Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juutas och Oravais. Lohteå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oförbrukade trupper ut ur den starka ställningen, lät han dem dragas efter fienden in i
skogsbygden, där ett bakslag lätt skulle kunna inträffa.
Från sin plats på höjden bakom österbottningarnas och artilleriets ställningar
såg Adlercreutz, huru ryssarnas gröna linier allt längre utsträckte sig på den ljusare
gröna ängen och vid dess bortersta ända försvunno innanför skogskanten. Han
uppdrog nu åt sin adjutant, öfverstelöjtnant Suremain att rida till Brändström med
befallning, att denne med sin brigad skulle rycka fram för att genombryta den ryska
liniens midt. Knappt hade adjutanten ridit några steg, förr än han svårt sårad sjönk,
till marken. Uppdraget lämnades då åt öfverstelöjtnant v. Otter, hvilken samma
olycka drabbade, hvarefter det öfvergick till major Björnstjerna, som unnades utföra
det. Det dröjde icke länge, förr än två täta massor gledo utför sluttningen, den ena
Upplandsbataljonen till höger om vägen, Västmanlandsbataljonen till vänster om
densamma med två kanoner under kapten Panchéns befäl mellan sig. Såsom reserv
följde den andra Upplandsbataljonen. Högt på sin häst red öfverste Brändström
framför sina tappra uppländingar och västmanländingar, hvilka liksom förut helsingar och
västerbottningar ville visa finnarna, att de lika manligt som desse skulle kämpa för
den finska torfvan.
Raskt gick framryckningen, trummorna slogo till anfall, officerarna svängde
högt sina hattar, och manskapet uppstämde ett ljudligt hurrarop. Några mördande,
salvor, för hvilka brigadchefen bland andra svårt sårad dignade till marken, förmådde
icke hejda de framstormande, öfver bron och öfver ån gick rusningen, och
Adlercreutz’ och Vegesacks ankomst gaf den än starkare fart. Nu ryckte äfven
västerbottningarna och savolaksarna fram. Hela den svenska linien »rusade», säger
Suchtelen, »ner från höjderna och öfverändakastade inom några ögonblick öfver 7,000
ryssar, vidt kringspridda som tiraljörer. Ingenting kunde uppehålla dem. Allt flydde
för Vegesacks bajonetter, och segrande framträngde svenskarna en half mil», ja ända
till den västra ån, där striden börjat på morgonen. »Denna framgång,» fortsätter
den ryska författaren, »hade varit fullkomlig, om svenska generalen (Adlercreutz) i
tid vetat stadna; men ödet ville här visa, att en öfverdrifven tapperhet kan blifva den
förderfliga orsaken till ett nederlag samt till och med förorsaka en olycksfull utgång
på ett långt och ärofullt fälttåg.»
Ryssarna hade nu varit förlorade, om icke Kamenskij, som endast genom
kanonernas dån blifvit underrättad om striden, från Vörå skyndat till slagfältet med
de båda främsta bataljonerna i hufvudstyrkan. Dessa utbredde han bakom bäcken,
upptog de flyende hoparna och hejdade förföljarna, som mistat andan och råkat i
oordning under den hastiga framryckningen genom skogen. »Vi trängde öfver bäcken,»
säger ett svenskt ögonvittne, »men funno där till vår förundran fienden åter ordnad
och mottogos af ett kulregn, hvars make jag tror få hafva upplefvat. Det susade
mellan träden, som när ärter rulla längs loggolfven. Svenskarna studsade.» Kamenskij
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
