| 287 |
Den väg Adolf färdades slingrade genom en omväxlande nejd i nyckfulla krökar, som skulle slagit en nutidens vägbyggare med förvåning. Den tycktes vara bruten för att visa färdemän traktens alla behag, utan en tanke på att främja deras snara framkomst eller bekvämlighet. Hvarje backe i grannskapet hade en oöfvervinnelig dragningskraft; hellre än löpa rakt fram öfver jämn mark, gjorde vägen bukter för nöjet att föra den vägfarande uppför och nedför stupande branter. Nutidens tidnjugge penningjägare skulle, med ringaste hetta i blodet, harmats öfver den okände vägbyggaren; en vandrande student, som ville fägna sina ögon med vackra och skiftande landskap, skulle däremot från hvarje höjd med ökadt nöje låtit blicken flyga öfver nejden.
Adolf Skytte gjorde hvarken det ena eller det andra: han var fördjupad i dystra tankar, medan hästen bar honom än öfver furuklädda höjder, kring hvilka ett landskap af barrskogar och insjöar utbredde sig i
| 288 |
Då Adolf hunnit halfvägs, gick solen upp ur östervågor: dimman, som insvept ängden i en halft genomskinlig slöja, lyfte sig öfver skogens toppar och försvann.
Han red nu förbi Klas gästgifvares hus. Klas, som nyss lämnat sängen och stod i sin förstugukvist, bugade djupt och öppnade sin språklåda.
-- Hå, sade han, -- se unge herrn från Signildsborg! Tänk, det är nu längesedan jag hade nöjet se herr Adolf Skytte ... har öfvergifvit landet och blifvit stadsbo ... alldeles motsatsen till mig, som öfvergifvit staden och blifvit landtbo. Lycka till att trifvas lika bra i staden, som jag på landet! Vågar jag bedja nådig herrn stiga af och dricka en bägare af mitt bästa öl? Morgonluften suger.
Morgonluften suger ... middagsluften suger ... aftonluften suger ... värmen suger ... kölden suger ... det fanns ingen skiftning i den nyckfulla väderleken, som ej gaf Klas gästgifvare skäl att tala för sitt öl.
-- Jag kan tro, fortfor han, -- att nådige herrn ämnar sig till tinget för att höra på det förunderliga trolldomsmålet. Alla människor äro nyfikna på den saken, och jag med, men som jag väntar, att den nyfikenheten skall locka många vägfarande här förbi, så stannar jag väl hemma vid min disk till i afton. Nå, bäste herre, vill han göra mig den äran?
Men Adolf afslog i vänliga ordalag Klas gästgifvares bjudning, nickade åt honom och fortsatte sin ridt.
Allt eftersom det led mot förmiddagen och Adolf nalkades målet för sin resa, ökades mängden af åkande,
| 289 |
-- Där, ropade en bonde och pekade på en sandås, som nu höjde sig framför de vägfarande, -- där är galgbacken, godt folk. Där, om vår Herre vill, skall man snart få se annat än ett par hängda tjufvar.
-- Menar du, att häxorna ska’ brännas där uppe? Bara fan icke förer dem undan dess förinnan! inföll en annan.
-- Gud hjälpe oss, sade en gumma, som åkte i en pinnkärra bredvid sin man, med en gråtande pojke i knäet, -- Gud hjälpe oss, det står illa till i vår onda tid. Min lille Pelle är rent förskrämd, och det undras icke på, då han skall vittna mot Karin på Moen.
-- Skall din Pelle också vittna? inföll en svartmuskig karl, som ledde en liten flicka vid handen.
-- Ja, Karl skomakare, svarade gumman, i det hon tog brännvinsflaskan från sin man och räckte den till fotgängaren, -- och din Anna är väl i samma fördömelse?
-- Ja, en förbannad trollpacka tog en natt för någon tid sedan det oskyldiga barnet med sig till Blåkulla. Men djäfvulen har ännu icke satt sitt märke på flickan, och jag hoppas, att hennes själ skall kunna räddas.
-- O, o! suckade gumman, -- min Pelle har varit där två gånger. Alla barnen i vår by ha varit där, och några äro redan så långt hunna, att de kunna flyga själfva och satan har inskrifvit deras namn i sin bok. Ack, de stackars förförda barnen!
| 290 |
-- Ja, det är förskräckligt, sade skomakaren. -- Men också skall det vara en hjärtefröjd att se djäfvulens handtlangerskor kastas på bålet. Hur är det, nämndeman? Säger icke lagen, att de ska’ lefvande brännas?
-- Nej, de ska’ först halshuggas och sedan å båle brännas, svarade den tillfrågade, en fet gubbe, som red på en liten lurfvig klippare.
-- Det var skada, det, mumlade skomakaren; -- det är dock en tröst, att afgrundens svafvelsjöar vänta dem.
Adolf sporrade sin häst för att slippa höra fortsättningen af detta samtal. Sedan han ridit förbi galgen, där tvenne benrangel svängde för morgonvinden, och hunnit upp för den hålväg, som var gräfd genom sandåsen, såg han under sig en af barrskog på alla sidor omgifven dal, i hvilken utbredde sig en ansenlig by.
Den största byggnaden i byn var tingshuset. En folkmassa var redan samlad framför detta, och tonerna af en psalm, uppstämd af tusen röster, ljödo högtidligt de kommande till mötes.
Från den punkt, där Adolf nu befann sig, kunde man öfverskåda hela dalen och de vägar, som från olika håll förde dit. Alla vimlade af åkdon, ryttare och vandrare. På en af dem sågs en afdelning soldater röra sig mot den gemensamma föreningspunkten; ögat igenkände dem på den lysande raden af deras i solskenet blixtrande gevär.
Med den psalm, som nu tonade från dalen, afslöts den gudstjänst, hvarmed tinget enligt lag och sedvana hade öppnats. Adolf kom för sent att höra den af pastor Suenonius under bar himmel hållna predikningen, men
| 291 |
Folket sjöng ännu på den sista psalmversen, när Adolf slöt sig till hopen, som skockats i grannskapet af tingshuset. På en kulle midt i kretsen af de församlade stod pastor Suenonius, och vid hans sida lagman Skytte, omgifven af några herrar från grannskapet och hufvudstaden samt af nämndens ledamöter.
Suenonius syntes försänkt i bön. Hans panna var lutad, hans händer sammanknäppta öfver bröstet. Lagman Johan hade blottat sitt hufvud, och vinden lekte med de grå lockarne på hans hjässa. Uttrycket i hans ansikte var strängt och högtidligt; han stod där bland folket som ett ombud för det blinda, järnhårda, oblidkeliga ödet.
Då hans ögon, som stundom voro sänkta till jorden, stundom flögo öfver den omgifvande människomassan, upptäckte den nyss anlände ryttaren, mulnade hans panna, och hans blick fäste sig på Adolf så skarpt, som om den velat genomborra honom.
Men Adolfs blick sökte Elin och hennes mor och upptäckte dem ändtligen vid foten af kullen, bland en hop andra anklagade kvinnor. Ingrid, Elin och några andra af dessa arma varelser lågo på sina knän och stirrade mot marken; andra åter stodo upprätt och tycktes med sitt frimodiga yttre vilja trotsa eller ådagalägga sin oskuld. Slutligen fanns där bland de anklagade en af ålder lutande gumma, hvars ögon lyste af vansinnets hemska eld, och hvars hela sätt vittnade, att hon var omedveten om sin egenskap af anklagad. Hon stödde sig på sin kryckkäpp, betraktade de omkringstående med
| 292 |
De anklagade omgåfvos af tio eller tolf ryttare af Södermanlands regemente. För en åskådare, som kunnat draga tankarne från det sorgliga och hemska i detta uppträde, skulle det varit ett nöje att åse desse bistre, skäggige, bredaxlade krigare i deras kragstöflar, runda fälbhattar och blå vadmalsrockar, som endast pryddes af det breda lädergehäng, hvari den väldiga huggvärjan var fäst. Det fanns bland dem ingen, som icke skördat sin andel af de ärofullaste lagrar, som svenska svärd skurit. De äldre talde sin krigaräras anor från det tyska trettioåriga kriget; de yngre hade med Karl Gustaf tumlat om vid Warschau och gått på isen öfver Bält.
Då sången var slutad, skyndade lagmannen ned för kullen, trängde genom folkhopen, som aktningsfullt öppnade honom en väg, så fort trängseln tillät, samt gick fram till Adolf.
Denne blottade vördnadsfullt sitt hufvud för fadern.
-- Olycklige, hviskade lagman Johan, -- hvarför har du kommit hit? Jag ser i ditt ansikte, att du rufvar på något ondt. Begif dig härifrån!
-- Jag har kommit för att öfvervara ransakningen, svarade Adolf, -- och lämnar ej stället, förrän hon är slutad.
Lagmannen kväfde en suck och vände sig med rynkad panna bort. Han skulle velat säga mer, men de närvarande herrarne och någre af nämndens medlemmar närmade sig honom.
Följd af desse återvände han till kullen och utdelade några föreskrifter till länsman Askelin och till
| 293 |
Adolf sällade sig till dem, som följde de anklagade. Han såg Ingrid vackla framåt, stödjande sig på Elin, kring hvars skuldra hon lagt sin arm. Den gamlas blick var riktad mot jorden och hennes gestalt lutande, men den bar icke dess mindre sin outplånliga stämpel af medfödd ädelhet: hon var vördnadsbjudande i sin förnedring, högtidlig i sin sorg. Det djupa lidande, som uttrycktes i hennes anletsdrag, var mer af andlig än af lekamlig art: hon stred äfven i detta ögonblick med sig själf för att upprätthålla sin sviktande tro på en rättvis Gud, en styrande försyn.
Elin däremot hade återvunnit samma spänstighet i
| 294 |
Då hon i den omgifvande folkmassan upptäckte Adolf som ridit fram helt nära vakten, stannade hon och sträckte sina armar mot honom. Ingrid väcktes ur sina tankar af denna rörelse; hon såg upp och varseblef, äfven hon, den ende vän hon ägde i sin olycka. Men i detta ögonblick ropade den underofficer, som anförde ryttarne:
-- Hvarför stannen I, leda häxor? Gån på, om icke djäfvulen anfäktar er! ... Rask, rid fram och bana väg där borta! Akta er, godt folk, för hästhofvarne! Svär och förbanna, så mycket ni behagar, men gif rum, så vida ni ej vill smaka flatan af min värja.
Tåget stannade snart vid tingshäktet eller häradskistan, såsom det kallades. Dörren bommades bakom de anklagade, och af knektarne kvarlämnades en afdelning som vakt.
Sedan Adolf insatt sin häst i närmaste skjul och sörjt för foder åt honom, riktade han sina steg till tingshuset och trängde sig genom den packade folkmassan in i salen. Lagman Johan höll just på att uppläsa de »åtskilliga förordningar, som vid hvarje tings öppnande skola förkunnas allmogen, den till varnagel och undervisning». Tvenne i allongeperuker utstyrde, lagkunnige herrar från Stockholm, hvilka på lagman Skyttes begäran sändts från hofrätten, för att i det ovanliga målet gå honom till handa med nödiga råd och upplysningar, sutto vid dombordet
| 295 |
Anblicken af desse domstolsledamöter utaf allmogens klass var det högtidligaste tingssalen hade att bjuda på. Deras närvaro vittnade, att lagskipningen ännu, i trots af det romerska lagväsendets inflytelse, erkändes böra hvila på folklig grund ... att allmogen ännu bibehållit sitt anseende som en tänkande folkklass med medborgerliga rättigheter och plikter, i trots af munk- och adelsväsendets genom århundraden fortsatta försök att slå honom i andliga och värdsliga bojor.
Vid ena sidan, längst bort i salen, voro platser anordnade för åhörare af högre rang och samhällsställning. Vid andra sidan stodo länsmannen och någre underordnade rättstjänare, samt ett stycke från dem, på vederbörligt afstånd, bödeln.
Vi sade: »på vederbörligt afstånd», ty den ifrågavarande tjänstemannen var allt för blygsam att våga ställa sig sida vid sida med den ringaste af fjärdingsmännen. Bödelns yrke har hos de flesta folk varit betraktadt som ärelöst och instinktmässigt afskydt: icke minst hos de skandinaviska. Det var lättare att lega en lönmördare än uppleta en person, hugad att utföra lagens blodsdomar. Den gröfste brottsling åsåg bödeln och hans yrke icke blott med fruktan, utan med förakt. Man måste därför vanligtvis anförtro denna tjänst åt de samhällets parias,
| 296 |
Af sådan stam var äfven denne bödel: Svarte Anders, såsom han kallades af folket. Det var en svartmuskig, undersätsig, starkt byggd karl af på en gång dystert och vildsint utseende. Den afsky, hvarmed folket bemötte honom, och hans sorgliga plikter icke blott som skarprättare utan äfven som handhafvare af tortyren hade gemensamt bidragit att härda hans af naturen vilda sinne mot hvarje känsla af mänsklighet och medlidande.
Med undantag af en liten plats framför dombordet var hela den öfriga delen af salen uppfylld af människor.
När de förordningar, som borde lända »allmogen till varnagel och undervisning», voro upplästa, tillkännagaf lagman Skytte, att förhöret med de klagande och vittnena skulle börja. Skrifvaren uppläste deras namn i den ordning, hvaruti de voro antecknade på pastor Suenonius’ lista; länsmannen uppropade samma namn på trappan till tingshuset och ledsagade de kallade till dombordet.
Antalet af klagande öfverskred tvåhundra. Mer än hälften utgjordes af barn från tolf till sex års ålder. Undersökningen fortgick hela dagen med ett kort uppehåll vid middagstiden, utan att man hann förhöra mer än hälften och till protokollet upptaga deras vidunderliga klago- och vittnesmål.
Åhörarne tröttnade emellertid icke att höra och fasa öfver det de hörde. Det gjorde på de samlade ett obeskrifligt intryck, då det första barnet, följdt af sina föräldrar, framfördes inför domstolen, och dessa under ymniga tårar förtalde, hvad som vederfarits detsamma genom en af de anklagade häxorna.
| 297 |
Den tioåriga flickan, så berättade de, hade en afton fått ett grufligt krampanfall och därefter inslumrat i en djup sömn, som liknade döden. Då hon följande morgon vaknat, omtalade hon med förskräckelse, att en trollkvinna under natten inkommit till henne och medtagit henne på en Blåkullafärd. Detta hade sedermera upprepats flere nätter. Det var gagnlöst, att föräldrarne vakade vid det olyckliga barnets läger; de blefvo öfverväldigade af en oemotståndlig sömnlust och hade knappt tillslutit ögonen, förrän häxan infann sig ånyo och bortförde flickan på en afgrundsresa. Hon hade nu varit i Blåkulla många gånger; djäfvulen hade omdöpt henne, nödgat henne afsvärja Gud, inskrifvit hennes namn i sin bok och satt sitt märke på henne, hvilket skulle betyda, att hon vore hans i lifvet och i döden.
-- Se, nådige lagman, -- sade fadern och visade på en blå fläck i flickans panna nära hårfästet; -- här är det rysliga märke, djäfvulen själf inbitit i hennes panna. Om det finnes mänsklig rättvisa, så fordrar jag, att den nedriga trollkvinnan skall straffas med de grymmaste plågor. Ja, jag fordrar, att ingen barmhärtighet skall visas den djäfvulska förförerskan, ty gifves väl ett brott mer himmelsskriande än hennes? Nådige lagman, jag är född af gudfruktiga föräldrar och har själf gjort, hvad jag i min enfald kunnat för att uppfostra mitt barn åt Guds rike. Och nu är hon likväl, utan eget vållande, i evighet ovärdig att skåda Guds ansikte. O, det är rysligt, rysligt ...
Dessa ord funno genklang i talrika hjärtan.
-- Rysligt, rysligt! sorlade församlingen, och många fäder och mödrar bland de närvarande, hvilkas barn blifvit
| 298 |
-- I män och kvinnor, det gifves en mänsklig rättvisa, sade lagman Skytte långsamt och högtidligt, -- det gifves en sådan, ehuru en lika svag afbild af den gudomliga, som människan är en svag och bristfällig afbild af Gud. Varen dock öfvertygade, att den värdsliga lagen är fruktansvärdt väpnad och ej förgäfves gifven till de godas skydd och de ondas fördärf! Varen öfvertygade, att lagen samvetsgrant skall handhafvas de lidande till hugnad, de brottslige till straff, de brottsligt sinnade till varnagel!
-- Trösten er, olycklige föräldrar, sade därefter Suenonius, i det han steg upp från sin stol; -- tviflen ej, att edert barn ännu kan räddas! Herren, som för människornas ondskas skull gifvit Leviatan i våra dagar stor makt på jorden, skall dock misskunda sig öfver det arma ouppsåtligt syndande barnet, och den värdsliga lagen, som gör skillnad mellan den förförande och den förförda, visa det all den skonsamhet, som är möjlig. Jag vill taga vård om detta barn, jag skall ransaka dess sinne och söka utrota den onda säd, som frestaren väl däruti redan lyckats utså ... men mina krafter äro ringa, och jag säger eder, I församlade, att det plågoris, hvarmed Herren straffar oss, ej skall afvändas, förrän I alla med förkrossade hjärtan sträcken edra armar mot höjden, åkallen Hans hjälp och genom ett ångerfullt sinne, ett bättradt lefverne gifven kraft åt edra böner!
Denna predikantens uppmaning emottogs med ett nytt utbrott af suckar och tårar.
Sedan det åter blifvit någorlunda tyst i salen, började lagman Skytte ransakningen. Han ställde många frågor
| 299 |
Nyfikenhet och förfäran stodo målade på alla ansikten, och man vågade knappt draga anden för att ej gå miste om ett enda ord. Den ende, som med fördomsfri uppmärksamhet följde förhandlingen, var Adolf Skytte. Han hade valt sin plats bland de öfrige herremännen och satt där med tankfull uppsyn och öfver bröstet korslagda armar. Suenonius riktade stundom en sidoblick på sin unge vedersakare, en blick, som vältaligt uttryckte följande tanke: -- Du lede tviflare, hör nu och öfvertyga dig!
Sedan den förste käranden afträdt, framkallades andra och aflade, hvar i sin ordning, sina vittnesmål. Några hade endast att förtälja om sjukdomar, som genom häxornas tillskyndelser ådragits dem själfva eller deras husdjur, eller om signerier och lönliga konster af mångfaldig art, som de sett idkas; men dessa klagomål tilldrogo sig en jämförelsevis ringa uppmärksamhet. Nyfikenheten var hufvudsakligen fäst vid Blåkulla. Den vardt också rikligen tillfredsställd, ty de flesta klagomålen, framburna af minderåriga barn, men någon gång äfven af äldre personer, hade just dessa färder till föremål, och noggranna redogörelser för hvarje enskildhet vid dem och vid de fester, som skulle följt därpå, vankade i öfverflöd.
Adolf iakttog, att de vidunderligaste vittnesmålen på ett i ögonen fallande sätt öfverensstämde med hvarandra, hvilket han endast kunde förklara däraf, att de sjukliga
| 300 |
Det är i själfva verket en märkvärdig, om också icke oförklarlig företeelse, att häxerifarsoten öfver allt, så väl i det solbrända Granada som i det nordliga Dalarne, i de katolska som i de protestantiska landen, i femtonde och sextonde så väl som i det sjuttonde och adertonde århundradena åtföljdes af samma inbillningar. Den annars så obundna inbillningskraften, åt hvars nyckfulla lek en oändlighet af skiftande former tillbjuder sig, och hvars styrka och innehåll i så hög mån bero af tid och rum, visade sig här öfver allt fängslad inom en och samma krets af föreställningar och företedde blott den skillnad, att hon, yppigare och lugnare i södern, gaf sina skapelser en allt vildare och barockare prägel, ju mer farsoten drog sig mot norden.
Vid den ransakning som här skildras, och sedermera äfven vid den, som ägde rum i Mora socken i Dalarne, var hufvudinnehållet af de klagandes berättelser, som styrktes af de åtalades medgifvanden -- n. b. sedan dessa blifvit dem aftvungna på pinbänken -- följande:
Det finnes personer, till större delen af kvinnokönet, som i löndom äro tillgifna en dyrkan, hvilken står i den fiendtligaste motsats till den kristna religionen. Dessa kristendoms-fiender erkänna djäfvulen för sin herre, vällusten
| 301 |
Dessa personer känna hvarandra inbördes och mötas på ett blott af dem själfva kändt ställe, som nämnes Blåkulla, där de i närvaro af sin herre och mästare fira bullrande fester och öfverlämna sig åt sinnliga njutningar.
De äro förbundna att fortplanta sin lära genom att förföra det yngre släktet. För detta ändamål har djäfvulen utrustat dem med öfvernaturlig makt. De öppna husens väggar med en trollnål, söfva de innevarande äldre och bortföra barnen, som hvarken äro i stånd att neka eller ropa på hjälp. Sedan en häxa på detta sätt samlat så många barn som möjligt, samt smort dem med en trollsalva, som gifver dem förmåga att böja sig i luften, sätter hon dem jämte sig på den för tillfället valde trollhästen -- ett köksredskap, en ko, en häst eller till och med en människa -- och det bär af till mötesstället.
Färden är dock icke ögonblicklig. Häxan med sitt följe hvilar allt emellanåt på kyrkotaken, hvarunder hon, för att ändå hafva något för handen, skafver malm af kyrkoklockorna. Andra häxor, stadda på samma utflykt, pläga då infinna sig; de skryta inbördes öfver den barnhop enhvar lyckats samla, och hela skaran gifver sig därefter åter på väg. Då de flyga öfver någon blå sky, nedkasta de den afskafda klockmalmen, yttrande den gräsliga önskan, att deras själar ej må komma närmare Gud, än malmen den klocka, hvaraf han togs.
Vid framkomsten se barnen ett slott, skinande såsom vore det af eld.
Häxan inför dem i en sal, där mörkrets furste, till
| 302 |
De tillåtas sedan öfvervara festen, hvars orgier äro af den art, att de ej tåla en närmare skildring. (De färger, hvarmed de målas, visa emellertid, att de häxerigalnes fantasi måste låna sitt stoff från deras egen nyktra erfarenhet: nöjena och förtäringen påminna, såsom de skildras, om ett storståtligt bondgille; utsväfningarna förråda allt annat än epikureism.)
Efter festers slut återvänder häxan med barnen till deras hem, lägger dem i säng och aflägsnar sig, allt lika omärkligt som förut. Det dröjer likväl ej länge, innan hon ånyo medtager barnen till Blåkulla. För hvarje besök tillväxa de i djäfvulens gunst, få lärare, som undervisa dem i hans tjänst, varda slutligen af honom döpta och äro då fullkomliga häxor eller trollkarlar med förmåga och vilja att på egen hand företaga Blåkullafärder.
Djäfvulen är en ganska nyckfull herre. Det händer stundom, att han är vid dåligt lynne, sannolikt emedan han besväras af den ofvannämnda kedjan, på hvilken hans
| 303 |
Vid andra tillfällen är han särdeles mild och godlynt och roar då sina gäster med att spela åtskilliga vackra stycken på harpa.
Åter vid andra tillfällen är han krasslig till hälsan. Då slå häxorna honom åder och ägna honom den ömmaste omvårdnad. En gång var han till och med, enligt någras påstående, nära döden, och rådde då i Blåkulla stor jämmer och veklagan. --
Men huru var det möjligt, att dessa barocka historier kunde tros af män, som i själsodling stodo högt öfver massan af folket ... af män, hvilkas plikt som domare öfver lif och död var att tvifla och utan förutfattad åsikt undersöka?
Den allmänna meningen, de religiösa föreställningarna, den världsliga lagens påbud, de lärdaste mäns skrifter, allt bidrog att vidmakthålla och styrka den vidskepliga tron på sanningen af dylika historier, så rent af vansinniga de måste synas barnen af en nyare tid.
I den katolska kristenheten hade flere påfliga bullor förklarat tron på häxors tillvaro för en dogm, som det vore kätteri att tvifla på. Reformationen, som kämpade mot så många andra villfarelser, lät denna stå orubbad: Luther själf trodde på häxeri och på djäfvulens personliga uppträdande för att fresta och förföra. Ja, reformationen snarare ökade än minskade detta onda. Folkets inbillningskraft, som icke längre närdes af de katolska kyrkobruken, sökte undan protestantismens prosa sin tillflykt i det lönliga, det fördolda, och kastade sig på nya vägar,
| 304 |
I afseende på den ståndpunkt, som tidens lagstiftare intogo i denna fråga, torde det, hvad Sverige vidkommer, vara tillräckligt erinra, att år 1687 utkom en kunglig förordning hvaruti det heter:
»Förbinder sig någon till Satan, skrift- eller mundtligen, den straffes, likasom för Trolldom, till Lifvet.»
I själfva verket voro häxerifarsotens företeelser sådana, att till och med rationalisten måste häpna. Folkets enhälliga jämmer i de af smittan anstuckna landsändarne ... den massa af anklagelser, som gjordes inför domstolarne, och bland hvilka förekomma talrika själfanklagelser ... den märkvärdiga likstämmigheten i de klagandes uppgifter ... det oförklarliga i de somnambula yttringar, som farsoten företedde ... den förskräckelse, som grep allas hjärtan ... allt detta är i förening med tidens religiösa och vetenskapliga ståndpunkt alldeles tillräckligt att förklara, huru äfven män, som stodo öfver hopen, kunde med orubbad öfvertygelse lyssna till de vidunderligaste beskyllningar och utan ringaste tvekan döma oskyldiga människor till bålet.
Läsaren torde således icke undra däröfver, att lagman Skytte icke ett ögonblick tviflade på den fullkomliga sanningsenligheten af allt hvad han hörde. Det enda, som öfverraskade honom, var uppgiften om djäfvulens stundom krassliga hälsa, som skulle nödga häxorna att låta honom
| 305 |
Huru skarpsinnig ransakningen då måste blifva, och huru svaga utsikterna voro för de anklagade att varda frikände, är lätt att förstå.
Det nämndes, att de flesta klagomålen framburos af minderåriga barn. Öfver hundra sådana voro instämda att vittna. Den häpnad, som uppfyllde alla åhörarne och icke minst själfve domaren och den hedervärda nämnden, skulle snart stegras till yttersta fasa. En tolfårig gosse och hans än yngre syster framträdde och vittnade, att de varit förförda af sin egen moder till att dyrka satan. Denna kvinna hade själf anklagat hustrun till en af sina grannar, och nu steg denne granne, sannolikt drifven af hämndkänsla fram, och förklarade, att han hört den ifrågavarande modern, medan hon ännu gick hafvande med sitt yngsta barn, utlofva sin lifsfrukt åt djäfvulen. Domare och åhörare förstummades för ett ögonblick af denna rysliga anklagelse: den arma modern, som var närvarande i tingssalen, dånade. Ett sorl af häpnad hördes från de församlade. Själfve skrifvaren, en flegmatisk ung man, lät en stund sin penna hvila, innan han fortsatte skrifningen med följande anmärkning i randen:
Proh dolor, audiuntur hic horribilia.
Suenonius var den förste, som hämtade sig.
-- Ve, ve! ropade han med fruktansvärd röst, i det han steg upp och sträckte armarne mot höjden. -- Världens yttersta tid är inne. Herrens vredes dag måste
| 306 |
Efter ett ögonblicks uppehåll, hvarunder man hörde Suenonius’ sista ord sakta genljuda från åhörarnes bleka läppar, tog lagman Skytte åter ordet:
-- Länsman, sade han, -- denna kvinna skall genast föras till tingshäktet och förvaras bland de öfriga anklagade.
Askelin skyndade att utföra befallningen. Med biträde af en fjärdingsman släpade han henne ur salen och öfverantvardade henne åt de utanför uppställda soldaterna.
Förhöret fortsattes. De närvarande måste snart vänja sig vid taflor af samma slag. Flere barn anklagade sina föräldrar. Antalet, som lagmannen fann anledning vara att låta häkta, var i det närmaste fördubbladt, innan ransakningen i skymningen afbröts för att följande morgon fortsättas.
Af den folkmassa som samlats till tinget, begåfvo sig de i grannskapet boende till sina hem; de öfriga sökte härbärge hos byfolket, förskaffade sig nattläger i lador och andra uthus eller tillbragte natten under öppen himmel.
Lagman Skytte och de öfriga tjänstemännen kvarstannade i tingshuset och använde nattens flesta timmar till att genomgå handlingarna och samtala om de sakförhållanden, som de under dagens lopp inhämtat. Lagmannen hade efter ändadt förhör frågat efter sin son, men då denne
| 307 |
Han hade på inbjudning af Rolf, den gamle soldaten, och i sällskap med denne, som naturligtvis icke heller försummat att öfvervara förhöret, ridit till hans gård för att där tillbringa natten.
-- Nåväl, bäste herr Adolf, sade Rolf under vägen, -- hvad säger ni? Kan ni ännu tvifla, att frestaren har ett finger med i det här spelet? Ack, det är ju rysligt? Gud bevare oss alla!
Men Adolf svarade icke på denna fråga, utan började tala om helt andra saker, om vårarbetet, väderleken och annat, hvilket icke litet förvånade Rolf, hvars hela själ var uppfylld af det, som han under tingsförhöret rönt.
Rolf sökte därför åtskilliga gånger återföra samtalet på dagens fråga, men fick blott undvikande svar och märkte slutligen, att detta samtalsämne icke behagade den unge herren.
Detta, såväl som Adolfs dystra väsen, gaf honom anledning till funderingar.
-- Det måste således vara sant, tänkte han för sig själf, hvad folket påstår, att herr Adolf är genom en trolldryck förhäxad af den leda Ingrid. Stackars gosse, fortfor han för sig själf och fäste en medlidsam blick på ynglingen, som red bredvid honom, -- måtte detta ända väl! ... Herr lagmannen har stora bekymmer för honom: det har jag märkt ... jag undrar hvad de sade hvarandra, då de i morse efter gudstjänsten samtalade med hvarandra; det var bara få ord, men de måste varit tunga;
| 308 |
-- Nådig herre, tillade han högt, -- säg mig, ni tror väl nu icke mer, att Ingrid och hennes dotter äro oskyldiga?
-- Rolf, sade Adolf, -- gör mig icke sådana frågor. Jag inser väl, att människor, klokare än du, skulle anse hvarje tvifvel om de anklagades brottslighet som otillbörligt. Människorna bryta stafven öfver deras hufvud; de kunna intet annat. Huru grym, hånfull och förskräcklig är den dunkla makt, som styr världen!
-- Jag vet ingen annan makt, som styr världen, än en rättvis Gud, anmärkte Rolf, -- och jag hoppas, nådige herre, att ni med all er lärdom icke kan finna någon annan.
Adolf svarade ingenting.
-- Hm, mumlade Rolf sorgset, -- jag förstår. Han är förvillad i hufvudet, såsom folket säger. Gud fördöme den nedriga Ingrid.
Den gamle soldaten inlät sig icke mer på detta ämne, icke blott därför, att det tydligen var obehagligt för unge Skytte, utan ock emedan han fruktade att genom Adolfs svar finna ytterligare sannad en förmodan, som uppfyllde honom med bedröfvelse.
Tidigt följande morgon red Adolf åter till tinget och intog sin plats bland åhörarne i tingssalen. Den
| 309 |
Mot Ingrid på Tallmossen hade vida färre klagomål förekommit. Endast fyra barn påstodo, att hon förfört dem att tjäna afgrunden. Dessa barn tillhörde sådana hem, där Ingrids läkekonst varit anlitad. Pastor Suenonius klagade, att hon för honom dödat en ko, samt förorsakat hans hustru en svår sjukdom, från hvilken denna nu likväl genom Guds nåd vore befriad.
| 310 |
Mot Ingrids dotter Elin framställdes inga klagomål, men flere af barnen försäkrade, att de sett henne i Blåkulla, att hon där varit klädd i en grannare dräkt än de andra häxorna, samt i allmänhet varit särdeles hemmastadd och haft mycket att säga på denna ort.
Efter vittnesförhörets slut gaf lagman Skytte befallning, att de anklagade skulle föras inför domstolen.
Den första som framkallades, var den unga flicka, som inför pastor Suenonius anklagat sig själf för häxeri.
Under vittnesförhöret hade ingenting förekommit, som styrkte denna själfanklagelse, men hon framhärdade dock i densamma.
Då hon vid länsmannens sida inträdde i salen och åhörarne trängdes för att öppna dem en väg till dombordet, sågs en gråhårig, torftigt klädd gubbe armbåga sig fram till den stackars flickan och häftigt fatta henne om armen. Det var hennes far.
-- Märta, sade han med förtviflan målad i sitt ansikte, -- betänk, hvad du gör! Betänk, att du är mitt enda barn ... det enda stöd jag har på min ålders dagar! Tänk på den dom, som väntar dig, om du framhärdar i din bekännelse ... stupstocken ... bålet ...
-- Hvem talar där borta? hördes lagmannens skarpa röst.
-- Det är jag, det arma barnets far, svarade gubben.
-- Gif plats och släpp den anklagade fram! befallde lagmannen.
Länsmannen knuffade gubben åt sidan, men denne följde sin dotter fram till dombordet.
-- Oförskämde, utbrast Suenonius, -- vågar du inför själfva domstolen tubba din dotter att förneka sanningen?
| 311 |
-- Hon är oskyldig, svarade gubben.
-- Nej far, inföll flickan med tårar i ögonen, -- det är icke så väl. Jag är icke oskyldig ... jag är en förtappad varelse.
-- Märta, Märta! mumlade den gamle.
-- För bort honom! befallde lagman Skytte. Den olycklige fadern gjorde en bönfallande åtbörd och ville säga något, i hopp att kunna beveka domaren, men länsmannen och bödeln fattade honom vid armarne och förde honom ur salen, hvarefter den förre ålade de vaktgörande soldaterna att hindra honom komma in.
Flickan var synbarligen i feberaktigt tillstånd; hennes bleka ansikte vittnade om långvarigt själslidande och den djupaste ångest. Men den bekännelse hon nu aflade var icke dess mindre redig och fullt sammanhängande. Hon förklarade sig vara så i grund fördärfvad, att hon, i trots af den fasa hon om dagen hyste för sin egen ondska, likväl ej förmådde afstå från att hvarje natt förnya Blåkullafärderna. Hon begärde därför att så snart som möjligt få lida sitt välförtjänta straff, och att hon intill dess måtte varda fastlåst med järnlänkar vid muren i sitt fängelse.
Lagmannen lofvade sörja för att denna begäran skulle uppfyllas, hvarefter han vinkade till rättstjänarne att återförskaffa flickan till häktet och uppropade namnet på en annan af de anklagade.
I detta ögonblick reste sig Adolf från sin stol och vände sig med följande ord till domstolens ledamöter, hvilka, icke mindre förvånade än hela den öfriga församlingen, riktade sina ögon på honom:
-- Jag vet icke, sade han med fast röst, i det han lugnt mötte sin fars på en gång vredgade och ängsliga
| 312 |
Adolf hann ej säga mer, ty lagman Skytte rusade upp, ställde sig midt framför honom och utbrast med en röst, som darrade af harm:
-- Hvem är du, som vågar inblanda dig i rättens förhandlingar ... som vågar uttala en sådan tillvitelse mot denne prästman?
Den ton, hvari detta yttrades, den vrede, som spände hvarje muskel i den gamle domarens järnhårda anletsdrag, gjorde ett utomordentligt intryck, och i salen uppstod djup tystnad. De närvarandes ögon voro med ängslan fästa på far och son ... den förre stod där hotfull och olycksbådande, den senare blek, lugn och beslutsam.
-- Ställ samma fråga till ert hjärta, genmälde Adolf, -- och det skall helt visst ännu svara, att jag är er son.
Vreden förstummade den gamle Skytte. Adolfs dystra lugn förekom honom som trots. Hans tunna sammanpressade läppar darrade ... han vände sig om och gaf rättstjänarne en vink.
| 313 |
Men i samma ögonblick reste sig de andre kring bordet sittande herrarne från sina platser och skyndade att förekomma hotelsens fullbordan.
-- Nådige herre, hviskade Suenonius, -- lägg band på er vrede! Kom ihåg, att er son är i ett tillstånd, som gör honom otillräknelig för hans handlingar ... kom ihåg, att många af det okunniga folket äro här närvarande, och att ni ej bör låta dem vittna ett våldsamt uppträde mellan far och son! Det är jag, som är den mest förolämpade, och om ni nödvändigt fordrar, att er son skall näpsas, så sker det bäst därigenom, att hans yttranden upptagas till protokollet för att sedan varda föremål för ett formligt åtal.
Medan pastor Suenonius med dessa och dylika ord sökte lugna lagman Skytte, vände sig en af de allongeperukprydde Stockholmsjuristerna till Adolf och sade, i akt och mening att spara denne en bittrare utgjutelse från faderns läppar:
-- Min unge herre, alldenstund ni hvarken är ledamot af rätten, ej heller part, vittne eller sakförare i detta mål, så tillkommer det er icke att själfmant yttra er inför och till domstolen. Lagen stadgar, att ting skall hållas för öppna dörrar, men ger äfven domaren rätt att aflägsna en hvar, som på ett eller annat sätt stör förhandlingarnes gång. Jag vill härmed gifva er en vink, huru ni bör uppföra er, för att ej gå miste om att höra fortsättningen af detta lika förvånande som sorgliga mål.
-- Nå väl, svarade Adolf, -- jag skall taga er vink i akt, ty jag vill höra fortsättningen. Mitt uppsåt är att till Svea Hofrätt ingifva en fullständig berättelse om allt, hvad jag som oväldig åhörare rönt och kommer att röna under denna ransakning.
| 314 |
Med dessa ord satte sig Adolf lugnt på sin stol. Den närvarande allmogen åsåg honom med medlidsamma blickar och hviskade sins emellan om trolldrycken, som förvridit den unge herrens hufvud. Lagman Johan syntes ett ögonblick tveka, hvad han borde göra; men sedan han under sina rynkade ögonbryn riktat på sonen en blick, i hvilken vreden nu var blandad med djupt bekymmer, gick han, utan att säga något vidare, till dombordet, intog sin plats och uppropade namnet på den af de anklagade, till hvilken ordningen nu kommit att framträda.
Det var den vansinniga gumman. Hon framträdde hurtigt inför sina domare, nickade till dem bland nämndemännen, som hon igenkände, och hörde med sådan likgiltighet anklagelsepunkterna mot sig uppläsas, som om det alldeles icke gällt henne. Då lagman Skytte frågade, om hon vidgick sanningen af densamma, svarade hon genast ja. En af nämndemännen uppsteg och tillkännagaf, att den gamla kvinnan enligt hans egen och många andras mening icke vore vid sina sinnens rätta bruk. Denna anmärkning upptogs till protokollet, och gumman återfördes till häktet.
Den tredje i ordningen var Karin på Moen. Öfvertygad såväl om sin egen brottslighet som om omöjligheten att genom nekande undandraga sig straffet, hade hon i fängelset ådagalagt en ångerfull sinnesstämning och bekände nu under jämmer och tårar sig skyldig till allt, hvarför hon var åtalad. Hon förklarade, att hon i sin tidiga barndom blifvit förförd af sin mor och af henne inhämtat såväl konsten att bereda trollsalfvan som många andra hemliga lärdomar. På domstolens uppmaning redogjorde hon därefter för de styggelser, hon skulle hafva bedrifvit
| 315 |
Detta antal omfattade icke blott samtliga de häktade personerna, utan en mängd andra, som förut ej varit misstänkta för häxeri, och af hvilka åtskilliga voro bland åhörarne. Vid hvarje sådant namn gick ett sorl af öfverraskning genom salen, jämmerrop och lifliga genmälen uppstämdes, och lagman Skytte måste gång efter annan med slag af klubban bjuda tystnad.
Gamla Karin hade ett elakt och hämndlystet sinne. En hvar, till hvilken hon af ett eller annat skäl bar agg ... husmödrar, som vågat visa henne ohulpen från sin tröskel, då hon kom att äska en allmosa ... barn, som lättsinnigt skymfat henne ... alla anklagades af henne som medbrottsliga. Ingrid på Tallmossen, hvars läkekonst afhändt den gamla kvacksalfverskan många kunder, uppgaf hon vara afgrundsfurstens älsklingsfrilla och värdinna vid Blåkullafesterna; Elin åter förklarade hon vara formligt förmäld med -- Beelzebubs son, en hitintills okänd furstlig storhet, som sedermera kom att spela en stor roll uti de vid häxerimålen i Dalarne anklagades berättelser.
Länsman Askelin, som i lifligt minne gömde hvarje omständighet vid sitt och pastor Suenonius’ besök i Karins stuga, bleknade märkbart, då gumman började uppräkna de förmenta Blåkullagäster, hon skulle hafva igenkänt. Hans fruktan var icke obefogad, ty sedan Karin angifvit alla de öfriga, och då länsmannen just hoppades, att listan skulle vara slutad, tillade hon med en skelande blick på honom:
-- Jämmer och elände! Det finnes en till, som jag många gånger sett i Blåkulla ... Ja Gud förlåte honom och oss alla, han var där lika flitigt som vi andra, den
| 316 |
-- Länsmannen! utbrast lagman Skytte.
-- Själfve länsmannen! ... Där ha vi det ... Hvem kunde tro det? Dessa och andra utrop hördes från de församlade.
Länsman Askelins annars rödbrusiga ansikte var blekt som ett lärft. Han sökte framstamma en högtidlig gensaga mot Karins skamlösa och mördande tillvitelse, men tungan nekade sin tjänst, och lagmannens misstänksamma blick bragte honom alldeles ur fattningen.
Lyckligtvis uppsteg pastor Suenonius och förklarade sin öfvertygelse vara, att denna anklagelse saknade grund -- att den framkallats dels af hämndlystnad, dels af beräkning att åstadkomma förvirring hos domarne.
Men då lagman Skytte anmärkte, att Karin enligt pastorns egen uppgift länge visat en ångerfull och botfärdig sinnesstämning, som gjorde en dylik förmodan osannolik, förbryllades pastorn och tystnade.
-- Det var en oväntad och sorglig angifvelse, sade lagmannen, -- och föranleder nödvändigt en i sinom tid skeende närmare undersökning. För närvarande må vi inskränka oss till att inregistera saken, och länsman Askelin är tills vidare oförhindrad att fortfara i sin tjänstgöring.
Men den stackars Askelin fick ett verkligt hinder: han sjuknade af förskräckelse, måste öfvergifva tinget och lämna tjänstgöringen åt sin skrifvare.
Efter Karin på Moen uppropades och framfördes Ingrid på Tallmossen. Anklagelsepunkterna upplästes. Ingrid lyssnade uppmärksamt ... Hon hade länge beredt sig på
| 317 |
Hennes stora grå ögon, som i ungdomen utan tvifvel mäktigt förhöjt skönheten af anletsdrag, hvilkas ädla renhet år och sorger ej förmått utplåna -- hennes ögon, som ännu bibehöllo en ovanlig klarhet, blickade lugnt öfver de församlade, hvilade en stund med ökad glans på Adolf, och fästes därefter på lagman Skytte med en styrka, som fullt ut mätte sig med hans skarpa och stadiga blick.
När anklagelsepunkterna voro upplästa, sade lagmannen med ökad vikt och skärpa i sin röst:
-- Kvinna, du har nu hört de anklagelser, som mot dig äro riktade. I namn af Gud, den store domaren öfver alla, i namn af lagen och för din egen själs välfärd uppmanar jag dig nu att tala sanningen.
Pastor Suenonius skakade på hufvudet till tecken, att han föga hoppades på en frivillig bekännelse af den förhärdade Ingrid. Han hade besökt henne i häktet och funnit henne, liksom några af de andra anklagade, alldeles förstockad.
Ingrid svarade med klar stämma:
-- Alla anklagelserna med undantag af en enda äro falska. Denna enda, som är riktig, lägger mig till last, att jag användt mina insikter i läkekonsten till medmänniskors bästa. Kunnen I göra detta till ett brott, så är jag visserligen i edra ögon brottslig, men själf tror jag mig hafva utfört en kristlig plikt.
-- Du talar djärft, sade lagman Skytte; -- men mig lyster veta, af hvem du lärt din läkekonst. Är din mästare djäfvulen, så är ock din konst djäfvulsk. Svara: af hvem har du lärt den?
| 318 |
-- Af min mor.
-- Hon var således häxa, likasom du?
-- Herr lagman, ni förklarar mig för skyldig, innan ransakningen väl börjat. Jag uppmanar er att spara mig detta skymfnamn, till dess ni undersökt, om jag förtjänar bära det eller ej. Hvad min mor vidkommer, var hon en from och ädel kvinna af Folkungaätten, som fordom burit Sveriges krona. Öfver hennes minne dömer icke en sådan domstol som denna.
-- Hör, nådige herre, hör, huru hon djärfves bruka sin tunga! sade pastor Suenonius till lagmannen under förnyade skakningar på sitt hufvud.
-- Hon är sådan ni skildrat henne, genmälde lagman Skytte, -- slug, stortalig och hårdnackad ... Kvinna, du förnekar således sanningen af de mot dig gjorda anklagelserna?
-- Ja.
-- Jag uppmanar dig än en gång i Guds och lagens namn och för din egen själs välfärd att frivilligt bekänna! Hvarom icke, finnes medel att framtvinga sanningen ur din mun ... du svare själf för följderna!
-- Jag har redan uttalat sanningen.
-- Du sätter således ett ihärdigt och fräckt nekande emot de klara intygen af denne trovärdige prästman, samt af de fyra, oskyldiga barn, som du förfört?
-- Jag vill icke falskligen anklaga mig själf, och svårligen har ni rätt att äska sådant. Mig synes, att det för en kristlig domare bör vara lika åliggande att fria oskulden som fälla brottet.
-- Än en gång: jag vill låta dig förstå, att du träder en farlig väg, om du i trots af klara och fullt
| 319 |
-- Akta er själf, herr lagman! Tillgrip icke sådana medel i otid! Om ni, som domare, pinar en oskyldig att påbörda sig en missgärning, då skall ni en gång inför Gud och ert samvete stå som en större förbrytare än någon af dem, som emottagit sin dom af er.
-- Ditt språk är vanvördigt, brast lagman Skytte ut med dundrande röst; -- den onde anden talar ur din mun ... Denna kvinna, fortfor han, vänd till de bägge prästmännen, -- öfverlämnas i edra händer. Det tillkommer eder att uppmjuka hennes hårda sinne, om möjligt med det heliga ordet, i annat fall med de andra medel, som jag skall ställa eder till buds.
-- Vi skola försöka vårt bästa, svarade pastor Suenonius.
-- För nu henne bort, befallde lagmannen rättstjänarne.
-- Jag har något att tillägga, som rör detta mål, och som det är domstolens plikt att höra, sade Ingrid.
Lagman Skytte öfvervägde, om han skulle låta henne tala, då en af allongeperuk-juristerna inföll:
-- Hvad har du att säga?
-- Jag vill, sade Ingrid, -- i främsta rummet uttrycka min tacksamhet mot Gud, att han intill denna stund bevarat mitt förstånd, för hvars förlust jag dagligen haft skäl att frukta under min fängelsetids långa timmar, och icke minst under denna förskräckliga natt ...
| 320 |
-- Den onde synes redan hafva förvirrat ditt förstånd, eller vill han genom din mun söka förvirra oss, utbrast pastor Suenonius.
Lagman Skytte vinkade till rättstjänarne att aflägsna Ingrid. Därefter uppropades Elin.
Mor och dotter möttes i förstugan.
-- Mod, Elin! sade Ingrid.
-- Var lugn, min mor! svarade Elin och gick sina domare till mötes.
-- Hvilken ovanligt vacker flicka! tänkte den ene allongeperukuns ägare. -- Och hvilket oskuldsfullt
| 321 |
Dylika tankar, om ock icke alldeles så själfsvåldiga, fick äfven den andre allongeperukens ägare. Såväl desse båda jurister som en och annan bland nämndens medlemmar och bland åhörarne kände vid den unga flickans åsyn mildhet och deltagande.
Sedan Elin fått veta, för hvilka brott hon egentligen var åtalad ... hvarom hon hittills sväfvat i okunnighet ... uppmanades hon i ömsom bevekande och hotande ordalag att yppa sanningen. Men den unga flickan syntes lika förhärdad som hennes mor. Då man fordrade, att hon skulle erkänna sig medbrottslig i Ingrids förmenta ogärningar, förklarade hon, att såväl hon själf som hennes mor voro fullkomligt oskyldiga. De vänliga uppmaningar, de löften om mildhet och skonsamhet, som lagman Skytte använde, rörde henne icke; hans hotelser skrämde henne icke. Elin svarade på de gjorda frågorna kort och bestämdt; hennes hållning var lugn, och medan lagmannen som skarpast förebrådde henne förhärdelse och anbefallde henne, likasom förut Ingrid, åt prästmännen för att »uppmjukas», hade hon sina ögon fästa på Adolf, som var öfverraskad af den sinnesstyrka hon ådagalade, och med blickarnes tysta språk uppmanade henne till mod och fortfarande ståndaktighet.
Elin återfördes till tingshäktet, och ransakningen fortsattes med de öfriga anklagade. De flesta bland dessa nekade. Slutligen kom lagman Skytte på en ljus idé för
| 322 |
-- De som med sådan lätthet kunna flyga i luften, hafva sannolikt icke den tyngd, som de efter vanlig erfarenhet borde hafva, tänkte lagmannen, och han meddelade sin idé åt de öfrige medlemmarne af domstolen.
-- Låt oss försöka, sade den ene Stockholmsjuristen; -- misslyckas rönet, så är därmed intet ådagalagdt till de nekandes förmån; lyckas det, så hafva vi ett nytt och oomkullstötligt bevis, att de äro häxor.
Lagman Skytte befallde nu fjärdingsmännen att till tingshusets trappa framskaffa byns spannmålsvåg.
När detta var verkställdt, vägdes de förmenta häxorna af Svarte Anders, och ... tecken och under! ... de flesta funnos vida lättare än man af deras kroppsbyggnad skulle förmoda.
Det torde vara öfverflödigt att till förklaring af detta under påpeka, att Svarte Anders fuskade vid vägningen. Han ansåg det tillhöra sin ämbetsplikt som bödel att bidraga till de anklagades fällande, äfven om svek måste vara med i spelet.
Ransakningen var slutad vid skymningens inbrott, men skulle återupptagas följande dag med dem bland de anklagade, hvilka hitintills icke bekänt sig skyldiga.
Under tiden skulle, såsom nämndt är, prästmännen försöka sitt inflytande på deras förstockade sinnen först med ordets makt, sedan med andra medel.
Med dessa »andra medel» förstods tortyren.
I den tid, till hvilken vår berättelse är förlagd, var lagskipningen i yttersta grad förvildad. De mörka århundraden, som följde på folkvandringen och den antika
| 323 |
Att i denna förvildade tid, då alla vårt släktes demoner voro lössläppte, tortyren flitigt tillgreps, följer af sig själf. Vid häxerimålen spelade den i synnerhet en förfärlig roll.
Efter ransakningens slut öfverlade rättens ledamöter med hvarandra, och man förenade sig om följande förslag, framställdt af pastor Suenonius:
Alla de anklagade, som nekat inför domstolen, skulle föras till ett i grannskapet af byn beläget kapell, för att där af pastor Suenonius från predikstolen högtidligt uppmanas att bekänna.
Om denna uppmaning förblefve fruktlös, skulle de, som ännu visade hårdnackenhet, införas i sakristian och inom stängda dörrar pinas till bekännelse.
För att emottaga och vittna de sålunda frampressade bekännelserna borde Suenonius’ ämbetsbroder, den andre prästmannen, samt några tystlåtne och pålitlige medlemmar af nämnden medfölja till kapellet.
För öfrigt finge ingen, med undantag naturligtvis af
| 324 |
De anklagade skulle först sedan det mörknat föras till stället, och detta för att ytterligare undvika uppseende.
När detta var uppgjordt, anskaffades kapellnycklarne, och bödeln och hans knektar afsändes genast för att träffa de nödiga förberedelserna.
Två timmar därefter satte sig tåget i gång.
Kvällen var mörk, himlen öfverdragen af moln, som nedsände en ymnig regnskur öfver nejden. Byns gator voro tomma; folket hade under regnet sökt skydd i stugorna och var väl nu till större delen samladt kring spiseleldarne, samtalande om de fasliga ting, man under ransakningen förnummit.
Det gick för öfrigt en sägen, som för mången gjorde samkvämet vid spiselbrasan trefligare än att vandra där ute i mörkret -- en sägen, som sedermera uppdök på de flesta orter, dit farsoten sträckte sig.
Många sade sig nämligen flere kvällar å rad hafva sett en liten vagn, förspänd med svarta hundar, sakta skrida genom byn. Körsvennen var svart från topp till tå, vagnen lastad dels med lik, omvirade af ormar, dels med trollredskap, af hvilka körsvennen frikostigt bjöd skänker åt dem, som råkat möta honom.
Visserligen öfverensstämde icke alldeles de olika sagesmännen med hvarandra, men ingen fanns likväl, som tviflade.
| 325 |
Och då stugornas invånare hörde hästtrampet och stegen af det förbiskridande tåget samt genom fönstret sågo ryttarnes otydligt skymtande skepnader, tystnade samtalet; man skockade sig ängsligt kring brasan ... det var utan tvifvel, så tänkte de, den hemlighetsfulle, förfärlige färdemannen, som nu tågade förbi.
Det tarfvades också blott, att man sett en gnista framspringa under hästhofvarne på den steniga byvägen, för att de sjuka fantasierna skulle fatta eld och för ögat framtrolla de underligaste skräckbilder ...
Sålunda lämnade tåget byn utan att väcka uppseende.
I spetsen gingo de båda prästmännen, bakom dem de utsedda vittnena och sist de förmenta häxorna, omgifna af ryttare.
Hvarken de anklagade eller den åtföljande vakten visste, hvad som egentligen var å färde. De käcke krigarne, som utan fruktan tillbragt mången natt på ströftåg i fiendens grannskap, kände nu likväl en viss beklämning under sina kyller. Denna sinnesstämning delades af alla, och då pastor Suenonius, för att lifva sig själf och de öfrige, med dämpad röst uppstämde en vers af en känd psalm, förenade sig deras röster med hans. Blandad med det vemodiga sorlet af den fallande regnskuren ljöd dyster följande sång genom kvällens mörker:
»Du äst den sol, som lyser
I hjärtats mörka dal,
Och mig den vägen viser,
Som jag rätt vandra skall;
Din kärlek är som vingar
Och öfvertäcker mig:
Din allmakt satan tvingar
Och dem han har med sig». [1]
| 326 |
Under afsjungande af denna vers anlände tåget till kapellet.
Detta var en gammal byggnad, som endast en eller två gånger om året begagnades för gudstjänsten. Sägnen förlade dess uppförande till konung Erik den heliges tid; dess tjocka gråstensmurar, trånga utrymme, låga ingång och små fönster, jämte dess fullkomliga brist på arkitektonisk prydnad, vittnade i själfva verket om hög ålder.
Sedan ryttarne affärdats med order att patrullera på vägen mellan byn och kapellet, inträdde tåget i templet, och pastor Suenonius tillsköt den rostiga dörrigeln.
Kyrkan var svagt upplyst: två ljus på predikstolen och två andra på altaret spredo ett svagt sken öfver de vapensköldar och målningar, som prydde väggarna, och läto några klumpiga beläten af jungfru Maria och apostlarne spöklikt framskymta ur de mörka väggfördjupningarna.
På altarrundeln satt en man med korslagda armar. Då tåget inträdde, sågs han resa sig upp och försvinna genom dörren till sakristian. Det var bödeln.
Där inifrån ljödo hammarslag, som förkunnade, att bödelsdrängen ännu icke slutat de nödiga förberedelserna.
Pastor Suenonius befallde nu de darrande, af hemska aningar uppfyllda kvinnorna att sätta sig i bänkarne, hvarefter han begaf sig till sakristian för att taga bödelns arbete i ögonsikte.
Under tiden steg den andre prästmannen fram för altaret och uppläste syndabekännelsen och några för tillfället lämpliga böner.
När dessa voro slutade, steg Suenonius upp på predikstolen. Hans magra ansikte med dess djupa ögonhålor och insjunkna kinder liknade vid den matta belysningen
| 327 |
Men med ens vardt hans röst osäker ... öfvergick i ofattliga ljud och tystnade. Åhörarne åsågo honom med förfäran. Han stod blek och stilla som en bildstod med blicken oaflåtligt fäst på ett mörkt hörn af kapellet.
Sedan denna tystnad och orörlighet räckt några sekunder, hvarunder åhörarne ängsligt riktade sina ögon mot samma hörn, fullt öfvertygade, att något öfver- eller underjordiskt väsen skulle framträda ur dess mörker, utsträckte prästen häftigt sin ena arm och ropade med dundrande röst:
-- Vade retro, Satanas! Vik hädan, du orene ande! Alla goda andar lofva Gud!
Men besvärjelsen tycktes icke hafva sin åsyftade verkan, ty Suenonius rusade ned från predikstolen, ilade till det misstänkta stället och började här, lik en vansinnig, svänga armarne, som om han måttat väldiga slag och stötar mot någon osynlig fiende. Hans ansikte var förvridet, håret fladdrade kring hans svettdrypande panna ... det var en spöklik, ohygglig syn.
Elin tryckte sig fastare intill sin mor. Ingrid såg med stirrande blick det hemska uppträdet ... hon förde handen till sin panna ... hon kände sitt hufvud svindla.
Suenonius’ ämbetsbroder trodde sig genast förstå, hvad som var å färde. Det var ingenting ovanligt, att de
| 328 |
Efter några sekunders förtvifladt handgänge, hvarunder åskådarne badade i ångestsvett, började segern synbarligen luta åt Suenonius’ sida; hans motståndare, osynlig för alla utom för honom själf, tycktes vika steg för steg och Suenonius förföljde honom med allt häftigare hugg. Så fortgick striden ända till dess den lästa kyrkodörren hämmade hans segerlopp. Djäfvulen tog såsom sista utvägen sin flykt genom nyckelhålet, och pastorn stod med triumferande anlete, men darrande i alla lemmar som herre på valplatsen.
Sedan han dragit några djupa andedrag, återvände han med säkra steg och imperatorisk hållning till predikstolen, och nu började en bot- eller rättare hot- och straffpredikan, hvartill väl maken knappast varit hörd.
Först omtalade han betydelsen af det uppträde, hvartill hans åhörare nyss varit vittnen. Satan hade infunnit sig i kapellet, utan tvifvel för att rädda sina älsklingsbrudar, de fördömda häxor, som fasthållit förbundet med honom och fräckt nekat sina brott inför den världsliga
| 329 |
Detta var innehållet af pastorns tal. När det var slutadt, steg han framför altaret och uppmanade de anklagade att framträda och aflägga en frivillig bekännelse.
Men i trots af pastorns hotelser fanns det ingen, som hörsammade hans bud. Man svarade blott med suckar och jämmer, frampressade af förfäran.
Den andre prästen gick omkring från den ena anklagade till den andra och förmanade dem i bevekande ordalag att aflägga den äskade bekännelsen; de närvarande vittnena förenade sig med honom, men deras föreställningar voro fruktlösa.
-- Jag kan icke bekänna, jag är oskyldig, voro de enda svaren.
För inkvisitorerna återstod således endast att tillgripa tortyren. De förmenta häxorna drefvos in i sakristian.
Adolf Skytte hade efter ransakningens slut länge vandrat fram och tillbaka utanför tingshäktet. Han var tillräckligt hemmastadd i lagväsendet för att veta, hvad det betydde, då en för »högmälisbrott» anklagad öfverlämnades
| 330 |
Men Adolf kunde ej länge fortsätta detta arbete; hans oro vaknade på nytt. Han steg upp, kastade kappan öfver sig och gick ut. Då han kommit till tingshäktet, ådrog sig ett samtal mellan de vid dörren vaktande soldaterna hans uppmärksamhet. Han stannade, dold af mörkret, på något afstånd.
Han förnam nu, att flere af de anklagade kvinnorna bevakade af ryttare, och följda af de bägge prästerna samt några nämndemän, lämnat häktet och förts bortåt vägen till kapellet. De samtalande soldaterna undrade hvad meningen egentligen var med denna tillställning, och en af dem uttryckte den riktiga förmodan, att man i all tysthet ville afpina dem en bekännelse, så att ransakningen snart måtte få ett lyckligt slut.
Adolf behöfde icke höra mer: han ilade tillbaka till det lider, hvari hans häst var inställd, sadlade honom, kastade sig upp och sprängde bort.
| 331 |
Knappt hunnen utanför byn, fann han i mörkret sin väg spärrad af några ryttare.
-- Halt! ropade en röst, som tillhörde den befälhafvande underofficern, -- hvem där?
-- En ryttare, likasom ni, svarade unge Skytte otålig.
Först nu förnam han af stålbaljornas skrammel mot ryttarnes tunga stöflar, att de som spärrade hans väg, ej voro vanlige vägfarande, utan en patrull af den till tinget förlagda knekthopen.
-- Vi hafva order, fortfor underofficern, -- att tills vidare hålla vägen spärrad för folk, som ej har annat ärende än att tillfredsställa sin nyfikenhet ...
-- Godt ... Jag har ett viktigare ärende, genmälde Adolf. -- God afton!
Och han satte sin häst åter i gång.
-- Det är friherre Skytte, sade underofficern, som nu igenkände Adolf och aktningsfullt förde handen till sin hatt. -- Passera, nådige herre!
Adolf sprängde bort.
-- Fan, hvad han har brådtom! anmärkte en af ryttarne. -- Hör på, sergeant, -- ni gjorde kanske icke alldeles rätt, att ni släppte honom förbi ...
-- Det rör dig icke, Rask, svarade den gamle underofficern; -- jag tål inga anmärkningar af en underordnad ... det har jag sagt dig förr.
-- Ja, hundra gånger, sergeant, men som ni i tjugo år gett er till tåls med det, så gör ni det väl nu ock. Som sagdt, ni borde icke släppt honom förbi, för ni har väl hört talas om, att han är likasom litet förhäxad af...
| 332 |
-- Håll käften! ropade underofficern. -- Lägg dig icke i hvad som icke vidkommer dig, gamle krutgubbe!
-- Hålla käften? inföll Rask, som tillät sig stor frispråkighet mot sin gamle vän och kamrat från Tysklands, Polens och Danmarks slagfält och lägereldar; -- nej, se det är då för mycket begärdt, helst som jag just nu lade in en ny tuggbuss, och huru kan den valkas, om jag skall hålla käften? ... Vill sergeanten smaka på min tobak?
-- Gif hit! svarade sergeanten, halft förargad, halft blidkad, och bet af ett godt stycke af den tobaksrulle, som räcktes honom.
-- Men tycker icke sergeanten, fortfor Rask, -- att vi borde rida fram emot kapellet och se, om den unge herrn ämnat sig dit eller annanstädes. Det vore allt klokast, tycker jag ...
De öfrige ryttarne instämde i Rasks förslag.
-- Nej, pass, inföll sergeanten, -- däraf blir ingenting. Vi hålla oss inom våra gränser. Det är bara nyfikenhet, som drifver er, karlar ... hör du, Gåsfjun, tillade han, i det han vände sig till en af ryttarne, -- hvar har du brännvinsflaskan? Det här kalla regnet piskar till sist genom kläderna och fordrar varmare väta invändigt. Nå, Gåsfjun, fram med flaskan och låt henne gå laget rundt!
Den så kallade Gåsfjun bar ett annat namn i regementsrullan, men kallades så af sina äldre kamrater för sin ungdoms skull. Gåsfjun hade visserligen munskägg, som han kunde vrida kring sina fingrar, men han hade endast varit med i två fältslag och fyra eller fem träffningar, och han hade dessutom blott ett skottsår i axeln och ett sabelhugg i armen att skryta af ... han hade
| 333 |
Emellertid hade Adolf hunnit fram till kapellet. Han band sin häst vid en af de gamla lindar, hvilkas kronor susade öfver de åldrige grafstenarne, och ilade till dörren. Det svaga ljusskimret genom fönstren hade öfvertygat honom, att han var på de rätta spåren. Han fann dörren läst. I hopp att hitta en annan ingång gick han ett stycke omkring kyrkan, då hans öra nåddes af människoröster där inifrån ... af genomträngande klagoskrik. Han stod nu utanför den utskjutande sidobyggnad, som var sakristian. Han lyssnade ... han tyckte sig igenkänna Elins röst ... och utom sig af tusen stormande känslor ilade han, då han ej fann någon annan ingång, tillbaka till den dörr han lämnat och frestade dess åldriga ekplankor med en väldig spark. Dörren gaf efter ... än en stormlöpning och det rostiga låset brast. Adolf störtade in i kapellet. Han såg sig omkring med en vild, hastig blick ... kyrkan var människotom, så långt som det svaga rödaktiga skenet från de flämtande ljusen upplyste henne, men hvalfvet genljöd af jämmerrop, som kommo från ett sidorum. Adolf skyndade dit.
Det skulle vara svårt att skildra den öfverraskning, som ynglingens oväntade uppenbarelse i den till tortyrkammare förvandlade sakristian åstadkom. Ingen af de närvarande hade hört bullret af den instörtande dörren; Adolf stod midt ibland inkvisitorerna, såsom om han uppstigit ur afgrunden -- för åtminstone tvenne af offren, såsom han nedkommit från himmelen. Han stod där med handen på svärdfästet, med blicken flammande af dystra, hotande lågor.
| 334 |
Sakristian upplystes af en stockeld, som bödelsdrängen tändt i dess spisel. Midt på golfvet var en ställning upprest, försedd med hissverk: ett då i alla Europas länder vanligt plågoredskap, hvari man hängde offret vid tummarne, sedan man vid fötterna fäst tyngder, som ökades, till dess smärtan nödgat den olyckliga varelsen att ropa på nåd och förklara sig skyldig.
En af de anklagade kvinnorna hade redan genomgått denna tortyr, och då Adolf inträdde, var bödelsdrängen sysselsatt med att nedhissa henne. Den armas ansikte var spöklikt vanställdt af plågorna; hon hade uthärdat några ögonblick, först under tystnad, sedan under gräsliga skri, till dess hon slutligen ropade, att hon ville bekänna.
Bredvid på golfvet låg en gråhårig gumma med en järnbeslagen träblack kring det ena benet. I brist på den äkta så kallade spanske stöfveln hade denna träblack fått tjäna som sådan. Då den gamla tillbakavisade de bägge prästmännens förnyade uppmaningar att erkänna sig brottslig och tog Gud till vittne, att hon var oskyldig, hade bödeln, på Suenonius’ vink, med ett hammarslag indrifvit en grof kil mellan blacken och benet. Smärtan hade nästan ögonblickligt försänkt den åldriga kvinnan i en känslolös kataleptisk sömn; hon låg där nu orörlig, med öppna, glanslösa ögon och af krampen uppspärrad mun ...
Det var en vanlig företeelse, att de förmenta häxorna inslumrade midt under tortyren, till följd af kval, som kommo lifskrafterna att domna -- ja, en så vanlig företeelse, att en dylik sömn öfver allt gällde som ett lyckadt häxprof, ett säkert bevis, att den pinade var brottslig. Man ansåg allmänt, att djäfvulen åstadkom denna sömn för att tillintetgöra plågorna och hindra häxan bekänna.
| 335 |
Det nämndes, att bödelsdrängen var sysselsatt med att nedhissa den i kordan upphängda kvinnan; hans förman, bödeln, däremot skulle just, då Adolf inträdde, slå de vid repet fästa öglorna kring tummarne på Ingrid. Elin hade kastat sig till Suenonius’ fötter ... med förtviflans vilda vältalighet hade hon bestormat hans hjärta, men därinne fanns en demon, som hårdnackadt tillbakaslog hvarje anfall af mänskliga känslor: fanatismen. Elin hade från Suenonius vändt sig till den andre prästmannen: denne, som med svårighet uthärdade åsynen af så mycken grymhet och så mycket lidande, men hvars öfvertygelse likväl var orubbad, sökte enträget beveka Ingrid till bekännelse och uppmanade Elin att förena sina böner med hans, på det att hennes mor måtte undslippa plågorna. Men Ingrid befann sig i ett halft medvetslöst tillstånd: hennes ögon voro lyckta, och endast de spridda ord, som undföllo hennes läppar, vittnade, att hon ej försjunkit i fullständig dvala.
-- Nej, nej, jag är oskyldig ... jag svär det vid Kristus’ sår ... Herre, förbarma dig! Hjälp mig, hjälp mig!
Dessa och dylika ord visade, att hon ännu hade medvetande om sin rysliga lott.
Blott ett ögonblick, och Adolf hade öfverskådat denna tafla. Suenonius ryggade tillbaka vid hans åsyn, bödeln höll upp med sitt arbete och fäste, likasom alla de andra innevarande, sina häpna ögon på ynglingen.
-- Hvad ... hvad ... hvad vill ni här? ... Huru har ni kommit hit?
Dessa ord sväfvade ohörbart på Suenonius’ läppar, och en skiftning i hans små mörka ögon tillkännagaf, att öfverraskningen hastigt började vika för en helig vrede.
| 336 |
Men den unge Skytte stod med några hastiga steg framför bödeln, stötte denne tillbaka och emottog samma ögonblick i sin famn Elin, som stum och dödsblek kastat sig till hans bröst.
-- Hvad ... huru? utbrast ändtligen Suenonius; -- hvad, du förlorade son, du gudahädare, du tempelskändare, vågar du äfven visa ditt ursinne här i Herrens helgedom? Djärfves du med brottslig hand ingripa i lagens gång? Vet, att vi äro församlade här i Guds och i lagens förenade namn ... Ut, ut!
Och Suenonius, hvars blod ännu var i hjältesvallning efter den dust han nyss bestått med själfve Leviatan, gick med blindt raseri mot Adolf, fattade med sin ena hand om Elin och grep med den andra Adolf vid bröstet.
-- Du rasar mot döden, eländige, ropade Adolf och kastade angriparen med ett väldigt knytnäfslag till golfvet.
Ynglingen var utom sig ... ögonblicket var kommet, då den vulkan, som länge sjudit i hans barm, skulle spränga väg åt sina lavaströmmar och i ett enda ohejdeligt utbrott utgjuta dem.
-- Grip honom! Han är besatt af djäfvulen! Grip honom! skrek Suenonius, i det han med spänstig styrka, lik en sårad tiger, sprang upp, för att ånyo kasta sig mot Adolf.
Denne hade i samma stund lösgjort sig från Elins armar och ryckt sin värja ur slidan.
Han såg bödeln och dennes handtlangare, hörsammande Suenonius’ befallning, färdige att rusa på honom ... han såg Ingrid uppvakna ur sin dvala och med förfäran stirra framför sig ... han kände Elin åter slå sina armar kring hans lif ... och rundt omkring sig hörde han skrän
| 337 |
Suenonius stod ett ögonblick villrådig; därefter ilade han till spiseln, fattade en af de lågande bränderna och ropade:
-- Det står skrifvet: jag skall förgöra dig med eld ...
Men då han höjde detta fruktansvärda vapen, måttade Adolf en stöt mot honom och sänkte sin klingas udd i hans bröst.
Suenonius föll till golfvet och med honom det flammande svärd, hvarmed han väpnats af raseriet. Lågorna fattade i kläderna på den torterade, i dödsdvala försjunkna kvinnan. Sakristian fylldes af rök ...
En obeskriflig förvirring uppstod i det trånga rummet. Somliga skyndade fram till Suenonius, hvars blod färgade golfvet, andra sökte släcka elden och rädda den olyckliga gumman ... de åt tortyren utsedda offren rusade blindt på dörren, drifna mer af skrämseln än af hoppet att undkomma.
Adolf, som ännu stod på samma fläck, orörlig, med värjan i hand och omfattad af Elins armar, kände härunder någon gripa om sin arm. Det var Ingrid ...
-- Fort härifrån! Rädda er! sade hon.
I detta ögoblick hördes utifrån slammer af sablar och sporrar mot kapellets stengolf.
| 338 |
Ryttarne hade inträngt i kyrkan.
Den gamle underofficern hade, nyss efter det vi lämnade honom, gifvit efter för kamraternas föreställningar, som understöddes af hans egen nyfikenhet, och med sina karlar ridit fram emot kapellet. Komne dit hade de hört ett förvirradt sorl af röster och strax därefter sett flere skepnader ila ut genom den söndersprängda dörren.
Allt detta gjorde det för honom klart, att det var »ugglor i mossen». Han hade kastat sig af hästen och följd af sitt manskap skyndat in.
Tvenne ryttare ställde sig vid dörren, för att spärra vägen för de flyende. De öfrige följde sin befälhafvare till sakristian, hvarifrån det förvirrade bullret hördes komma.
Underofficern stannade på tröskeln, häpnande öfver den syn, som här mötte honom.
Adolf vände sig långsamt om. Då han varsnade ryttarne, som spärrade sakristians dörr, vaknade han till en sans, som dock ej var lugnets, utan den förtviflade beslutsamhetens. Han ville nyttja förvirringen för att rädda Elin och sig själf; han fattade flickan om lifvet och ämnade just bana sig väg genom dörren, då Svarte Anders, som fått nytt mod genom ryttarnes ankomst, grep honom bakifrån kring halsen och ropade:
-- Hjälp mig! Det är han, som gjort det ... det är han, som dödat prästen.
Dessa ord gåfvo ryttarne nyckeln till den gåta, som här i lefvande bilder företedde sig för deras blickar.
En af dem hastade fram och vred värjan ur Adolfs hand.
-- Allt motstånd är fruktlöst, olycklige herre, sade
| 339 |
Adolf syntes ett ögonblick vilja, vapenlös som han var, förnya sitt försök.
Men en blick på motståndarnes antal lät honom dock i trots af hans öfverspända tillstånd inse, att detta skulle varit galenskap.
-- Väl, sade han till ryttarnes anförare, -- jag är er fånge ... mitt öde är uppfylldt ... det kunde ej ske annorlunda ... För mig genast härifrån! Jag ger er mitt hedersord att ej söka undkomma ... Men, fortfor han och såg sig omkring med dystra blickar, -- jag hoppas, att I hafven fått nog af blod för i afton ... I hvarje fall ...
Han skyndade fram till den af bödeln uppresta ställningen, det under namnet korda bekanta tortyrredskapet, fattade i dess mellanbalk och kastade omkull det.
-- Var lugn, sade underofficern, och fattade ynglingen i armen, -- jag ansvarar för att det för i afton är slut med plågandet.
-- Ni ansvarar därför ... godt ... Låt mig då genast komma härifrån ... För mig genast inför min far eller hvarthän I ämnen ... Jag vill icke stanna här ett ögonblick längre.
-- Olycklige, började nu den andre prästmannen, som hitintills sysselsatt sig med den medvetslöse Suenonius, kring hvilken flere af de innevarande förenat sina omsorger; -- olycklige, du har...
-- Tig! afbröt honom Adolf. -- Är uslingen död eller ej, det bekymrar mig föga. Ert fördömda prat träffar
| 340 |
-- Nåväl, fortfor han, i det han vände sig till den gamle krigaren, i hvars hjärta fasa och medlidande på en gång rörde sig, -- hvart vill ni nu föra mig?
-- Rask, sade gubben med sorgsen ton, -- följ den stackars herrn till hans härbärge och stanna hos honom tills du får vidare tillsägelse. Jag litar på ert hedersord, nådige herre.
Adolf lämnade rummet. Gamle Rask följde honom.
Vi vilja i få ord redogöra för efterspelet till det ofvan skildrade uppträdet.
Suenonius vardt i medvetslöst tillstånd utburen ur sakristian och nedlagd på altarrunden, där hans sår, som var djupt och lifsfarligt, tvättades och förbands af den gamle underofficern, som under sina fälttåg haft rikligt tillfälle att göra sig hemmastadd i sådana förrättningar.
Den stackars gumman, hvars kläder antändts af branden, var rysligt tilltygad af lågorna. Den kataleptiska sömn, hvari hon under tortyren försjunkit, var så djup, att hon först, när elden var släckt, uppvaknade till medvetande, men blott för att strax därpå, efter genomträngande
| 341 |
Under tiden hade en af nämndemännen sändts till byn, för att anskaffa kärror.
Sedan dessa ankommit, lämnade hopen kapellet. På den ena kärran, som var fylld med hö, nedlades den sårade prästen, väl inhöljd i filtar; på den andra fördes den i kordan pinade kvinnan som var alltför lembruten för att kunna gå, och bredvid henne liket af den halfbrända gumman.
Tre af de anklagade hade, såsom förut nämnts, begagnat sig af förvirringen för att fly. Två af dem återfunnos följande dag i de närlägna skogarne, grepos och återfördes till tingshäktet. De spaningar, som anställdes efter den tredje, voro fruktlösa, men lång tid därefter fann man hennes lik i en klyfta vid kusten, där hon hungrat ihjäl.
Suenonius’ ämbetsbroder åtog sig det svåra uppdraget att till lagman Skytte frambära underrättelsen om händelsen i kapellet. Den gamle domaren hade, trött af dagens arbete, längesedan gått till hvila. Prästen insläpptes dock.
Då han nu med sorgsen röst förkunnade, att en stor olycka tilldragit sig, och med en lång inledning ville förbereda lagmannen på det hårda slaget, reste sig denne i sängen och afbröt honom med krampartad häftighet i röst och åthäfvor:
-- Fort, människa! Inga omsvep! Det är min son, som varit framme ... I få ord: hvad har händt?
| 342 |
Prästen talade ... lagman Johan lyssnade, blek, stum, orörlig ...
Och då prästen talat till slut, vågade han tillägga:
-- Nådige herre! Ert hjärta måste svida, men låt icke sorgen öfverväldiga er.
-- Tig! utbrast lagmannen; -- jag befaller själf öfver mina känslor. Gå er väg! jag vill vara ensam ... Ack, tillade han för sig själf, -- jag vill icke lägga sten på börda ... Har Gud förkastat honom, jag, hans far, kan det icke ...
Då prästen bugade sig för att gå, fortfor lagmannen kallt, i det han steg upp och började kläda sig:
-- Nej, stanna! Ni skall följa mig till Suenonius. Hvar har ni lagt honom?
-- I hans rum här i tingshuset.
Lagmannen klädde sig skyndsamt och gick, följd af prästen, till Suenonius’ kammare. Sedan han öfvertygat sig, att denne njöt tillräcklig omvårdnad, och ombesörjt, att bud genast afginge till Stockholm efter läkare, lät han tillkalla Askelins vikarius och befallde, att åtgärder ofördröjligen skulle träffas att samma natt föra Adolf till Stockholms kronohäkte. Sedan länsmansbiträdet fått den nödiga skrifvelsen till fångdirektören, gick han att uträtta befallningen.
Från Adolf ankom strax därefter ett bud med förfrågan, om han finge träffa sin far, innan han öfverlämnades i lagens händer.
Lagmannen svarade vägrande. --
Men samma natt reste äfven den gamle Skytte till hufvudstaden, sedan han åt den äldste af de närvarande
| 343 |
Afsikten med denna resa var att hos vederbörande framställa tilldragelsen i ett för sonen så fördelaktigt ljus som möjligt. Lagman Skytte ville öfvertyga dem, att Adolf ej vore vid sina sinnens rätta bruk ... han ville det, emedan han själf trodde så.
Följande dag kom Adolfs vän Erik till tinget och öfvervar ransakningen. Den i kordan torterade kvinnan återtog först inför rätten sin bekännelse, men, hotad med ny »uppmjukning», bekände hon sig skyldig till allt. Ingrid, Elin och de öfriga nekade fortfarande. Bödeln fick således befallning att åter göra sina redskap i ordning, och emot aftonen fördes de anklagade än en gång till kapellet.
Dessförinnan hade Erik besökt dem i tingshäktet och länge samtalat med Ingrid och Elin. Han underrättade dem i tysthet, att han till Svea Hofrätt för deras räkning ville insända en försvarsskrift och dessutom personligt söka verka till deras förmån hos de maktägande i Stockholm. Men med dessa uppmuntrande ord förknippade han en ifrig uppmaning att hellre påtaga sig allt, hvad de ursinnige inkvisitorerna fordrade, än underkasta sig tortyren, som dock skulle upprepas, intill dess det svaga köttet gifvit efter för plågorna.
-- Bekännen, hade han sagt, -- inför domstolen! Kraften af denna bekännelse skulle kunna häfvas genom en af mig uppsatt, af er undertecknad skriftlig förklaring, att bekännelsen är falsk och aftvungen genom hotelse om tortyr.
Ingrid och Elin hade likväl ej af Eriks ord kunnat
| 344 |
Elin nedhissades ... Ingrid förklarade sig skyldig, men den ton, hvari detta skedde, var den kalla förtviflans, den stolta bitterhets, hvarmed en blödande hjältesjäl förklarar sig öfvervunnen af ödet.
Denna förklaring gällde dock endast henne själf, icke hennes dotter. Men då inkvisitorerna ånyo vände sig till denna senare, bekvämde sig Elin, som fruktade att varda skild från sin mor, till den sväfvande bekännelse, att, om modern begått något brott, så vore äfven hon i detsamma delaktig.
Vi vilja ej skildra den strid, som härunder ägde rum mellan mor och dotter, en strid, hvars mål var att ömsesidigt söka rädda eller ock omkomma med hvarandra.
De flesta bland de anklagade följde Ingrids efterdöme och aflade den tvungna bekännelsen. Endast tvenne hade mod att undergå tortyren, men ingendera uthärdade. Sedan de lembrutits i kordan och ytterligare hotats med träblacken och kilen, erkände de sig vara häxor och Blåkullafarerskor.
Sålunda kunde den följande dagens ransakning sluta därmed, att alla de anklagade »fritt och öppet», såsom det i protokollen hette, bekände sina brott.
Efter några timmars öfverläggning mellan domaren och nämnden förkunnades domen för »de öfverbevisade».
Alla de anklagade, som ursprungligen stodo på pastor
| 345 |
Flere af de barn, som framdragits att vittna, ansågos äfven förtjänta af större eller mindre näpst. De äldre dömdes till gatlopp mellan jämnåriga, andra till ris i vapenhuset och de yngsta att under ett års förlopp hvarje söndag stå med ris i händerna på ett särskildt ställe i kyrkan.
De afsagda domarne underställdes Svea Hofrätt.
Intills utslag från denna hunnit ankomma, skulle fångarne förvaras i kronans häkten.
Följande dag fördes Ingrid och Elin tillbaka till slottshäktet i Stockholm. Här besöktes de som vanligt af Erik, som lät dem underteckna den förut omtalade förklaringen, hvilken han, jämte en redogörelse för de iakttagelser han själf gjort under häxerimålen, inlämnade till Svea Hofrätt.
Den kammare, i hvilken Adolf satt inspärrad, en af de sundare och hyggligare i fängelset, särskildt bestämd för personer af bättre villkor -- ty lagskipningen gjorde i detta, som i mycket annat, skillnad till person -- var icke långt ifrån den cell, i hvilken mor och dotter bidade sitt öde. Adolf var anklagad för »högmålsbrott» af svåraste slag: för tings- och kyrkofrids-brott samt mordförsök. Lagmannens försök att mildra anklagelsen strandade, sedan en läkare förklarat ynglingen vara fullkomligt sund till sina sinnen. Riksrådet Bengt lade lamt, och egentligen endast skenbart, sitt inflytande i vågskålen till ynglingens förmån: han ville ej komma i något slags förbindelse till sina politiske motståndare och var för öfrigt harmsen öfver hela historien. Kanske ingick det äfven
| 346 |
[1] Författad af Hakvin Spegel.
