Det svenska folklynnet / Inledning (1911) Author: Gustav Sundbärg - Tema: Americana Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

I en tillfällighetspublikation under 1890-talet offentliggjorde jag efterföljande kortfattade skildring, som upptogs senare i »Sveriges land och folk» och här må ännu en gång återgifvas såsom en inledning till behandlingen af »det svenska folklynnet»:

»Det svenska folket är af oblandadt germanskt ursprung, och svenskens utseende vittnar ock härom. Han är i regeln lång och välväxt, har ljust hår, bred, hög panna samt blå eller grå ögon. Hufvudskålens bildning är dolikocefal -- ehuru äfven brakycefala bildningar förekomma -- samt ortognat.

Svenskarna äro en af de resligaste nationer i världen. Möjligen stå de i detta hänseende icke tillbaka ens för något annat af de civiliserade folken. Medellängden för en svensk man vid uppnådda trettio à trettiofem år utgör enligt nyaste beräkningar 170.8 centimeter.

Hvad folkupplysningen angår, torde vara allmänneligen kändt, att samtliga de skandinaviska folken härutinnan intaga en mycket fördelaktig ståndpunkt. För Sverige egendomligt är, att konsten att läsa innantill i bok hos oss varit allmänt utbredd redan under flere generationer. Häraf har hos Sveriges folk åstadkommits en andlig mognad, som erbjuder en ovanligt solid grundval för fortsatt utbildning. Å andra sidan saknas kanske till följd häraf understundom den ungdomliga entusiasm för kunskapers inhämtande, som ofta träffas hos

2

nationer, där de stora massorna först nyligen hunnit fram till den bokliga bildningens källor.

Generationer af vårt folk ha alltså redan införts i det uppfostrande tankearbete, som läskunnigheten alltid medför. Gentemot detta står, att landets vidsträckthet och glesa befolkning, väl också mångenstädes fattigdomen, medfört, att lifvet själft ej hos oss lämnar så många tillfällen till andlig utbildning som i rikare och mera tätt befolkade länder. Häraf sker, att den själiska utvecklingen ofta hos vårt folk förefaller ojämn och ej har full förmåga att göra sig gällande i det praktiska lifvet. En viss råhet i sinnet ligger ock ännu mångenstädes kvar såsom ett arf från flydda seklers oupphörliga krig -- och kanske äfven från den period af starkt utbredd dryckenskap, som karakteriserade förra delen af det nyss tilländagångna århundradet.

De egenskaper, som åstadkomma en duglig krigare, hafva i alla tider varit skarpt utpräglade hos vårt folk, och utan öfverdrift kan sägas, att Sveriges krigshistoria är bland de vackraste, som något folk äger. Att dessa egenskaper ännu alltjämt fortlefva, till trots för en åttioårig fred, är af många tecken tydligt. Knappast föres äfven i våra dagar någonstädes ett krig, där ej af egen drift deltager ett betydande antal svenskar, och sällan händer väl, att ej dessa frivilliga stridsmän göra sitt folks gamla rykte heder.

Man må om kriget tänka hvad man vill: det kan ej förnekas, att det uppkallar den mänskliga kraften till en utomordentlig höjd, och i själfva verket gifver hvarje folk i denna situation ett ovanligt klart vittnesbörd om sitt innersta kynne. Hvad vårt svenska folk angår, framträder härvid tydligt den öppna, klara, så att säga ljusa beskaffenheten af dess naturell: ett oförväget mod, ståndaktig tapperhet, oegennyttig själfuppoffring och ädel ridderlighet -- allt egenskaper som fira sin största triumf under öppen strid på slagfältet. För svensken mera främmande är däremot den mörka fanatism, som låter Numantias och Zaragozas borgare begrafva sig själfva under sin hemstads ruiner. Lika främmande är ock för svensken

3

det dystra hatet. Gentemot en öfvervunnen fiende är han alltid skonsam och beredd till försoning -- ej sällan i högre grad än som med ett klokt tillgodoseende af egen fördel är förenligt.

Otvifvelaktigt framgår af det nu sagda, att en utpräglad humanitet ingår såsom ett hufvuddrag i det svenska lynnet. Den roll vårt folk i historien spelat gentemot andra folk gifver äfven härom otvetydiga vittnesbörd.

Ej många exempel har historien att omförmäla -- kanske ej ens något -- liknande det, då Sverige af det eröfrade Finland skapar ett med sig jämbördigt broderfolk, gifver det full delaktighet af sin kultur och bokstafligen uppfostrar detsamma, -- såsom i det enskilda lifvet den äldre uppfostrar den yngre, men såsom folken emellan förhållandet annars nära nog undantagslöst icke är. Och hvarhelst ett svenskt välde en gång utöfvats -- såsom i Östersjöprovinserna, Pommern och annorstädes -- lefver det i godt minne såsom ett rättvisans och humanitetens välde, det där aldrig sökt för egen fördel undertrycka men väl, såvidt möjligt, utveckla och höja. Ett betecknande litet exempel härutinnan gifver den enda af svenskar grundade kolonien i främmande världsdelar eller det s. k. Nya Sverige. Ensamt af alla de europeiska folken lefde svenskarna här i fullständig fred med de indianska urinbyggarna och läto sig i allt sitt förhållande till dem ledas af mänsklighet och rättvisa, hvarför ock Nya Sveriges folk af indianerna alltid benämndes blott »våra hvita bröder».

Äfven inom eget land utöfvar svensken gärna denna nobla rättrådighet, som är en af samhällets fastaste grundvalar och mången gång bryter udden af en i och för sig ofullkomlig samhällsordning. Utan kännedom om detta faktum gör man sig ofta om Sveriges sociala tillstånd i både äldre och nyare tider en ofördelaktigare föreställning, än det i själfva verket förtjänar.

En yttring af samma humanitet är svenskens utpräglade motvilja mot rätthafveri af hvarje slag. Ingenstädes mötes med så ringa sympati som i Sverige försöket att ensidigt häfda egen juridisk rätt med åsidosättande af andras på billighet grundade anspråk.

En högt utvecklad organisationsförmåga är ett annat karakteristiskt drag för Sveriges folk och förklarar säkerligen till stor del den fasthet och stadga, som Sveriges

4

samhällsskick genom århundraden ådagalagt. I samband härmed står en ovanlig förmåga att kunna underordna sig utan åsidosättande af personlig värdighet och en lika ovanlig förmåga att kunna befalla utan öfvermod eller öfversitteri. Mångenstädes inträffar i våra dagar i aflägsna länder, att unga svenska ingenjörer såsom arbetschefer kommendera arbetarskaror af hundraden eller tusental och göra det med den lugna hofsamhet, den kraft i förening med rättvisa, som gör lydnaden till en själfskrifven sak, icke till ett tvång, och som åstadkommer på en gång det bästa förhållande mellan öfver- och underordnade och det bästa resultat af arbetet.

Svenskens höga uppskattande af ett artigt och tillmötesgående umgängessätt är väl bekant, liksom ock hans gästfrihet. Vid högtidliga tillfällen älskar svensken glans och ståt och skattar därvid ofta alltför mycket åt retoriken. En viss böjelse för det teatraliska kan icke heller förnekas men blott i fråga om det yttre uppträdandet och vid tillfällen af mindre betydelse i och för sig. Att i allvarets stund vårt folk är i ovanlig grad mäktigt af flärdlös pliktuppfyllelse, af tyst försakelse och hjältemodig själfuppoffring, därom vittnar tillräckligt hela vår historia.

Det i svenska folkets lynne djupast nedlagda draget och hvilket till stor del förklarar vårt folks naturell i öfrigt, är den starka kärleken till naturen. Det är denna varma hängifvenhet, som skapat våra stora naturforskare, våra uppfinnare och våra forskningsresande; det är också denna, som skänkt oss våra lyriska skalder, våra härliga folkmelodier och den svenska sången, ja, som gifvit den svenska fantasien dess egendomliga flykt. Men detta utpräglade sinne för naturen har i viss mån vändt vår blick ifrån det psykologiska området, hvarför svensken, på samma gång han är stor naturvän, ej sällan är svag människokännare. Därför hafva vi naturvetenskapsmän och ingenjörer af rang men icke diplomater och köpmän, och vi ha en rik lyrisk litteratur men nästan ingen dramatisk.

Svenskens kärlek till naturen kommer af att hans land är alldeles särskildt ägnadt att ingifva en dylik känsla. Sveriges natur är i allmänhet icke

5

majestätiskt imponerande men därför ej heller frånstötande och beklämmande såsom den norska, ej heller förvekligande såsom ofta i rikare länder eller afvisande såsom öknen eller stäppen: den är, i sin egendomliga förening af friskhet och idyllisk fägring, i ordets egentligaste mening inbjudande. Känslan häraf är lika varm hos både hög och låg -- om ock ej lika medveten -- och detta starka vidhängande vid naturen, som i vissa fall kan tillföra själslifvet yttringar af obändighet och råhet, är å andra sidan den djupaste förklaringsgrunden till den svenska nationens oförstörbara kraft och hälsa -- bevisade så många gånger under de svåraste pröfningar och trotsande äfven det sorglösa lättsinne, hvarmed svensken icke så sällan förslösar både kroppens och själens krafter. Denna lätta sorglöshet är i själfva verket vårt folks största svaghet. Å andra sidan kan ej förnekas, att historien ofta ådagalägger en större lifskraft hos folk af dylikt kynne än hos de nationer, som förtorkas under det enda sträfvandet att samla och bevara.

Sveriges rike är det äldsta nu bestående i hela Europa, och det har aldrig, så långt historiens vittnesbörd räcker, varit underkastadt främmande folks herravälde, liksom det ock genom sin aflägsenhet från det mera centrala Europa har i ovanlig grad hållit sin samhällsutveckling fri från främmande tillsatser. Sverige har hvarken känt det ärftliga feodalväsendet eller någon lifegenskap för befolkningens lägre klasser; det har i sin lagstiftning blott obetydligt rönt inflytandet af den romerska rätten, det har mindre djupt än något annat folk påverkats af den romerska kyrkan, och det har slutligen blott för mycket korta perioder gjort bekantskap med ett kungligt envälde såsom styrelseform. Då härtill kommer, att vårt folk behållit sin ariska härstamning renare än kanske hvarje annat, kunde man vänta sig att i Sverige finna en i hög grad originell kultur; på samma gång kunde man dock äfven befara den stagnation, som en dylik isolerad utveckling så gärna för med sig.

Den närmare bekantskapen med vårt folk låter dessa föreställningar i ej obetydlig grad modifieras. Hvad angår originaliteten i vårt samhällsskick, är densamma obestridligen tillstädes, men den är dock icke fullt så utpräglad, som man kunde vänta, eller ligger åtminstone mera i djupet än i öppen dag. Å andra sidan är den befarade stagnationen icke till finnandes alls -- med undantag möjligen för en viss social konservatism, som Sverige har gemensam med England.

6

Att isoleringen alltså icke burit alla de frukter man kunde vänta -- hvarken af godo eller af ondo -- förklaras utan tvifvel af det hos svensken medfödda lifliga intresset för allt främmmande, något som står i närmaste samband med fantasifullheten i det svenska lynnet. Detta intresse, som i alla tider gjort svensken böjd för att öfverskatta hvad som kommer från främmande land men att underskatta sitt eget, har i många fall varit ödesdigert för vårt folk och hindrat en full utveckling af den svenska folkindividualiteten. Men å andra sidan kan ej betviflas, att det är detta starka intresse för allt mänskligt, som har räddat oss från kulturell förstening och afvärjt de faror, som den långt drifna isoleringen annars kunnat föra med sig.

Och därför erbjuder Sveriges folk i våra dagar bilden af en man, som visserligen ännu icke hunnit till full utveckling af sina djupaste anlag men dock, i stort sedt, förmått bevara både den andliga och lekamliga hälsa, som äro den säkraste borgen för en lång och lyckosam framtid.»

Det kortfattade försök, som här återgifvits, till en skildring af det svenska folklynnet, skall i det följande kompletteras hufvudsakligen genom en något utförligare behandling af vissa punkter i detsamma, särskildt för så vidt de kunna anses stå i sammanhang med utvandringsfrågan.

Denna behandling har väsentligen aforismens form, hvilket naturligtvis är en svaghet. En ursäkt må ligga uti ämnets egen vansklighet och bristen på tillräckligt omfattande förarbeten. Att gifva en systematisk och fullständig öfverblick öfver en nations »lynne» är väl ett af de anspråksfullaste företag, någon kan inlåta sig på, och i all synnerhet gäller detta ett så ytterligt kompliceradt och så litet studeradt »folklynne» som det svenska. Författaren har dock trott sig icke kunna undgå att göra föreliggande försök, med hänsyn till den utomordentligt stora betydelse de svenska lynnesdragen äga för utvandringsfrågan.

7

Emigrationsutredningens uppgift är ju att söka utfinna orsakerna till utvandringen. Orsakerna till en samhällsskadlig företeelse kunna naturligtvis icke vara andra än brister hos samhället i fråga, och under sådana förhållanden har ock för Emigrationsutredningen väsentligen förelegat den mindre angenäma plikten att så mycket som möjligt lysa upp i fråga om skuggsidorna inom det svenska samhället. Förhållandet blir naturligtvis enahanda, äfven när behandlingen skall afse det svenska folklynnet. Om det alltså skall synas, som om man i det följande alltför öfvervägande sysselsatt sig med ogynnsamma yttringar af svensk folknaturell, så beder författaren att, för bedömande åtminstone af hans egen uppfattning, städse tages i betraktande den inledande skildringen här ofvan. Det torde knappast kunna förnekas, att sagda allmänna öfverblick gör vårt folk full rättvisa -- man må sedan tvifla huru mycket som helst om berättigandet af de anmärkningar, som i vissa punkter göras i det följande.

Det lärer näppeligen kunna bestridas, att en gynnsam jordmån för utvandringen förefinnes hos vårt folk redan i den instinktiva känsla af politisk, social och kulturell vantrefnad, som torde vara allmännare här än i många andra länder och hvilken man alltså är tvungen att söka så långt möjligt för sig förklara.

Författarens uppfattning häraf är -- det må sägas först som sist -, att denna vantrefnad vida mindre har sin grund i brister inom det svenska samhällets inrättningar och tillstånd än just uti vissa egenskaper inom det svenska folklynnet.

Af dessa egenheter åstadkommes, att den dagliga och allmänna beröringen människor emellan fått öfver sig i vårt land en tyngd och en sträfhet som knappast någonstädes annars, något som ju i högsta grad måste bidraga till den ofvan berörda, omisskänneliga »vantrefnaden».

Det måste då vara en frestande uppgift att söka i någon mån utfinna, hvaruti dessa egenheter i folklynnet bestå.