Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under stilleståndet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
3,000 i Nyland och 3,000 såsom reserv vid Tavastehus eller tillsammans 22,000 man;
återstoden kunde föras tillbaka till Ryssland.
Dessa, strängt på försvaret syftande anordningar behagade icke alls kejsar
Alexander. Han hade nu för länge sedan slagit bort tanken, att Finlands
besittningstagande endast var en åtgärd för att tvinga konungen af Sverige att göra gemensam
sak mot England. I bref till konungen förklarade han i januari 1809, att »Finland
har blifvit förenadt med Ryssland i följd af eröfringens rätt och drabbningarnas utgång
och kan icke från detsamma afskiljas annorlunda än genom vapen». Emellertid synes
det alldeles uppenbart, att kejsaren nu var tillfredsställd med den skedda eröfringen,
att kanske äfven, såsom orden falla sig i nyss nämnda bref, han »önskar ingenting
högre än fred mellan alla riken», att »han önskar se Sverige lyckligt och lugnt och
är färdig att medverka till dess försoning med alla de makter, med hvilka det befinner
sig i krig». Och sedan Finland genom en oskicklig krigföring råkat i ryssarnas
händer och medel icke funnos att återeröfra det, fordrade klokheten tydligen att
söka fred. Men när hvarje tanke i denna riktning var konungen främmande,
återstod för kejsaren intet annat än att med kraft fortsätta kriget för att bringa det till
ett hastigt slut. När han fann, att Buxhöwden, hvars afslutande af stilleståndet i
Olkijoki han äfven klandrade, icke var mannen att utföra en sådan plan, aflägsnade
han honom från befälet och ersatte honom med general v. Knorring.
Född 1746, hade denne hastigt stigit i befordran och, såsom förut blifvit
nämndt, 1788-90 varit generaladjutant vid den här, som bekrigade svenskarna. Sedan
hade han skurit nya lagrar i Turkiet och Polen samt 1806 användts såsom biträde åt
general Bennigsen i kriget mot Napoleon. Han hade under det nu pågående kriget
alltid klandrat Buxhöwdens anordningar men skulle snart finna, att högste
befälhafvaren icke uteslutande dansade på rosor. För öfrigt var han mera en beräkningens
än en handlingens man, rättrådig och ridderlig.
På grund af erfarenheten från den förgångna sommaren, då fiendens
herravälde på hafvet band ryssarnas krafter, återkom kejsaren till sin föregående vinter
hysta plan att öfver isen flytta kriget in i Sverige för att rikta en afgörande stöt mot
sin fiendes känsligaste punkter. Han befallde därför Knorring att låta 1:a kåren med
5,000 man rycka fram öfver Torne älf, raskt kasta svenskarna tillbaka och fortsätta
vägen till Umeå, dit 2:a kåren med samma styrka skulle rycka fram öfver Qvarken.
Den till 20,000 man förstärkta 3:e kåren skulle först bemäktiga sig Åland och sedan
öfver isen öfvergå till Sverige, hvarefter alla tre kårerna skulle rycka an mot
Stockholm, förstöra svenska flottan och intaga sådana platser, att de kunde bibehålla fast
fot i Sverige, äfven sedan hafvet gått upp.
Knorring, som i midten af december i Uleåborg aflöste Buxhöwden, fann snart
lika stora betänkligheter som sin företrädare. Bristen på lifsmedel och dragare gjorde
det omöjligt att förena de olika kårerna, och mera än 10,000 man, hvilket antal han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
