Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - På Åland och på Upplandskusten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till dess nämnda haf gått upp och återtågsvägen vore honom afskuren, något som
lyckligtvis icke inträffade. Verksamma anordningar vidtogos ofördröjligen att så mycket
som möjligt stärka försvaret. Förhuggningar anlades vid färjställena och på andra
viktiga punkter, och Eckerön befästes såsom ett slutvärn. Telegrafer, raketinrättningar
och vårdkasar anordnades för att i god tid varsko om fiendens annalkande. En
optisk telegraflinie upprättades ända till Stockholm. Alla ålades den största vaksamhet,
och omsorgsfulla förberedelser vidtogos för att hastigt samla trupperna, lasta och
anspänna trossen. Och öfver allt ingrep den nitiske och häftige generalen, och
ögonblicklig lydnad fordrade han, hvar han kom. »Om jag beder någon af eder,» sade
han en gång vändande sig till sina adjutanter, »vända upp och ned på huset där
borta, så svaras ej, det är omöjligt, utan man går åstad och försöker med alla krafter;
först se’n det skett, inberättas omöjligheten.»
Allmogen och landstormen beredde Döbeln mycken svårighet. Under den
långa och trånga inkvarteringen med, åtminstone tidtals, knapphändig tillgång på
lifsmedel, kunde öfvergrepp och trätor mellan soldater och invånare svårligen undvikas,
och de senares hänförelse var nu alldeles bortblåst. Gagnlösheten af försvaret kände
nog de goda åländingarna, men ännu lifligare fruktade de ryssarnas hämnd. Genom
kraft, fasthet, rättvisa och deltagande i invånarnas bekymmer lyckades Döbeln bringa
allt till rätta och ordna landstormen, så godt sig göra lät. För att icke försvaga sina,
redan allt för mycket anlitade trupper befallde han bland annat lotsarna att inträda
såsom underbefäl vid landstormen, och då klagomål häröfver anfördes af
sjöförvaltningen, svarade han till konungen i vältalig korthet: »När isen ligger,
behöfvas inga lotsar».[1]
Under februari månad föreföllo endast mindre strider mellan förposterna och
kosackerna. Den 18 utförde 200 svenskar ett tåg till Kumlinge för att uppbränna
några kvarstående hus, i hvilka kosackerna slagit sig ned, och detta utfördes äfven.
Den 6 mars i dagningen anföllo kosackhopar de svenska förposterna på Bänö, hvarvid
en där varande landstormsafdelning bortkastade gevären och gaf sig af i vild flykt.
Ehuru inga af de utlofvade förstärkningarna syntes till, uttryckte Döbeln likväl
i ett bref till konungen af den 3 mars sin tillförsikt till trupperna. Han antog, att
ryssarna öfver Föglö skulle söka kringgå Åland på södra sidan och afskära honom
återtåget. Men, tillägger han, »det skall kosta fienden mycket blod, ty den försäkran
är sann och högst tillfredsställande, att alla från den förste till den siste lifvas af
krigsmannanit, förtroende och vilja. Hvad fördelningens öde blir, är okändt; dock skall
äran och fosterlandets vålnader skydda vår aska.» Tibell insåg emellertid det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
