Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Målar-Anders
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ned mot stenhuggarns stuga, hade han fattat ett
beslut: där på klinten, på Älvhöjdens högsta höjd,
skulle hans stuga stånda.
Och vill du nu höra hans slut?
Han köpte sig en jordlapp där ovan skogen,
och där restes hans koja. Det var en underlig
boning. Den hade två våningar, men endast ett
rum i varje. Den undre kammaren var för
kroppen, där sov han, där lagade han sitt dagliga
bröd. Det var ingenting märkvärdigt med den
— utom väggarna, förstås, som voro målade från
golv till tak, målade med sällsamma djur och
med jätteblomster och dansande jungfrur i alla
färger och former. Men se övervåningen — det
var den som var konstig. Den hade inga väggar
alls, tyckte man först, när man steg ditupp på
den branta stegen — jo, den hade nog, men de
voro av glas. Så var ock taket — det var ett
fullständigt glasskåp, och vart man vände sig,
runt kring och över huvudet hade man fria luften,
blåa rymden. Du kan tro, det var en utsikt
däruppe — en rundmålning, ett jättepanorama med
himmel och skog och bärg.
Här satt Anders och målade. Han satt här
i åratal, ty han blev en gammal man, levde här
ständigt för sig själv — och målade endast för
sig själv. När han ibland kom ner åt bygden,
var han sig nog lik, tyckte de, men att få honom
att smälla dit en av sina gamla tuppar och änglar
på en vägg, det var stört omöjligt. Folk visste
nog att han målade än, men vad han målade,
det låg i det förborgades rike. Han släppte ej
en människa upp i glasskåpet, och när han dog,
lämnade han intet efter sig — hur det kom sig,
skall jag nu berätta, om du vill veta det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
