Note: This work was first published in 1996, less than 70 years ago. Bo Svernström is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
När ljuset faller och det blir mörkt kommer ensamheten. Jag står vid fönstret och ser ut över träden och gräsmattan. Jag tänder inget ljus, står bara där, orörlig, förlamad av mörkret och ensamheten. Plötsligt blir allt åter meningslöst, så som det alltid varit.
Min hustru var borta; jag var ensam, liksom avdomnad. Jag återgick till vardagens alla detaljer: att borsta tänderna, att klä mig för dagens arbete, att åter resa mig ur den stol jag av en händelse sjunkit ned i. Mödosamma handlingar som tog all min koncentration och kraft i anspråk. Och dagarna rann bort, utan att jag mindes dem, utan att jag noterade dem.
Förstrött, som av en händelse, började jag en dag att bygga upp en modell av mitt barndomshem. Jag byggde av papper, papp, klister och ståltråd, och målade sedan med vattenfärg. Det var ett sätt att få tiden att gå. Jag byggde upp huset, trädgården, den lilla syrenbersån, redskapsskjulet på baksidan, buskarna, den stora eken, gungan...
Jag hade aldrig kunnat lära mig att gunga, jag vet inte varför. Allt annat hade jag kunnat, men jag hade aldrig lärt mig att gunga. Varje gång hade Sophie fått komma ut och knuffa på. Hon hade snart ledsnat och jag hade suttit ensam i gungan, utan att den rört sig, och sparkat lite förstrött i gräset. Sedan hade jag fått min första kniv och skurit mig i fingret.
Allt, varje detalj, försökte jag återupprätta i det lilla modellformatet, som om något genom detta skulle bli förklarat, uppenbarat. Jag vet inte om jag lyckades, men bygget grep tag i mig, och när jag avslutat vårt hus byggde jag upp grannens, och sedan de andra grannarnas.
Jag slutade att gå till arbetet. Jag sjukskrev mig inte, lät bara bli att gå. Telefonen ringde och jag drog ur jacket. Räkningarna hopade sig innanför dörren; jag sparkade undan dem i ett hörn så att jag kunde passera. Jag byggde genom dagar och nätter, besatt, med korta avbrott bara för att äta några provisoriska mål stående i köket och för att sova några få timmar när jag var nära att falla ihop av trötthet.
Bygget expanderade, bredde ut sig över vardagsrumsgolvet, fortsatte in i köket och så småningom in i sovrummet och arbetsrummet. Jag byggde upp den lilla parken och den ännu mindre bergsknallen och de två stora träden som växte där...
Jag hade klättrat upp i det högsta trädet, högre och högre. På marken nedanför, med uppåtböjda huvuden, hade några pojkar stått för att kontrollera hur högt upp jag skulle tordas klättra. Jag hade sett ned på dem och lett triumferande, redan högre än någon av dem någonsin hade torts, och vinkat med ena handen. Så plötsligt hade grenen som jag stått på brustit och jag hade fallit, länge, liksom svävat tyngdlös i luften innan jag slagit i marken. Jag hade brutit en arm och tappat andan, legat på marken under trädet och kippat efter luft medan jag försökt att röra armen. Nu dör jag, hade jag tänkt. Pojkarna hade stått en bit bort, tysta och skrämda, och tittat på mig. Sedan hade jag i sex veckor fått gå med armen gipsad. I fallet mot marken hade också njurarna lossnat och jag hade under lång tid gått med något slags njurbälte kring midjan för att de åter skulle växa fast.
Allt fanns med i modellen, träden, pojkarna, gipset och njurbältet, till och med den lilla dammen där jag på våren fångat grodyngel i en glasburk som jag sedan tagit med hem och förvarat på nattduksbordet i mitt rum.
Jag försökte bygga en hel värld, ett konstverk, en dröm, ett minne, en annan verklighet -- och till slut hade jag täckt hela lägenhetens golv med min modell. På en smal gata som började i hallen direkt innanför ytterdörren och sedan fortsatte genom alla rum, kunde man gå genom lägenheten. Alla möbler och lampor och lösa saker hade jag ställt undan utmed väggarna och in i hörnen. Och om kvällarna gick jag längs den smala bron över det återuppbyggda minnet. Jag balanserade försiktigt, som över en avgrund, och gick från rum till rum, fram och tillbaka. Till sist ställde jag, som kronan på verket, en oproportionerligt stor pappersfigur i trädgården utanför vårt hus, en sorts jättestaty av en pojke som stod med ena handen framsträckt i en gest som omfattade hela modellen. Ansiktet var otydligt men för mig rådde det inget tvivel om att detta var jag.
Det ringde på dörren -- plötsligt -- efter så lång tid i tystnad. En liten, nervös man stod i trappuppgången. Han presenterade sig och började att omständligt förklara sitt ärende samtidigt som han försökte kika förbi mig in i lägenheten. Jag hade en bunt skrivningar hemma. Man hade ringt från skolan -- rektorn? -- och försökt få tag på mig men jag hade inte varit hemma, eller inte velat svara. Till slut hade man åkt hem till mig.
Jag kände vagt igen honom; vi hade träffats några gånger i lärarrummet. Matematik? Jag tror att han var matematiklärare.
När han talat färdigt, sade jag javisst och började att stänga dörren. Hela tiden log jag så vänligt jag förmådde mot honom, men jag hade inte full kontroll över mina ansiktsmuskler efter att ha varit ensam så länge, upptagen av mitt byggnadsprojekt, och jag såg i hans ansiktsuttryck att det var något fel med min mimik.
-- Och skrivningarna? tjatade han, rädd för att jag bara skulle slå igen dörren framför honom.
Jag nickade, visst, visst, och vände mig om och gick försiktigt längs den smala bron över modellbygget in i mitt forna arbetsrum som nu innehöll parken och lekplatsen där jag hållit till som barn. Jag mindes att skrivningarna låg i en hög längst in i en garderob, men jag kunde inte komma åt garderoben utan att trampa sönder stora delar av en grusplan som jag en gång spelat fotboll på.
Jag hade stått i mål. När bollen hade kommit mot mig hade jag försökt att fånga den i händerna, men skottet hade varit för hårt och bollen hade gått rakt igenom mitt grepp och träffat näsan med en förblindande kraft. Det hade blött och jag hade gråtit och sedan vacklande gått hemåt med händerna för ansiktet. På modellen hade jag gjort en liten svartvit boll som låg i ett av målen.
När jag återvände stod mannen med ett förbryllat uttryck i ansiktet och såg in genom dörröppningen på modellandskapet som bredde ut sig över hallgolvet och vidare in i lägenheten.
-- Jag hittar dom inte just nu, sade jag medan jag hela tiden försökte att le vänligt mot honom. Men jag skickar dom till skolan så fort jag hittat dom.
Och märkligt nog lät mannen nöja sig med det svaret. Fortfarande med samma förbryllade ansiktsuttryck vände han tillbaka nedför trapporna. Jag hörde att han muttrade något för sig själv men jag uppfattade inga ord. Jag återvände till mitt bygge, min anläggning, mitt pappersliv, och glömde bort skrivningarna. Det är möjligt att jag använt några till modellbygget; det hade gått åt stora mängder papper.
När oron -- eller ångesten, saknaden, ensamheten, tystnaden, tröttheten, hungern, jag vet inte vad -- blev för stark gick jag ut ur lägenheten, sökte mig nedför backarna mot hamnen och vattnet. Det var oftast i skymningen och vattnet blev metalliskt blått i den nedåtgående, röda solen. Jag vandrade planlöst, irrade genom stadens alla bakgator till långt in på natten, då jag trött och frusen sökte mig hemåt igen.
Jag hade ingen uppfattning om tiden. Kanske höll jag på en vecka, kanske hann flera månader passera eller till och med år. Jag vet inte. En dag blev jag vräkt från lägenheten. Jag gick i personlig konkurs och man sålde mina ägodelar på exekutiv auktion. Pengarna man fick in gick till avbetalningar på hyresskulder och obetalda räkningar. Det mesta täcktes av dessa pengar; för den resterande skulden lade en socialsekreterare upp en avbetalningsplan i samråd med någon bank. Jag ryckte på axlarna. Det angick mig inte.
Mitt modellbygge rev man ut och trampade sönder. Man såg inte ens vad det föreställde.
-- Va fan är det här!? En hel djävla lägenhet full av... papper! Målat djävla papper? Det var det djävligaste! Det var fanimej det djävligaste jag sett!
Man höjde ögonbrynen och gjorde en gest med handen mot huvudet. Och så rev man ut alltsammans, hyrde en firma som städade ur lägenheten; räkningen satte man upp på min skuld.
Det betydde inget. Det var detta jag hade väntat mig. Det var så jag visste att det måste vara.
Socialsekreteraren diskuterade nya arbeten med mig, pratade om någon lägenhet som jag skulle kunna få hyra av dem i andra hand, pratade om avbetalningsplaner och skulder, om psykologer och läkare.
-- Du behöver hjälp, upprepade hon igen och igen. Du måste söka hjälp.
Jag lyssnade inte.
Jag sov på en parkbänk invirad i en rock, under ett träd, på stranden, i en portuppgång, var jag råkade befinna mig. Det var juni. Det var varmt och parkerna var fulla av folk som lämnade kvar sina halvätna matsäckar, hamburgare, korvar, potatissallader... Det var så enkelt. Bara ett steg åt sidan -- och så var jag där: en luffare. Jag trädde över spärrarna, tog mig förbi skammen, allt äckel -- och sedan gick det plötsligt lätt. Det fanns inget kvar som tog emot.
Jag åt vad jag kom över, letade i papperskorgarna, drack ur alla tomburkar och tomglas som jag hittade.
Mitt yttre förföll, om det inte redan hade förfallit medan jag ännu bodde i lägenheten. Mina kläder blev långsamt till trasor. Skägget grodde igen över mitt ansikte. Håret hängde i smutsiga tovor över huvudet. Min hud var gråbrun och omkring mig spred jag en frän lukt av gamla, för länge sedan intorkade och lagrade kroppsutsöndringar.
Varje morgon vaknade jag flämtande, som om jag under natten hade varit död och nu mot min vilja långsamt återvände till livet. Jag drog häftigt efter andan men fick ingen luft, drog och drog, kämpade för varje luftdroppe. Lungorna väste och kroppen skakade av kramp. Mitt huvud slog mot bänken i spastiska ryckningar som drog det åt sidan. Hostande reste jag mig till slut, frusen och stel och trött. Och så mötte jag ännu en dag, ramlade och föll genom tillvaron.
När jag av en slump mötte mina forna vänner, kände de inte igen mig och jag brydde mig inte om att hälsa på dem. De betydde inget längre.
Fastän jag inte mindes honom, saknade jag Kaspari. Jag kom inte ens ihåg att jag hade en bror, men jag var ensam utan honom, så som man måste vara ensam utan sin bror, trots allt förenad med honom. Jag tror att det var så.
Jag var i min barndom länge tyst. Jag lärde mig först att prata fullt normalt men tystnade sedan och kunde inte längre formulera ord eller meningar. Man ställde frågor till mig men jag svarade inte. Det var inte för att hämnas på någon oförrätt, inte för att försöka väcka uppmärksamhet. Jag hörde bara inte längre till, jag hade inget att säga, och så tystnade jag, vägrade att uttala de ord som man ville att jag skulle säga. Varför skulle jag prata bara för någon annans skull? Man tog mig till läkare, talpedagoger och experter av alla sorter. Oron var stor över att man fått ett missbildat och sjukt barn. Och läkarna, talpedagogerna och experterna runkade sina huvuden och sade att de inte riktigt förstod vad det var för fel på mig, jag verkade ju vara fullt normal, en frisk och stark grabb.
Jag minns det dunkelt. Det måste ha varit efter att Kaspari försvunnit och jag plötsligt lämnats ensam kvar med alla mina frågor som ingen längre kunde svara på.
-- Kaspari! ropade jag. Men man skakade bara på huvudet, ryckte på axlarna och gick därifrån.
Så tystnade jag. Vad fanns det för mening att prata, när man inte längre mindes Kaspari?
Jag låg tyst och orörlig på en parkbänk. Ofta var jag berusad. Jag drack det som jag kunde komma över och raglade sedan med ett fånigt leende över läpparna ensam genom gatorna, medan jag i handen kramade en flaska med någon skvätt smutsig vätska på botten. Polisen tog mig ibland på kvällen, förde mig till en fyllecell och släppte mig nästa morgon när jag nyktrat till.
Jag fortsatte min irrande, lallande gång genom staden. Föll omkull när jag inte kunde gå längre därför att jag var för full eller därför att plötsliga och oförklarliga kramper gjorde att jag inte längre kunde styra kroppen -- och blev liggande där jag fallit. Jag sov och vaknade sedan med de vanliga väsande andetagen, kämpade mig upp på fötter och gick vidare. Vad skulle jag göra?
-- Gode, Nåderike Barmhärtige Gud, Allsmäktige -- hör min bön! Hör mig...
Jag låg på knä längst framme i den tomma och öde kyrkan, vid kyrkogången, alldeles nedanför altaret. Min röst ekade genom rummet, studsade mot väggarna och kom tillbaka från alla håll.
Jag försökte fortsätta bönen men hade plötsligt inte längre några ord, visste inte vad jag skulle säga. Jag började om på nytt -- Gode, Allsmäktige Gud... -- men kom av mig igen och låg där förstummad på knä. Jag kämpade, försökte pressa fram något, öppnade munnen men slöt den sedan åter utan att något hade blivit sagt.
När jag såg upp stod en kvinnlig präst bredvid mig.
-- Misströsta inte, sade hon. Bed! Gud hör bön!
Jag svarade först inte, men sedan började jag, utan att jag visste varför, att sjunga.
-- Se, nu tittar lilla solen in igen! Släpp in den uti hjärtekammaren... Sjung och tralla BOMFADERALLA... BOMFADERALLA...
Jag sjöng tyst, nästan viskande, men väggarna och rummet förstärkte rösten och orden kom tillbaka mångdubblade i en förbryllande kör. Hon såg konstigt på mig, men ansträngde sig hela tiden att le milt och trosvisst.
-- Du kanske behöver Guds hjälp, frågade hon.
Jag skakade på huvudet, reste mig upp och gick haltande ut ur kyrkan. Bakom mig hörde jag henne säga:
-- Hit är du alltid välkommen...
Sommaren gick och det blev juli. Jag rörde mig i allt mindre cirklar. Jag hade hittat en parkbänk på en undanskymd plats som sällan besöktes av folk och kring den cirklade jag som en stjärna över himlen, runt, runt. Jag magrade av. Det regnade. Och om nätterna började luften att bli kyligare.
Jag lade mig ned på bänken; huvudet ryckte och slog mot det hårda trät. Jag andades tungt, kippade efter luft. Så släppte jag långsamt taget och föll in i sömnen, som en fågel som från hög höjd låter sig falla genom luften.
Då Nero, efter den stora branden i Rom, byggde sitt gyllene hus,
Domus aurea, utvecklades bygget snart till en besatt idé: statens
finanser underminerades, hans privata ekonomi rasade samman, han tog
officiellt månen till älskarinna och projektets dimensioner blev allt
mer vansinniga. Det omfattade parker, en konstgjord saltvattenssjö,
vinodlingar, terrasser, hus... Han lät också uppföra en kollosalstaty
av sig själv. Från en hög sockel blickade Neros stenansikte ut över
Domus aurea. Statyn blev en ställföreträdare. På så sätt slapp han
själv att delta i världens rörelse; han kunde dra sig undan, vända sig
inåt, gå ut ur verkligheten och ägna sig åt att sjunga. När hela
anläggning stod klar hade han utplånat sig själv; det återstod inget
för honom att göra i världen. Och han dog med uppskurna halspulsådror.
