| 182 |
Då Johanna mottog de ifrigt väntade nyheterna af Petrus och öfvertygat sig, att denne helbrägda återvändt från sitt farliga ärende, hade fröken Maria ännu icke gått till hvila.
Den sköna flickan satt i sin lilla kammare framför nattduksbordet, höljd i en hvit, med spetsar garnerad nattklädning, som lät lampans sken smeka de yppigt formade axlarna. Deras alabasterglans förhöjdes af de mörka silkeslena lockarne, som, lösta ur sina bojor, svallade i långa vågor ned öfver den snöhvita dräkten.
Hennes kinder voro bleka. Den flyende hälsan spred blott ett matt afskedsskimmer däröfver ... så matt som den återglans aftonrodnaden gjuter öfver ängens liljor.
Hon dolde pannan i händerna och hade tillslutit ögonen. Från ögonhårens långa fransar föll mot kindernas ännu friska rundning en skugga, som förhöjde uttrycket af oläklig smärta.
| 183 |
Antikens mästare, som visste att gifva själfva döden en ädel gestalt, skulle svårligen förmått framställa smärtan i en vänare bild.
Ty i detta ögonblick var det icke mörka lidelser, som stormade i hennes barm. Hennes själs strängar klingade i dämpade, sorgbundna samljud; hon öfverlämnade sig åt detta vemod, hvaraf offret kan njuta, medan det förtäres.
Nu öppnades dörren sakta, och Johanna inträdde. Hon visste, att hon var välkommen, men visste ock, att hon ej finge låtsa därom. Hon stannade vid tröskeln och sade:
-- Förlåt, goda fröken, att jag kommer så här, men jag såg ljussken från frökens fönster och tänkte ...
Maria borttorkade tårar, som stulit sig fram under de fällda ögonlocken, och vände sig långsamt mot dörren.
-- Hvarför är du ännu uppe, Johanna? sade hon; -- hvarför öfverlämnar du dig icke åt hvilan, du som kan det ...
-- Ack, fröken vet ju, huru det är, sade Johanna. -- Jag får ju aldrig träffa Petrus, utan att jag stjäler mig till det!
Maria läste i Johannas ansikte, att hon bar en hemlighet, som var henne allt för tung.
-- Nå, hvad hade du denna gång att säga Petrus eller han dig?
Kammarjungfrun väntade på denna eller en dylik fråga för att stiga fram och sätta sig på en stol nära sin fröken.
-- Fröken är rätt god, som vill höra mitt prat, hviskade hon; -- men denna gång har jag något underligt att förtälja ...
| 184 |
-- Nå väl? Har du sett spöken?
-- Ack, jag eller rättare Petrus har väl rönt hvad som värre är. Jag riktigt grufvar mig ...
-- Du gör mig nyfiken, sade Maria något lifligare. -- Hvad har händt?
-- Hvem kunde trott det om herr Adolf! fortfor Johanna och sammanknäppte händerna till tecken af sin häpnad.
-- Adolf? upprepade Maria häftigt och fäste sin dunkla blick på kammarjungfrun. -- Berätta! ... Skynda dig!
-- Tyst, tala icke så högt, kära fröken! bad Johanna ängsligt. -- Lagmannen kunde höra oss ... Han sofver nu så litet om nätterna ... När gikten släpper honom, går han fram och tillbaka genom rummen ... Jag hörde nyss ljudet af hans tofflor här näst intill ...
-- Men berätta då! utbrast Maria, omedveten om den häftighet hon förrådde, och kramade hårdt Johannas arm.
Johanna började nu en berättelse, hvars längd obeskrifligt pinade Maria, ehuru den var gjord i ett så kort sammandrag, som kammarjungfruns herravälde öfver ord och tankar kunde åstadkomma. När hon hunnit till det ögonblick, då de båda älskande upptäckte Adolf på landsvägen, hade Marias otålighet stigit till sin höjdpunkt.
-- Så snart vi sågo honom, fortfor Jobanna hviskande, -- sade jag till Petrus: Skynda dig efter honom och se, hvart han går! Jag är så grufligt nyfiken och vill nödvändigt veta det ...
-- Du nämnde väl icke, att någon annan än du ...
-- Nej, kära fröken, afbröt henne Johanna och sänkte sina ögon för Marias forskande blick, -- jag måtte väl
| 185 |
-- Och hvad gjorde han?
-- Jo, han svarade: Eftersom du är nyfiken, skall jag visst uträtta den saken åt dig ... Och därmed smög han efter unge friherren. Men nu kommer det förskräckliga. Kan fröken gissa, hvart friherren gick? Jo, in till Ingrid på Tallmossen! Det är ju fasligt! Han är förhäxad af den ohyggliga trollpackan. Huru skulle han annars ...
-- Såg Petrus honom gå dit in? frågade fröken Skytte och sänkte själf sina ögon mot golfvet.
-- Ja, visst gjorde han det. Och han såg väl mer än det, ty då han hade läst en bön och tagit mod till sig, gick han fram och tittade in genom rutan. Vid spiseln satt Ingrid; bredvid henne stod den lilla häxan, hennes dotter, den där bleka och fula Elin, men herr Adolf gick fram och tillbaka på golfvet med långa steg. Under bordet tyckte Petrus, att en stor orm låg hopkrupen. De samtalade med hvarandra, men Petrus kunde icke rätt höra hvad de sade. Men bäst de samtalade, tog den lilla häxan herr Adolf i hand ... Kan fröken tänka sig maken? ... och herr Adolf slog sina armar kring hennes hals och sade till henne något, som helt visst var mycket kärvänligt ...
-- Tyst, inföll Maria häftigt, jag vill icke höra mer!
Hennes hufvud sjönk mot barmen, som höjdes och sänktes vid hvarje andedrag, och lockarne föllo i rika böljor ned öfver hennes anlete för att välvilligt dölja dess dödliga blekhet.
| 186 |
-- Min Gud! Goda fröken, hur är det fatt? frågade Johanna, som ej väntat denna verkan af sina ord.
Maria sköt kammarjungfrun tillbaka, tryckte händerna mot pannan och utbrast i gråt.
-- Ack, trösta sig, fröken Maria! bad Johanna. -- Jag också är bekymrad för herr Adolfs själ, men ändå ... Tyst, för all del! Jag hör lagmannens steg i nästa rum ... Om han hör oss ...
Johannas fruktan sannades ögonblickligt, ty dörren till rummet bredvid öppnades, och lagman Johan inträdde.
Han var klädd i en fotsid nattrock och tofflor och bar ett ljus i handen.
Det stillasittande, hvartill gikten under större delen af dagen nödgade honom, hade afhändt honom njutningen af nattens hvila. Hans tankar voro därjämte så upptagna af det svåra värf, som väntade honom i de förestående häxerimålen, att han ej haft tålamod att sömnlös vända sig på sitt läger: han hade stigit upp och vandrat en lång stund fram och tillbaka genom sina rum, då hans öra nåddes af snyftningar och hviskningar från brorsdotterns kammare.
Nu såg han sig omkring med forskande ögon och frågade de öfverraskade flickorna:
-- Hvad har händt? Hvarför gråter du, Maria? ... Och hvarför är du här vid denna sena timma?
Den sista frågan var ställd till Johanna, som darrande och förlägen stod inför sin stränge husbonde.
-- Nådige herre, stammade hon, -- fröken är icke frisk, och jag ...
-- Och du, inföll lagmannen med stränghet, -- har denna natt sannat det rykte, som nått mitt öra. Jag
| 187 |
-- Nådige lagman ... Johanna kunde icke säga mer; hon brast i tårar.
Men lagmannen vände sig från henne och fäste sin skarpa blick på Maria.
-- Är du sjuk, mitt barn, eller hvad vållar dina tårar? sporde han i något mildare ton.
Maria kastade lockarne tillbaka, visade sin farbroder en stolt panna och svarade utan betänkande:
-- Jag är icke sjuk, utan jag har gråtit af sorg öfver en olycka, som säkerligen skall falla tyngre på ert hjärta, farbroder, än på mitt. Men först må jag till Johannas ursäkt säga, att hennes gång skedde på min önskan. Ty allt sedan det svåra ovädret, då jag var nära att omkomma, har jag hört, att er son gjort hemliga kvällvandringar, och misstänkt, att de gällde den gudlösa Ingrid och hennes dotter...
-- Hvad säger du, Maria? utbrast lagman Johan och höll på att släppa ljuset, som han höll i handen.
-- Ja, nådige herre, så är det, inföll Johanna, som nu fått nytt mod genom den vändning fröken Maria gifvit saken.
-- Tig du och gå till din kammare! sade lagman Johan, men då Johanna ännu dröjde, i akt och mening att blidka sin husbonde och tala för sin oskuld, tillade han:
-- Om du är oskyldig, så lägg icke mina hårda ord på sinnet! Men gå, ty jag vill vara ensam med fröken.
Johanna neg, skickade Maria en tacksam blick för
| 188 |
Lagman Johan satte ljusstaken på bordet och tog plats på en stol midt emot Maria. Hans skarpa anletsdrag uttryckte häpnad, han förde handen öfver sina gråa lockar, såsom om han velat afvärja ett slag, riktadt mot hans hufvud, och hans blick hvilade med ängslan på den unga flickans läppar.
Maria hade hastigt återvunnit sin fattning. Det brann i hennes stora mörka ögon någonting liknande segerfröjd öfver en hämnd, som ej kunde gå henne ur händerna. Hon kände intet förbarmande med fadershjärtat, som hvarje hennes ord måste genomborra med giftig udd; hon kände blott krafvet att svalka sitt eget af svartsjuka plågade bröst.
-- Tala, sade lagmannen, -- säg allt! Jag anar redan det värsta.
-- Bed mig ej därom, farbroder, ty jag kan ej utan blygsel lyda er vilja. Om jag ej med systerlig kärlek älskade min kusin, skulle hans olycka icke gripit mig så djupt, och jag skulle förjagat misstankar, som det ej anstår en dygdig jungfru att hysa.
-- Du sade, att du skickade Johanna att se, hvad mål min son haft för sina vandringar, eftersom du allt sedan det där yrvädret haft skäl till den misstanke, att han åter skulle besöka Ingrid på Tallmossen ... Du sade ju så? frågade lagmannen.
-- Ja.
-- Hvilket är detta eller dessa skäl?
-- Då vi voro i härbärge hos Ingrid, fick Adolf af henne en dryck, hvarefter jag tyckte mig finna, att han
| 189 |
-- Du har handlat både vist och värdigt en kär frände. Men skynda dig, säg, hvad rönte Johanna?
-- Hon vågade ej följa Adolf, då han nalkades Ingrids stuga; men då träffade hon Petrus, ridknekten från Sjövik, och han följde Adolfs spår till kojan ... Ack, farbror, spara mig fortsättningen! Jag blygs inför edra ögon.
-- Ha! utbrast lagman Skytte; -- min sons historia är då redan i främmande händer! Jag olycklige far!
-- Förlåt honom, bäste farbroder! bad Maria och fattade gubbens hand. -- Den stackars Adolf är ju ett oskyldigt offer för de bägge häxornas onda afgrundskonster! Hvad rår han för att de förblindat hans ögon och förledt hans hjärta!
-- Och spejaren såg ju något, som häfver hvarje tvifvel om häxans lyckade uppsåt att locka min sons hjärta till hennes dotter? Det var ju så? Säg ut, mitt barn! Blott detta sista svar!
Men Maria dolde sitt ansikte i händerna och svarade endast med tårar.
-- Jag förstår ... Det är nog, sade lagmannen och steg upp. -- Äfven mitt hus skulle således hemsökas, hastigare än jag väntat, af det härjande onda! Men jag skall inom lagens och rättvisans råmärken taga fruktansvärd hämnd.
| 190 |
-- Men förlåt Adolf, gode farbror! bad Maria åter och förde hans ena hand till sina tårdränkta ögon. -- Han är olycklig, men icke brottslig.
-- Ynglingen måste räddas, mumlade lagmannen och sänkte sitt hufvud mot bröstet. -- Han måste räddas, om ock med de hårdaste medel. Quæ medicamenta non sanant ferrum sanat. Ve mig, att jag ej kan alldeles frikänna honom från skulden till denna olycka! Hans ogudliga studier ... hans tydliga köld för religionen ... hans mången gång yppade otro ... Huru har jag icke under mina nätters sömnlösa timmar suckat häröfver! ... God natt, barn! Bed för Adolfs själ och slumra sedan godt! Gud välsigne dig!
Lagman Johan tryckte en faderlig kyss på Marias panna, tog sitt ljus och gick. Men hans kyss brände som en samvetsförebråelse den unga flickan länge, sedan hans dystra, nedböjda gestalt försvunnit ur hennes kammare.
Ty om hon än var halft öfvertygad, att Elin genom lönliga konster vunnit Adolfs kärlek, visste hon dock med sig själf, att hennes handlingssätt ej förestafvats af omtanke för Adolfs välfärd.
Lagmannen njöt denna natt ingen hvila. Han vandrade som en vålnad genom den långa sträckan af salar och kamrar. Och medan han vandrade så, stannade han stundom framför ett litet porträtt, hvarpå månskenet föll. Det var en bild af hans son, målad när denne ännu var spädt barn. Den sorgsne fadern suckade då och tänkte: -- Hvarför kunde han ej alltid förblifva sådan, om ej till anletsdragen, så till hjärtat!
Först emot morgonen öfverlämnade sig den gamle Skytte åt en kort hvila.
| 191 |
Då Adolf vid frukostbordet fann familjen samlad, märkte han genast, att en allmän misstämning var rådande. Hans far var sluten och fåordig, friherrinnan tycktes hafva gråtit, Maria var blekare än vanligt och undvek skyggt sin kusins blickar.
En obestämd aning afhöll Adolf från att fråga om orsaken. Vid bordet underrättade han lagmannen om sin afsikt att efter middagen stiga till häst och rida till Stockholm. Lagmannen frågade:
-- Hvilket ärende kallar dig dit?
-- Min far vet, att tiden är inne att göra utbetalningen till vår köpman, och då jag dessutom stämt möte med åtskilliga vänner, så låta sig dessa ärenden väl förena.
-- Jag ämnar själf om några dagar uppgöra med köpmannen i Stockholm, sade lagmannen. -- Jag vill, att du i dag stannar hemma.
Mot lagmannens uttalade vilja fanns intet vad; det kände Adolf af gammalt. Så snart han därför återvändt till sitt rum, skref han ett bref till sin vän, prästmannen i Stockholm, och meddelade honom allt, hvad han personligen velat säga om Ingrid och Elin. Med detta bref skyndade han till Rolf och bad honom framlämna det.
Den gamle Rolf var orolig och ångrade sitt gifna löfte, men sade intet därom. Adolf träffade honom i stallet, där han fodrade sina hästar och gjorde donen i ordning för den stundande färden.
Äfven lagmannen satte sig efter frukosten till skrifbordet. Han affärdade två bud till pastor Suenonius och länsman Askelin, att de, så fort sig göra läte, skulle infinna sig på Signildsborg.
| 192 |
Kort efter middagstiden kommo de. Länsmannen, som ej hunnit intaga sin middagsmåltid, innan han gaf sig af, förplägades i husets ena flygel med oxstek och öl, medan pastorn, som redan hade anklagelseakterna färdiga i fickan, tog raka vägen till lagmannens arbetsrum.
På vägen dit råkade han Adolf. Den unge Skytte forskade i prästens mörka ansikte. Deras blickar möttes ... Suenonius’ var dyster och hotfull ... Adolfs påminde om den ed han svurit. Han kände sig gripen af en känsla, blandad utaf afsky och fruktan, och skulle, om ej omständigheternas makt hållit honom tillbaka, störtat på prästen och trampat honom under sina fötter.
Nedtryckt af mörka aningar, skyndade Adolf ut ur huset. Han kastade en kappa öfver sig och vandrade länge omkring i skogen. Fördjupande sig bland granarnas högtidliga pelarhvalf, kände han i denna stund leda vid den eviga tvedräkten i människovärlden och önskade, att det måtte förunnas honom lefva fjärran från sina likar vid naturens barm.
Under tiden ägde ett viktigt samtal rum mellan lagman Skytte och pastor Suenonius.
Suenonius framlämnade anklagelseakterna, som befunnos vara i laga form. Sedan därefter samtalet vändt sig kring de åtgärder, som skulle vidtagas till de anklagades skyndsamma häktning, ämnade Suenonius frambära sina klagomål mot den unge friherren; men då han öfverlade med sig själf, huru han lämpligast borde framställa dem, vinkade lagmannen till honom att sätta sig ned och gaf själf samtalet den riktning prästen önskade.
-- Min vördade vän, sade herren till Signildsborg med en röst, som tillkännagaf djup inre rörelse; -- jag
| 193 |
-- Ha! tänkte Suenonius och lutade sig mot herr Johan, som fruktade han att gå miste om något af de ord, som uttalades af dennes läppar.
-- Och han kunde icke såra mig i en ömtåligare punkt, ty han har träffat fadershjärtat. Min son, mitt enda barn, är på rysliga villovägar ...
-- Jag vet det och beklagar er djupt, nådige herre ...
-- Ack, ni vet icke det värsta, herr pastor, suckade lagman Johan och omtalade nu, hvad han under den förflutna natten hört om Adolfs förhållande till Ingrid och Elin.
-- Mina misstankar äro således sannade, utbrast Suenonius, -- och en förklaring gifven på det, som jag nästan skulle trott oförklarligt!
-- Edra misstankar?
-- Ja, sade Suenonius, -- ty jag har redan länge känt och förvånat mig öfver det ogudaktiga deltagande er son visat dessa djäfvulens barn.
Och det vardt nu Suenonius’ ordning att förtälja. Han omtalade först den unge friherrens uppförande under förhöret i Ingrids stuga och öfvergick därefter till en redogörelse för det besök Adolf hade gjort i prästgården samma afton Suenonius återvändt från sin ransakning hos Karin på Moen. Att redogörelsen var hållen i de mörkaste färger behöfver icke påpekas, men vi böra, ledde af rättvisa mot mannen, tillägga, att han ej med vett och vilja doppade sin pensel i lögnens färger; han målade
| 194 |
-- Det är rysligt att tänka därpå ... det söndersliter mitt hjärta ... och det måste krossa ert, nådige herre, så ändade hans berättelse; -- men er sons mun var full af hädelse mot vår heliga lära; ingen af mörkrets ande ingifven filosof har vågat yttra sådana smädelser ... En småsak mot detta och hvarpå jag lägger jämförelsevis ringa vikt var, att han hotade mörda mig, om genom mitt vållande ett enda hår krökes på de bägge kvinnornas hufvud. Så föllo hans ord. Jag är också redo att offra mitt lif för Herrens sak ... Må er son taga det!
-- Jag är en olycklig far ... dessa voro de ord, som under prästens berättelse undföllo lagman Johan. Gubben hade sjunkit tillsammans i en länstol, och hans ögon nästan dolts under valkarne af hans sammandragna ögonbryn.
Men när Suenonius ändtligen tystnade, steg herr Johan upp, rätade sig och sade med fast röst:
-- Måttet är rågadt: under mitt tak får denne usling icke längre vara.
-- Håll, nådige herre; -- gör ingenting förhastadt! Vi må betänka, att om herr Adolf än genom syndiga studier lämpat sin själs jordmån för afgrundens utsäde, så är han dock att betrakta som ett offer för ond list och försåtliga anslag, som äfven den bäste kan falla för. Jag anar hela sammanhanget. Vill ni höra, huru jag uppfattat det, nådige herre?
-- Tala, redlige vän! Ni inser väl själf, huru ångestfullt jag söker skäl att tillbakahålla förbannelsen öfver mitt eget kött och blod!
| 195 |
-- Tror ni ej, nådige herre, att satan ömmar om sina tjänare och vill bevara dem för de värf, som han genom dem hoppas utföra ibland oss? Var öfvertygad därom! Därför har han ock helt säkert gifvit dem en vink att taga sig i akt för den stundande räfsten. Sålunda har Ingrid på Tallmossen hopspunnit en plan, hvars trådar nu ligga tydliga för mina ögon. Mig har hon velat skrämma med svåra hemsökelser; hos er har hon sökt en mäktig förespråkare i er son och i den skuld, hvari ni skenbarligen står till henne för räddningen af hans och unga frökens lif. Jag har väl hört och läst, att trollkvinnor kunna göra oväder; visst är, att om de ej äro i stånd därtill, kunna de dock leda den uppkomna stormen åt det håll de önska: det intygas nämligen af månge lärde och fromme män och styrkes af häxornas egna bekännelser. Nu är min tanke, att den förskräckliga snöyra, hvarunder herr Adolf och fröken voro nära att omkomma, dragits öfver denna nejd genom Ingrids konster, och att hon genom sina besvärjelser ledde hästens gång ... huru skulle han annars tagit en sådan krokväg och stannat just utanför hennes stugudörr? Och det gjorde hon för att sedan till ert samvete kunna säga: se jag har räddat er sons lif, men ni vill taga mitt och mitt barns! Hon har gjort det för att få tillfälle att gifva herr Adolf den trolldryck, hvarmed hans hjärta skulle dragas till hennes dotter och hans tankar vändas från Gud. Ni bör därför betrakta er son som handlande under inflytelsen af denna djäfvulska dryck ... som ett omyndigt barn, ej kännande hvad rätt är och orätt ... som en dåre, den där rasar och traktar efter människolif, utan att hans gärningar äro honom tillräkneliga.
| 196 |
-- Kanske har ni rätt; -- jag skulle nästan önska det, ehuru jag fruktar därför. Men hvad skall jag nu göra för att rädda min son? Gif mig ett råd, herr pastor! Mitt förstånds ögon äro förmörkade.
-- Vi kunna måhända hoppas, att hans rus skall gå öfver, när det ej längre näres med åsynen af den unga häxan ... att det åtminstone skall släckas af de lågor, i hvilka lagen med Guds hjälp skall kasta henne ...
-- Men, inföll lagmannen med dof röst, -- min förtappade son rufvar ju på mordiska planer mot er ... Jag bäfvar vid tanken på att hafva födt en mördare till världen. Mitt förstånd står stilla. Jag vet icke hvad jag skall göra. Skall jag slå honom i kedjor och fastlänka honom i ett källarhvalf? Säg! gif mig råd!
-- Jag hoppas, att er faderliga myndighet kan verka utan så hårda medel. Ni kunde ju stänga honom inne i hans rum och bevaka honom med pålitliga tjänare, eller, om det icke låter sig göra, skicka honom till dårkistan i Stockholm och låta honom där förvaras, tills han återvunnit sin sans.
-- O, det är rysligt! mumlade lagmannen och sjönk ned i sin länstol. -- Gifve Gud, att jag vore död!
-- Eller ... måhända gifves det ett annat medel, fortfor Suenonius; -- det torde åtminstone böra försökas ...
-- Hvad menar ni? Säg fort!
-- Jo, det är möjligt, ja sannolikt, att ett naturligt motgift finnes mot den giftdryck häxan bräddat åt er son. Hon känner utan tvifvel örter, hvilkas safter ha förmåga att upphäfva dryckens verkningar. Man skulle kunna tvinga henne att tillreda en sådan motdryck åt herr Adolf.
| 197 |
-- Ni har rätt! Att jag ej själf kom på den tanken! sade lagman Johan, hvars mod lifvades av denna utsikt. -- Vi skola genast låta hitföra Ingrid på Tallmossen. Jag vill på ögonblicket gifva befallning därom.
-- Än bättre vore det att hitföra hennes dotter, anmärkte Suenonius. -- Hon är ung, hennes hjärta vekare, hennes förmåga att slingra sig undan med klyftiga svar mindre öfvad än hennes förbannade moders. Jag tror mig af hennes ansikte kunna döma, att hon ännu ej stigit högt i satans gunst. Skola vi sända efter Elin?
-- Ja, ni har rätt, vi hafva större utsikt att kunna framtvinga sanningen ur henne.
Lagmannen ringde och befallde den inträdande tjänaren tillsäga länsmannen komma upp.
Länsman Askelin lämnade ölkruset, hvarur han druckit tvemännings med gårdsfogden, inställde sig genast och fick af lagmannen befallning att med handräckning af ett par tjänare så fort som möjligt försäkra sig om Elins person och föra henne till Signildsborg.
Länsmannen gaf sig på väg, följd av två drängar och gårdsfogden, som hade sina skäl att deltaga i äfventyret. Ölet hade stärkt länsmannens mod, och brännvinsflaskan, som gårdsfogden medtagit, stegrade det ytterligare under vägen till något, som i länsmannens eget tycke var hjältemod.
Skymningen hade länge sedan bredt sig öfver nejden, då Askelin och hans handtlangare kommo till Ingrids stuga. Just då länsmannen skulle öppna grinden, hade en släde, förspänd med två hästar, upphunnit dem.
| 198 |
-- Hollah! ropade länsmannen, -- hvem är den vägfarande?
-- Håll, gamle Rolf, skrek gårdsfogden, -- hvart ämnar du dig vid den här tiden? Stanna och tag en resesup!
Rolf, ty det var han, stannade, ögnade gruppen, mumlade något för sig själf och svarade:
-- Jag har ett ärende bort åt Wadtofta, som jag i kväll skall ha uträttadt ... Tack för bjudningen, gårdsfogde! En sup gör godt på vintervägar ...
-- Och så ståtligt han åker sedan! sade gårdsfogden, medan Rolf drack honom till ur flaskan. -- Båda hästarne i selen! Pass på, om icke gamle krutgubben är stadd i giljareärenden!
-- I hvilket ärende jag än är stadd, lär jag hvarken få någon gumma eller flicka med mig, svarade Rolf; -- sådana tankar får jag nog slå ur hågen. Men nu är det min tur att fråga hvad I hafven för händer. I synens ämna er upp till stugan.
-- Riktigt, svarade gårdsfogden, -- vi skola knipa en trollpacka.
-- Såå ... Lagen är med i spelet, kan jag tro, efter som herr länsmannen synes här. Nå, god lycka i ert förehafvande! Hvad skall ni göra med människan? Det är väl Ingrid, kan jag förstå, som ni ska’ fånga.
-- Nej, sade länsmannen, -- satans mors tur kommer icke förr än i morgon, då jag med mina fjärdingsmän skall göra ett notvarp öfver hela socknen efter hans släktingar. Nu är det bara fråga om en liten lustfärd till nådige lagmannen på Signildsborg med hennes dotter.
-- Hm, jaså! Guds fred!
| 199 |
Rolf satte hästarne i rörelse, glad att på detta sätt ha kommit från saken. För att ej ge skäl till misstankar körde han verkligen till Wadtofta, där han, för att göra sig ett ärende, tillhandlade sig några får, och återvände först följande dagen till sitt hem.
Emellertid gick länsmannen i spetsen för sina följeslagar upp till stugan. Dörren var låst, och skynken hängde för de små fönstren.
Dessa varsamhetsmått hade Ingrid och Elin vidtagit, för att, fredade för spanande ögon, träffa anstalterna till sin flykt.
Hoppet om räddning hade efter Adolfs besök förlänat Ingrid nya krafter. Hon och Elin hade under ömsesidigt uppmuntrande ord tillbragt aftonen med att nedpacka sin nödvändigaste och käraste egendom. De voro sedan en stund färdiga därmed; afbidande släden, lågo de nu på knä och bådo Gud om lycka på sin flykt.
De väcktes af slag på dörren.
-- Vår hjälpare är här ... Lofvad vare Gud, hviskade Ingrid.
-- Hej, öppna dörren! hördes en röst.
Elin skyndade upp och öppnade. Hon störtade likblek tillbaka vid åsynen af länsmannen och dem, som följde honom.
-- Store Gud! Min mor! ropade hon och kastade sina armar kring Ingrids hals.
Ingrid stod förlamad och stirrade, utan att röra sig, på de inträdande.
-- God afton härinne! Tack för sist, sade den rusige länsmannen, som brännvinsångorna därhän förvandlat, att han icke ens tänkte på behofvet af sin besvärjelseformel.
| 200 |
Hans följeslagar sågo sig nyfiket kring i rummet, och gårdsfogden anmärkte:
-- Det ser ut som om ni stökade till flyttning, Ingrid.
-- Ja, för tusan, inföll länsmannen och hvälfde sina utstående ögon, -- jag osar brändt horn. Vi ha minsann kommit i grefvens tid. Hvart ämnar ni taga vägen, Ingrid? Hm, ni har kanske osat brändt horn, ni också? ... Nå, har ni icke mål i munnen? Ni ser förbluffad ut. Vårt besök faller sig kanske olägligt, men jag kan icke hjälpa’t. Jag kommer å tjänstens vägnar.
-- Hvad vill ni oss? frågade Elin darrande.
-- Jo, det vill jag säga dig, du lilla häxa, svarade länsmannen; -- vi kommo hit, för att taga en af er med oss till nådige lagmannen; men nu, då jag märker, att ni funderar på flyttning, fastän fardagen icke är inne, så är det så godt att taga er båda två, först som sist. I konungens och lagens namn häktar jag dig Ingrid och din dotter. Hvar har du repstumparne, gårdsfogde?
-- Jo, här äro de, svarade denne och räckte dem till länsmannen.
Ingrid hade nu hämtat sig så mycket, att hon förmådde fråga:
-- För hvilket brott äro vi anklagade, eftersom ni vill gripa och binda oss?
-- Hvad du ställer dig okunnig, leda trollpacka! utbrast länsmannen. -- Men då bödeln sätter tumskrufven på dig, får du nog bättre minne. Fram nu med händerna, så skall jag pryda dig med en armring så god som någonsin gjorts af hampa! Se så, intet krus! Vi ha brådtom.
| 201 |
Länsmannen närmade sig med repet ... Ingrid drog sig rysande undan ... Elin kastade sig på knä framför rättvisans tjänare, och ropade ångestfullt:
-- Rör icke min mor! Hon har intet ondt gjort ... Haf förbarmande, gode herre!
-- Åbäka dig icke! Det tjänar till ingenting, försäkrade Askelin och tog ännu ett steg mot Ingrid. Men Elin kastade sig mellan honom och sin mor, omfattade hans knän och ropade:
-- Nåd, nåd! Hon är oskyldig, hon har intet ondt gjort. Om ni har ett mänskligt hjärta, så måste ni förbarma er!
-- Släpp mig! Är du galen? Inbillar du dig, att en länsman får förbarma sig? Det skulle kosta honom tjänsten. Så släpp mig nu i godo! Annars får jag taga i dig med hårdhandskarne.
-- Förbarmande! inföll den rusige gårdsfogden hånfullt. -- Har man hört på fan förr? Hit med den ene repstumpen, länsman! Jag skall göra pinan kort ... Hör du, fördömda troll, fortfor han med vredegnistrande ögon, i det han med tågändan gick mot Ingrid och knöt näfven i hennes ansikte. -- Jag har väl dig att tacka för att min pojke fått »älfvablästen» och att min galt själfdött; men nu skall jag gälda dig det. Fram med händerna utan krus, eller jag slår dig som en oxe i pannan!
Ingrid hade sjunkit ned i en stol; hon ville efterkomma den rusige karlens hotfulla befallning, men hennes armar nekade sin tjänst.
Den ursinnige gårdsfogden lyfte sin knutne näfve för att verkställa hvad han hotat, men i samma ögonblick hade Elin rusat upp och stötte honom med
| 202 |
Det var en tafla af eget slag, som belystes af det rödaktiga skenet från den kolnande brasan i kojans spisel: modern som vanmäktig hvilade i länstolen med tillbakasjunket hufvud och stelnad fasa i sina anletsdrag ... dottern som ställt sig mellan henne och hennes fiender, med lockarne oordnadt svallande kring sitt bleka ansikte, som lyste af vild beslutsamhet -- dessa värnlösa varelser å ena sidan, och å den andra de råe, rusige handtlangarne åt den mänskliga rättvisan. Länsmannen stod där med gapande mun, förbluffad af flickans oväntade kraftyttring; gårdsfogden, hvars drag voro till vederstygglighet förvridna af ruset och vreden, låg utsträckt på golfvet, och de båda drängarne, som af vidskeplig fruktan hitintills förhållit sig overksamme, makade sig närmare dörren, ovisse om det var mänsklig eller öfvermänsklig kraft, som kastat deras tyrann till den svaga flickans fötter.
Men taflan skulle snart få ett annat utseende. Gårdsfogden kraflade sig upp, rusade mot Elin och slog henne med knytnäfven ett så våldsamt slag, att flickan sanslös föll till golfvet.
Ett skri af smärta och ångest trängde från djupet af Ingrids hjärta, hon störtade upp ... men i samma ögonblick fattades hon bakifrån af länsmannen. Och under det hon sökte slita sig lös, kastade gårdsfogden repet kring hennes armar och tilldrog det så hårdt, att det skar in i hennes kött.
| 203 |
-- Lugna dig, häxa! skrek länsmannen, hvars ansikte badade i svett. -- Din unge är icke död; det är ingen fara med henne. Låt mig bara slippa att streta med dig, så skall jag genast med en skopa vatten väcka henne till lif! Så, nu tror jag, att du blir beskedlig ... Nå, det är det bästa du kan göra ... Ryck icke i repet, gårdsfogde! Du gör henne bara rasande på nytt. Jag tror, att hon vill falla omkull ... Sätt henne på stolen där! Fan, hvad de kvinnfolken ha nycker!
Nu vände sig länsmannen till den sanslösa Elin. Då han såg det bleka ansiktet med djupa blå ringar under ögonen, fruktade han ett ögonblick, att flickan var död. Men sedan han känt på hennes puls, tog han den andra tågändan och sammanknöt hennes små händer, hvarefter han förde den i det närmaste tomma brännvinsflaskan till flickans näsa och skakade henne, till dess hon slutligen uppslog ögonen och med glanslös blick stirrade omkring sig.
-- Se så, sade länsmannen, -- nu vill jag hoppas, att det värsta är undangjordt. Nu kan du, gårdsfogde, och Peter taga gumman under armarne och spatsera af. Men jag förbjuder dig, gårdsfogde, att slå henne eller rycka hårdt i repet, ty jag ser, att hennes armar blöda ... äfven fångar stå under lagens hägn. Du, Nils, hjälper att släpa på den här lilla trollpackan ... Så, gör dig nu icke till, utan upp med dig (dessa ord voro till Elin)! Nej, hon vill icke. Då få vi väl hjälpa henne på väg.
Elin upplyftes, och tåget satte sig i gång. Länsmannen, hvars rus under detta uppträde tämligen fördunstat, förvånades öfver det mod han ådagalagt vid de fruktade kvinnornas häktning, och började tro, att det icke vore så farligt att handskas med häxor, som han förr inbillat sig.
| 204 |
Då Elin återkom till medvetande, befann hon sig på landsvägen, med bundna händer släpad framåt mellan länsmannen och den ene af drängarne. Framför sig såg hon sin mor gå med osäkra steg mellan de andra karlarne.
-- Ser du, sade länsmannen, -- ser du, din mor vänder sig om och ser efter dig. Därmed menar hon att du skall gå vackert och stadigt och icke ge hals eller åbäka dig ... ty det tjänar i alla fall till ingenting.
Denna uppmaning var öfverflödig. Elin vacklade tyst framåt med sänkt hufvud och halfslutna ögon, utan förmåga af en redig tanke.
Så skred det sorgliga tåget genom skogen, än höljdt i granarnas och furornas skuggor, än försilfradt af månen, som nyss uppstigit öfver synranden.
Då Nils märkte, att flickans späda lemmar darrade af köld, sade han till länsmannen:
-- Håll litet!
-- Hvad står på?
-- Hon fryser, stackaren, sade Nils och krängde af sig sin grå vadmalskapprock -- och så häxa hon är, lär hon nog ha känsel, hon som andra.
Med dessa ord svepte Nils sin kappa kring flickan och fattade henne åter vid armen.
Ehuru Elin knappt kände kölden, förstod hon dock, att drängen menat väl, och detta bevis på mänsklighet grep henne så djupt, att hon brast i tårar.
Hennes tankar började nu klarna, men endast för att isa hennes blod långt mer än hvad kölden förmådde.
-- Hvart för man min mor och mig? frågade hon sig själf, och för att skingra den kvalfulla ovisshet, som fyllde hennes fantasi med de rysligaste bilder, tog hon mod till
| 205 |
-- Herre! sade hon, -- hvart för ni oss? Skola vi nu genast dö?
-- Nej, bevars, svarade länsmannen med så vänlig ton, som det anstod att bruka mot en trollpacka, -- gå icke och skräm dig med det! Det kommer nog att tåla en tid, innan vi kommit så långt. Du kan väl begripa, att allt skall ha sin lagliga gång ... ransakning och hofrätt och dom och så vidare ... Nu är det intet farligt å färde: bara ett litet förhör inför lagmannen, och sedan kronoskjuts till Stockholm, där du får bo i själfva kungliga slottet under kungens egna rum ...
Elin andades lättare; hon hade inbillat sig, att man släpade henne rakt till bålet. Efter en stunds tystnad frågade hon:
-- Lagmannen är ju herr Adolfs fader?
-- Jaha, det slår in, fast han just icke har stor heder af ... nå ja, det kommer mig icke vid ... Tig, min mun, så får du honung! ... Herr Adolf, tillade han bakslugt, -- är visst en god herre? Tycker du icke det?
-- Ack jo! svarade Elin och kände sig lifvad vid tanken på, att det var Adolfs fader, inför hvilken hon skulle ställas. Han måste, tänkte hon, vara lik sin gode son.
Och under hela vägen sysslade nu hennes tankar med Adolf; han var det ankare, som hon i hopplöshetens natt sökte trygga sig vid. Hennes gång vardt lättare; hon tyngde ej mer på den pustande länsmannen, hon fruktade nu knappt det mål, till hvilket hon fördes.
Då tåget anländt till Signildsborg, samlade sig
| 206 |
-- Trösta dig, moder ... och låt oss hoppas på Gud!
-- Ack, han hafver tagit sin hand ifrån oss, suckade Ingrid.
-- Så, nu följer du mig upp till nådig lagmannen, sade länsmannen, och fattade Elin i armen. -- Och du, gårdsfogde, för in gumman någonstädes, så att folket slipper gapa på henne ... Kom nu, du lilla hår af Hin Onde!
-- Vill man skilja oss åt? Skall ej min mor följa med? utbrast Elin.
-- Hvad vill ni göra med min dotter? ropade Ingrid ångestfullt.
-- Hå, ni får snart träffas igen. Ge er till freds! sade länsmannen. -- Bråka nu icke, utan släpp vackert er dotter! Lagmannen väntar.
-- Ljuger ni bara icke? frågade Ingrid misstänksamt och höll sina armar kring flickans lif.
-- Nej, du galna häxa, jag svär vid min salighet, att du snart får återse henne. Intet krångel nu!
-- Och ni svär, att ni ej skall misshandla henne?
Länsmannen vardt otålig och ryckte Elin ur den ängsliga moderns famn. Därefter fördes de åt hvar sitt håll, Ingrid till en liten kammare i flygelbyggnaden, och Elin vid länsmannens sida öfver gården åt det stora herregårdshuset.
Ingrid hade knappt hört dörren stängas bakom sig, förrän hon i trots af sin moderliga ängslan kände sig öfverväldigad af den djupa sömn, med hvilken naturen
| 207 |
Emellertid gick Elin med tämligen säkra steg sitt ovissa öde till mötes. Hon blickade sig omkring i hopp att få se Adolf, men ehuru detta hopp ej uppfylldes, kände hon sig dock styrkt af den tanken, att han ej var långt borta, och att således ett hjärta, som ville hennes lycka, icke klappade fjärran.
Men när hon kom in i den stora förstugan, och länsmannen förde henne upp för den breda stentrappa, som ledde till andra våningen, kände hon sitt mod svikta. Den vidsträckta vestibulen, på hvars pelare månskenet föll från de höga fönstren, och i hvars hvalf hennes steg doft genljödo, gjorde på henne ett dystert intryck; hennes själ greps af aningar, att något förskräckligt väntade.
-- Stanna, sade Askelin, sedan de inträdt i ett förmak, upplyst af en taklampa; -- jag kommer snart och hämtar dig. Länsmannen gick in för att till lagman Johan anmäla, att Ingrids dotter befann sig i rummet bredvid.
Elin satte sig på en stol vid dörren. Hon tryckte handen mot hjärtat för att dämpa dess oroliga slag, och när i detsamma en sidodörr till förmaket öppnades, spratt hon till vid bullret och riktade en rädd blick på den
| 208 |
Hon steg upp från sin stol och betraktade Maria med ögon, som tycktes bedja om ett vänligt ord, om en försäkran, att ingen fara vore å färde. Men Marias läppar drogo sig till ett besynnerligt leende, hennes mörka ögon mötte med uttryck af hat och förakt den bleka, afmagrade, i grofva kläder höljda medtäflarinnan, och hon gick med hastiga steg förbi utan att unna henne ett ord.
I detsamma öppnades den andra dörren, som förde till lagmannens arbetsrum, länsmannen visade sig åter, fattade den bäfvande flickan vid armen och förde henne dit in. Därefter bugade han sig för de båda herrarne och aflägsnade sig för att i förmaket afvakta vidare tillsägelser.
Det första föremål Elins ögon mötte härinne var den fruktade prästmannens mörka anlete, och då de, skyggande för denna åsyn, fäste sig på den andre innevarande mannen, med ett svagt hopp att i honom finna ett mindre förskräckande förebud, mötte de ett lika mörkt, lika dystert ansikte, hvars blick forskande och hotfull var riktad på henne, och i hvars drag hon ej kunde spåra den ringaste likhet med den ynglings, som var henne kär. Elin hade sett nog för att rädas allt. Hon gjorde darrande sin lilla hälsning för herrarne och nedslog sina ögon, som ej kunde uthärda lagmannens skarpa blick.
Lagmannen satt i den stora länstolen framför sitt arbetsbord, och bredvid honom pastor Suenonius. Det
| 209 |
-- Att detta barn, som synes så menlöst och oskuldsfullt, dock är förtappadt för tid och evighet tänkte han; -- man skulle knappt förmå sig tro det, då man ser henne.
Han gaf nu pastorn en vink. Denne bröt tystnaden och höll till Elin ett tal, hvari han tillkännagaf, att ett fruktansvärdt straff väntade henne och hennes mor för de rysliga synder, hvartill de gjort sig skyldiga. Därefter sänkte han sin stämma till ett något mildare uttryck, han förklarade sig hoppas, att hon vid så unga år väl ännu icke var så alldeles fördärfvad, att ej hennes själ genom ånger och bättring kunde räddas åt Guds rike, om hon också ej kunde förskonas från den jordiska rättvisans straff, som oblidkeligt måste följa förbrytelsen i spåren. Om hon vid detta tillfälle ville ådagalägga sin ånger genom att sanningsenligt svara på de frågor, som till henne komme att ställas genom den nådige lagmannens mun, så vore visst, att denne, som framdeles skulle sitta till doms öfver henne, läte sig däraf beveka att använda all den skonsamhet och mildhet, som lagen och hans samvete kunde tillstädja.
Sedan pastorn talat ut, tog lagman Skytte till ordet, i det han förklarade, att en öppen och sanningsenlig bekännelse, nu afgifven, kunde sätta honom i tillfälle att mildra en förestående dom.
-- Är du därför villig, sporde han till slut, -- att sanningsenligt svara på mina frågor, hvilka jag till dig ämnar framställa?
| 210 |
Elin, som förvirrad af sin fruktan och ovan vid de talesätt, af hvilka herrarne begagnat sig, uppfattat endast föga af deras ord, svarade ett modstulet ja, och förhöret tog sin början.
De frågor, som nu af lagmannen framställdes, voro i förväg öfverenskomna mellan honom och pastorn, men ingendera af de båda herrarne hade betänkt, att barnets språkkunskap var inskränkt till de alldagligare talesätt, som hon hört af sin omgifning, eller som förekommit i de få böcker hon läst. Däraf hände det, att Elin antingen alldeles icke förstod eller ock missförstod flera frågor, men då hon vid dessa tillfällen teg och riktade en rädd frågande blick på inkvisitorerna, upptogs detta som tredska eller försök att slingra sig undan, och Suenonius befallde henne med dundrande röst att ovillkorligen svara. Elin, som kände sina krafter öfvergifva sig, sina tankar förvirras oaktadt de pinsammaste ansträngningar att sammanhålla dem, var slutligen så svag, att hon med möda förmådde hålla sig upprätt, och lagmannens ord nådde endast som ett otydligt mummel hennes öron. Men rädslan för prästens hotelser nödgade henne svara ... och hon svarade med bleknande läppar ja eller nej om hvartannat, utan att veta hvad hon jakade eller nekade. Lagmannens ansikte mulnade mer och mer, hans buskiga ögonbryn sammandrogos, ty Elin gjorde sig, utan att veta det, skyldig till allt flere motsägelser; hon vidgick alla de brott man påbördade henne och hennes mor för att i nästa ögonblick åter förneka dem. Först när namnet Adolf hann till hennes öra, återvann hon ett ögonblick redigt medvetande och hörde tydligt följande fråga:
-- Du medgifver således, att du fattat kärlek till
| 211 |
-- Ja, svarade Elin, -- jag håller mycket, mycket af honom.
Och i sin enfald vågade hon nu åter fästa sin blick på lagmannen, i hopp att denna bekännelse skulle tala till hennes förmån hos Adolfs fader.
-- Hvilken fräckhet! Hvilken skamlöshet! mumlade Suenonius.
Nu följde åter en mängd andra frågor, af hvilka Elin icke uppfattade det ringaste. Hon hörde oredigt om hvarandra orden trolldryck, gift, motgift; hon förnam otydligt, att den röst, som ljöd i hennes öron, vardt skarpare och allt mer hotande; hon kände sig nära att digna och fattade nästan omedvetet om karmen till en stol för att ej sjunka till golfvet.
Lagman Johan hade hitintills af faderlig omtanke lagt band på sin häftighet; sedan Elin, sig själf ovetande, bekänt alla de förbrytelser man påbördade henne och hennes mor och däribland äfven, att hon vunnit den unge friherrens kärlek genom en af Ingrid tillredd trolldryck, hade lagmannen först med lockelser, sedan med hotelser sökt förmå henne uppge, af hvilka medel denna trolldryck var sammansatt, och genom hvilka dess verkningar kunde häfvas; men då Elin ej svarade annat än sina mekaniska ja eller nej, tröt honom tålamodet; han vände sig till pastorn och sade:
-- Antingen är den unga kvinnan rubbad till sitt förstånd, eller är hon en mer förhärdad varelse än någon af de skurkar, öfver hvilka jag hitintills suttit till doms. Af skrämsel kan ej hennes uppförande förklaras, ty jag
| 212 |
-- Nådige herre, sade Suenonius, -- hon är dotter af en elak, bakslug och ovanligt skarpsinnig kvinna. Äpplet faller icke långt från trädet. Säkerligen har denna moder lärt henne, huru hon skall uppföra sig under en ransakning om deras onda gärningar. Måhända binder äfven djäfvulen hennes tunga. Det återstår oss nu endast att använda det sista medlet för att framtvinga sanningen ur en mun, hvarur hitintills endast lögnens slingrande ormar krälat.
Lagmannen ringde och befallde den inträdande länsmannen hämta upp gårdsfogden.
Under de få ögonblick, som förflöto, innan denne hann inställa sig, gick lagmannen med häftiga steg öfver golfvet, och pastor Suenonius höll till Elin ett tal, hvaraf hon blott förstod, att pastorn, som vanligt, var mycket vred. Men då hon hörde, att Guds namn förekom i detsamma, sammanknäppte hon sina händer.
Så snart gårdsfogden kommit, öppnade lagmannen en mindre, till bokrummet förande dörr.
Midt på golfvet af denna mörka kammare, som hyste några hundra band juridiska och teologiska skrifter, var ställd en prygelbänk, ett den tiden på alla adliga gods befintligt och mångenstädes flitigt användt inventarium. Gårdsfogden, som stannat vid dörren, vridande sin ludna mössa mellan händerna, kastade först en blick på prygelbänken, därefter på Elin och uppfattade genast det ärende, för hvilket han blifvit uppkallad.
Nu hördes ett samtal från förmaket. Den ena rösten
| 213 |
-- Hör, sade Suenonius till lagmannen; -- om jag ej bedrager mig, är er olycklige son här utanför.
-- Jag har gifvit Askelin befallning att vakta dörren och ej släppa någon in, svarade lagman Johan, hvarefter han vände sig till Elin och sade:
-- Jag har hitkallat denne man för att hudflänga dig med ris, tills du finner för godt att utan omsvep svara på mina frågor. Gårdsfogde, för henne dit in, blotta hennes rygg och bind henne på bänken!
Lagmannen hade väntat, att denna hotelse i förening med åsynen af plågoredskapen skulle göra den åsyftade verkan. Men det ringa medvetande flickan ännu ägde om det, som föregick omkring henne, var helt och hållet fäst vid den älskade röst hon hörde utifrån; hon lyssnade, och det intryck den gjorde på henne yppade sig i ett svagt leende.
-- Hon trotsar er ... hon hånar er, utbrast Suenonius. -- Jag uthärdar ej att se det här längre. Ert hjärta är uppfylldt af fördömlig svaghet, af ogudaktig mildhet, nådig lagman.
Lagmannen, som med en vink hejdat tjänaren från att genast utföra hans befallning, gaf nu ett tecken af motsatt betydelse. Först nu, då karlen med ett hårdt tag fattade om Elins arm, fästes hennes uppmärksamhet på honom, och hon utbrast:
-- Hvad vill du mig? Det var du, grymma människa, som misshandlade min mor.
| 214 |
-- Jo du, du skall nog få veta, hvad jag vill, försäkrade gårdsfogden och drog hastigt henne med sig till den motsatta dörren. Då den förskräckta flickan såg bänken och riset, som låg bredvid, och kände, huru karlens grofva händer fattade hennes klädning för att lossa eller sönderrifva den, vaknade hon ur sin halfdvala och uppgaf ett rop af fasa. Hon slet sig hastigt lös och ropade:
-- Förskona mig! Jag skall göra allt hvad ni vill ... O Gud! Herr Adolf! Hjälp mig!
Detta utrop var ej ägnadt att väcka lagmannens medlidande.
-- Fort! sade han till gårdsfogden.
Men då denne åter fattade i Elin, öppnades dörren och Adolf visade sig för sin fars vredgade blickar.
Han hade hört Elins rop och i trots af länsmannens varning skyndat in.
-- O, han är här, ropade Elin.
Med harmens rodnad på pannan vände sig Adolf till sin far och sade:
-- Blygs ni icke, min far, att misshandla detta värnlösa, oskyldiga barn?
Lagman Johan förmådde i början ej besvara denna förebråelse med annat än en obeskriflig blick af öfverraskning och vrede.
-- Huru? sade han med tillkämpadt lugn, -- har jag ej befallt, att ingen får komma hit in? Huru vågar du trotsa min uttryckliga befallning?
-- Jag lyder en röst, hvars myndighet är större än er.
-- Det är djäfvulens, mumlade Suenonius och ämnade upphäfva sin stämma för att å Herrens vägnar visa
| 215 |
-- Det är ni, eländige, som anstiftat detta. Akta er! Ni har att aflägga en svår räkenskap ... Lugna dig, Elin. Jag är här för att försvara dig.
Nu förmådde lagmannen ej längre behärska sig. -- Usling, du vågar ådagalägga din syndiga böjelse för denna vanryktade flicka ... du vågar fråga din egen far, om han blyges ... ja, han blyges öfver en uppstudsig, ogudaktig, förtappad son ... du vågar hota denne Herrens tjänare, din forne lärare ... du rufvar på mordiska planer mot hans lif ... kanske äfven mot mitt. Bort från mina ögon!
-- Nådige herre, sade Suenonius och lade sin hand på lagmannens arm, -- stilla er vrede och kom ihåg, att herr Adolf ej är tillräknelig för sina ord och gärningar! Kom ihåg, att han handlar under inflytande af en trolldryck!
-- Ni har rätt, och han skall ännu denna afton föras till dårkistan i Stockholm, fortfor lagmannen, darrande i alla lemmar. -- Jag skall hitkalla mina drängar och låta slå honom i järn. Gårdsfogde, ryck häxan ur hans armar och piska henne i hans åsyn!
Med dessa ord fattade lagmannen klocksträngen och drog så häftigt, att den brast. Länsmannen, som hört hvarje ord, visade i dörren sitt förskräckta ansikte och befalldes skaffa handboja och fotblack samt kalla upp drängarne. Emellertid hade gårdsfogden tvekande närmat sig Adolf med orden: -- Käre herre, det går väl icke an att streta mot nådige lagmannens befallning ... Men Adolf, som krampaktigt omfattades af Elins armar, stötte honom tillbaka.
| 216 |
-- Min far, sade Adolf till lagmannen, som nu med rynkad panna och korslagda armar stod framför honom, -- förnedra icke er själf och er son genom ett så ovärdigt beslut! Kunde ni skåda in i mitt hjärta, skulle ni finna, att jag hyser för er all den vördnad en son är skyldig sitt lifs upphof. Men aldrig skall jag tillåta, att detta värnlösa barn misshandlas. Må lagen döma! Må han fria eller fälla henne! Låt det vara nog för er, att den mänskliga rättvisan, förblindad af de mänskliga fördomarne, helt säkert skall fläcka sig med hennes oskyldiga blod! Är ej detta tillräckligt? Hvarför misshandla henne godtyckligt? O, min far, ni, som annars är så rättvis, så samvetsgrann, ni skulle ej göra er skyldig till ett dylikt öfvervåld, om ej denne ursinnige präst, denne villfarande tjänare åt kärlekens och barmhärtighetens Gud, förledt er därtill.
-- Förlåt honom! Han är vansinnig. Jag tillräknar honom intet, sade Suenonius.
-- Har du talat ut! Eller är ännu din mun full af hädelse? sade lagmannen. -- Hvad jag gjort, du ovärdige, har varit af kärlek till dig. Jag har velat få denna kvinna att upptäcka ett motgift mot den dryck, hvarmed hon tagit din själ fången ... Det lyster mig se, om du vågar lägga hand på din far; därmed vore ditt mått rågadt. Släpp flickan, fortfor han, i det han fattade Elins arm, -- eller skall jag med våld skilja henne från dig, vanvettige?
-- O, min far, haf medlidande! bad Adolf. -- Jag lämnar henne icke, förrän ni lofvat mig att låta er vrede hvila, tills han hunnit väpna sig med lagens svärd. Edra misstankar...
| 217 |
-- Släpp henne, ropade lagmannen, -- eller jag lägger hand på dig, uppstudsige!
-- Aldrig! ... O se! se den arma varelsen! Hon skulle falla, om jag ej hölle henne i mina armar ... Se hennes dödsbleka ansikte, och haf medlidande! Huru kan ni tro, att denna menlösa flicka ...
I detta ögonblick hördes hastiga steg i förmaket. I den tanke, att det var de efterkallade tjänarne som kommo, skyndade den uppretade fadern till dörren och slog den upp på vid gafvel. Under tiden lade Adolf den afsvimmade flickan i en länstol och ställde sig framför henne, beredd att försvara henne och sig själf till det yttersta.
Men lyckligtvis hade länsman Askelin, innan han gick att uträtta lagmannens befallning, skyndat till damernas rum, underrättat friherrinnan och fröken Maria om hvad som var å färde och begärt deras råd. Den förskräckta friherrinnan bad honom afvakta hvad hennes medling kunde uträtta, och skyndade, följd af Maria, till uppträdets skådeplats. Det var de båda damerna, som, bleka af ångest, störtade in genom den af lagmannen öppnade dörren.
Nu följde ett uppträde af obeskriflig förvirring. Hos Maria tillbakaträngdes alla andra känslor af förskräckelsen för lagmannens vrede och deltagandet för dess föremål. Friherrinnan, som älskade sin son med all den ömhet en mor kan ägna sitt enda barn, tillitade tårar, böner, knäfall för att blidka sin man. Maria förenade sig med henne, och äfven Suenonius rådde lagmannen uppskjuta verkställandet af sitt beslut, tills det närmare och med lugn hunnit öfvervägas.
Under tiden återkom Elin under Marias omsorg till medvetande. Lagmannen, som fann, att han under dessa
| 218 |
Men åstadkomma en försoning mellan far och son förmådde ej friherrinnans böner och föreställningar. Adolf förklarade, att han ämnade använda hvarje medel, som möjligen stode honom till buds att rädda de båda kvinnorna, och att han ej skulle afstå att utkräfva räkenskap af förföljelsernas upphof. Endast friherrinnans och Marias närvaro och kanske ännu mer den utmattning, som hos den gamle mannen följde på det våldsamma utbrottet af hans vrede, kunde hindra honom att ånyo råka i raseri öfver sonens trots. Slutet på uppträdet vardt, att lagmannen befallde sin son att före morgondagen lämna huset och icke visa sig för hans ögon, innan tiden och en förr eller senare sig inställande själfpröfning kommit honom att inse och ångra sin förvillelse.
-- Om du en gång återvänder som den förlorade sonen, ångerfull och förbättrad, skall du ock såsom han emottagas i din faders hem. Men till dess ...
Lagmannen vinkade till Adolf att gå och sjönk utmattad ned i sin länstol.
Adolf sade med sorgsen röst farväl och aflägsnade sig ur rummet för att genast träffa anstalter att lämna Signildsborg.
Följd af Maria begaf sig friherrinnan efter Adolf till hans kammare för att höra hans planer och gifva sina råd om hans framtid. Adolf förklarade sitt beslut vara att fara till Stockholm och där genom sin farbroder,
| 219 |
Maria var nu ensam med Adolf. Känslor af motsatta slag rörde sig i hennes bröst. Smärta och blygsel blandades med den dystra tillfredsställelsen af en lyckad hämnd. Hon var ett ögonblick färdig att kasta sig till Adolfs fötter, påbörda sig hela skulden till den olyckshändelse, hvars utbrott hon varit ett medel att påskynda, och emottaga hans afsky och hat såsom ett välkommet utbyte mot den likgiltighet, som en älskande minst af allt kan fördraga. I nästa ögonblick vek denna känsla för en annan. Han lider nu, äfven han, så tänkte hon; kanske skall sorgen närma våra hjärtan till hvarandra, och jag i öm vänskap finna lindring för min kränkta kärlek. Men äfven denna tanke tillbakaträngdes af hennes stolthet. Hon märkte, att Adolf ville vara ensam, och aflägsnade sig, sedan hon bedt honom vid hans ankomst till Stockholm framlämna ett bref till hennes far.
Innan Adolf gick till hvila, fick han genom den pratsamma Johanna, som biträdde med inpackningen af hans saker, tillfälligtvis en underrättelse, som han annars varit betänkt att förskaffa sig på annat sätt. Hon berättade
| 220 |
Vid midnattstiden kastade sig Adolf på sin säng och sof en kort orolig sömn, hvarur han före morgongryningen vaknade vid ljudet af röster, pisksmällar och hästtramp från gården. Han klädde sig och kom just lagom för att se den sista skymten af två bortilande slädar. Drängarne underrättade honom, att det var de båda häxorna, som tillbörligt försedda mcd fotblackar kördes till Stockholm, för att i slottshäktet afbida ransakning och dom. Lagmannen, som velat se dem så fort som möjligt aflägsnade från Signildsborg, hade efter uppträdet med Adolf satt sig att skrifva till fångstyrelsen och befallt länsmannen att genast från närmaste skjutsskyldiga bondgårdar skaffa hästar och åkdon för deras förande till Stockholm.
En timme därefter lämnade Adolf Signildsborg.
