Gladt i Frantsila ett jubel ljöd från Cronstedts lägerställen; bud om Siikajokis seger hade hunnit dit om qvällen, och man drack i spridda gillen för sitt fosterland, det kära, för dess första skymt af lycka, för dess ändtligt frälsta ära. |
| Tvänne tappra veteraner, öfverstelöjtnanter båda, gamle Christjernin och Lode, fick man der tillsamman skåda. Jämlik dem vid deras sida höjde Aminoff sin hjessa, och en ring af yngre kämpar hade slutit sig kring dessa. Och man språkade vid glaset, talte fritt om hvarjehanda; i en sådan krets behöfde ingen man sin tunga banda: allt det svaga hos befälet kunde utan våda klandras, och bland stolta namn, som nämndes, ljöd marskalkens framför andras. Aflecht, han, som främst i striden slöt vid Revolaks sin bana, talte muntert: »Skål för Klingspor! Bröder, han har ändrat vana; lustigt skall det bli att skåda, hur han lyfter nu sin panna; se’n han trafvat genom landet, har han ändtligt vågat stanna. En af Cronstedts adjutanter, löjtnant Reiher, föll i talet: »Den, som sagt, att Klingspor stannat, han har talt förbannadt galet. Adlercreutz det var och Hertzen, som slog knut uppå vår nesa, fältmarskalken var som vanligt re’n för fan i våld på resa.» |