Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Inkvisitorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Anamma en sådan skarpsynthet! tänkte
länsmannen och tyckte nu tiden inne att mumla sin bekanta
besvärjelseformel:
»Jöns är mitt namn» &c.
Suenonius gick till kojans enda fönster, i hvilket de
flesta hornskifvorna voro söndriga och hålen tillstoppade
med trasor. Han ryckte bort en trasa och spejade in
genom hålet.
– Hon är hemma, sade han i segerton.
– »Mörkrets furste, flykten tag!» mumlade
länsmannen.
Suenonius bultade åter på dörren. Men Karin tycktes
icke hågad emottaga besök. Prästens slag genljöd i rummet
innanför, men gumman förhöll sig tyst och stilla. Nu
kunde Suenonius icke längre tygla sin otålighet. Han
sparkade upp dörren och gick eller snarare kröp
in i det låga kyffet. Länsmannen följde honom, såsom
ångern följer en förhastad gärning.
En usel säng, ett haltande bord, en sågkubb, som
tjänade till pall, en vattenbalja och en spinnrock utgjorde
kyffets bohag. I spiseln satt en katt, som spände gnistrande
ögon i de inträdande.
Men dessa ting hann ingen af de objudne gästerna
taga i ögonsikte. Deras uppmärksamhet fästes genast vid
kojans ägarinna, som låg på golfvet med hufvudet lutadt
mot spiselmuren.
Tunga andedrag vittnade, att gumman sof. Uttrycket
i hennes af ålderdom och svält härjade ansikte var
spöklikt. De grå hårtestarne lågo nedåt pannan, ögonen voro
öppna, men vridna så i sina gropar, att endast hvitögat
var synligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
