Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Säfvar och Ratan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lilla hop från Säfvar, dit endast en dålig skogsväg ledde, begränsad på ena sidan af
Säfvar ån och på den andra af de i kärr infattade Finnsjöarna. Vägen var sålunda
allt annat än inbjudande, och det skulle icke töfva länge, förr än kraftigt motstånd
ökade svårigheterna i framryckningen. På den stora höjden Finnberget stodo nämligen
i god ställning 2:a brigadens jägare och bataljonen ur Drottningens lifregemente, och
snart anlände ytterligare till förstärkning Svea lifgardes-bataljonen, så att hela styrkan
uppgick till fulla 800 man. Befallning anlände, att denna grupp skulle försvara sig
till det yttersta, och ryssarnas försök att tränga fram tycktes icke heller vilja lyckas.
Vid middagstiden var ställningen hardt när förtviflad för Kamenskij. Hans
uttröttade och utsvultna trupper kunde icke arbeta sig fram längre; vägen var dem
afskuren, och sista matbiten var förtärd. »Om vi icke slå oss igenom,» sade
Kamenskij, »låtom oss bortkasta ränslarna och återgå öfver lappländska bergen till Ryssland»,
något, som säkerligen var lättare att säga än att utföra. Då kom räddningen från ett
alldeles oväntadt håll.
Från Kamenskijs hufvudstyrka hade en kapten Schreider, en djärf och vaken
man, blifvit sänd utåt ryska högra flygeln för att omfatta svenskarna. Han kom
härvid att närma sig Säfvarån och tyckte sig märka, att svenskarna icke hade någon
bevakning på andra sidan om densamma. Genast sände han meddelande härom till
Kamenskij med anhållan att, dold af holmarna, få med sitt kompani öfvergå till östra
åstranden för att i möjligaste mån oroa svenskarna. Hans bud framkom, innan ännu
alla reserver voro förbrukade, och Kamenskij svarade: »Sex kompanier ställas till edert
förfogande, tre mot Finnberget och tre mot Säfvar». Schreider gick ofördröjligen
öfver vadet (se kartan). Inga patruller voro utsända på svenska sidan, och stor blef
förskräckelsen, när budskapet kom till båda de svenska grupperna, att de voro omringade
och tagna i ryggen. De svenska soldaterna voro lika känsliga härför som de finska.
De tre mot Finnberget sända kompanierna togos för lika många
grenadierbataljoner. De väckte stor uppståndelse och bragte hela svenska flygeln i oordning.
Denna blef visserligen endast öfvergående, och Svea garde lyckades hejda de djärfva
angriparna och uppehålla dem, till dess befallning om återtåg kl. 3 e. m. anlände,
men stridskraften var dock bruten. På olika vägar genom skogen sökte sig de olika
afdelningarna fram till landsvägen, som de nådde på aftonen.
Vid Säfvar skulle utgången icke blifva bättre. Här satt general Wachtmeister
till häst, omgifven af sin stab, på höjden öster om bron, obekymrad om de kring
öronen hvinande kulorna. Uppmärksamt följde han stridens gång, och på båda hållen
sag han trupperna utan svårighet försvara sina ställningar. Fem bataljoner, af 2:a
och 3:e brigaderna, hade ännu icke varit insatta i striden liksom icke heller den vid
Tväråmark stående bataljonen och jägarna, som man försummade att återkalla. Då
kom stabsadjutanten, kapten Lefrén framsprängande och meddelade, att han på väg
till Ytterboda upptäckt en rysk kolonn, som på östra åstranden marscherade mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
