Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sommaren i Västerbotten och Ångermanland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ögonblick, förr än anmälan ingick, att trossen var tagen. 20 karelska dragoner sändes då
åstad att söka återtaga den; marschen fortsattes, och nya parlamentärer afvisades.
Snart stötte teten på Alexejevs hufvudkrafter och fann vägen spärrad af fyra gapande
kanonmynningar. Nu infunno sig nya parlamentärer både från dem, som spärrade
vägen, och från dem, som förföljde. Det hade varit dårskap att låta skjuta sönder
den lilla skaran, utan, sedan Furumark öfvertygat sig om den mötande fiendens stora
öfverlägsenhet, afslog han vasagossarnas begäran att få bryta sig väg med bajonetten
och inlät sig i underhandling. Denna ledde till en konvention af innehåll, att
trupperna skulle återvända till Skellefteå för att där aflämna gevär och kanoner men
återfå sin tross, att finnarna skulle återvända till sina hemorter och under vägen dit
åtnjuta underhåll, hvarjämte officerarna till krigets slut skulle åtnjuta löner och
boställen, att officerarna vid de svenska trupperna på sitt hedersord tills vidare skulle
kvarstanna i Skellefteå. Striden hade kostat svenskarna 1 officer och 130 man i döde
och sårade. Några officerare och ett fyrtiotal västerbottningar lyckades undkomma
genom skogarna.
I sin berättelse till hertigen yttrade Wrede, att »Skelleftedetaschementets olycka
är en af de händelser, som ej stått i mänsklig makt att förekomma». Hade isen icke
burit, eller hade ryssarna brutit upp senare på natten, skulle Furumark utan tvifvel
hunnit undan. I detta fall var hans ställning omöjlig att bibehålla gent emot den
öfvermakt, som nu hotade honom, och hvars styrka icke var honom obekant.[1]
Duncker hade hört skotten från Skellefteå men med sin ringa styrka icke
kunnat ingripa i striden. Senare på dagen hotades han af ryska afdelningar men
drog sig helskinnad undan till Nyby.
Den 16 på morgonen mottog Cronstedt en af Furumark strax efter ryssarnas
framryckning afsänd anmälan om förhållandet. Han befallde då Fahlander att med
båda Savolaks infanteribataljonerna (bortåt 500 man) och 2 kanoner, som funnos i
staden, afgå norrut. I Umeå hade han kvar endast 100 österbottningar och en 300
man stark bataljon af tillfrisknade från olika svenska regementen. Den 18 nådde
Fahlander Djekneboda, trädde i förbindelse med Duncker och kvarstod där till den 23.
Vid underrättelsen om Furumarks olycka befallde Wrede Döbeln att afresa till
Umeå och öfvertaga befälet efter Cronstedt, som till följd af sitt icke läkta sår flere
gånger begärt att få träda ur verksamhet. Wrede hyste fortfarande fruktan för anfall
från sjösidan och ansåg sig nödsakad att förlägga försvarets tyngdpunkt till
Ångermanland. Han anbefallde därför Döbeln att icke äfventyra trupperna vid Umeå utan
vid fientligt anfall draga sig tillbaka äfven med uppoffring af förråden.
När Döbeln kom till Umeå och såg, hvilka stora förråd där lågo hopade,
beslöt han emellertid genast att rädda dem. Landvägen var detta omöjligt till följd af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
