betraktade vattenlinien, som markerade sig
på den blanka stenmuren, såg därpå, efter, som han
tyckte, tio minuter, åter dit, och fann att den stigit högst
en half tum om -öfver hufvud ens så mycket. En eller
två gånger ropade han på hjälp, men ansträngningen
var för stor för hans redan högst svaga andhämtning,
och hans röst klingade endast i hundrafaldigt eko
tillbaka från hans fängelses murar.

»Tum för tum steg det fuktiga strecket uppför
muren, men det gick fortare nedåt med hans krafter.
Det förekom honom som om hans inre söndersletes
och långsamt vrängdes ut; hela hans kropp gjorde
uppror mot honom och skrek: låt mig sjunka och hvila
lugnt på botten.

»Slutligen öppnade hans medvetslösa börda
ögonen och stirrade förvånad på honom, för att sedan
genast åter sluta till dem med en suck; en minut
senare öppnade de sig igen och sågo länge och skarpt
på honom.

»’Släpp mig’, sade han, ’vi gå annars båda till
botten. Sörj för er själf.’

»Han gjorde ett svagt försök att komma lös, men
den andra höll honom fast.

»’Håll er stilla, ni narr!’ hväste han till honom,
’endera blir ni räddad jämte mig, eller också gå vi båda
till botten.’

»Så fortsatte den grymma striden, tills mannen,
då han skådade upp, såg stenen alldeles tätt öfver sitt
hufvud. Han gjorde ett våghalsigt språng, berörde den
med fingerspetsarna, höll sig ett ögonblick uppe, föll
sedan med ett plask tillbaka och sjönk. Då han sedan
dök upp igen, kastade vattnets drifkraft honom så långt
upp att det lyckades honom att få tag i den
framspringande stenen med alla fingrarna och att hålla sig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 03:32:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fter/0149.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free