Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kauhajoki, Alavo, Karstula, Lappfjärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framfördes till de båda bataljonscheferna, som stodo samtalande på vägen. Törne,
hvars bataljon stod främst, kommenderade genast marsch men hejdades af Lode, som
på grund af sin högre tjänsteålder gjorde anspråk på att först få gå till anfall.
Adlercreutz, som kom till städes, gillade hans skäl. Hatten af och en kort bön, såsom
det var »gubbens» vana, och så tryckte han hatten ned på hjässan och drog sabeln
under utropet »hurra, gossar, raskt framåt.» Och framåt gick det, ty här om någonsin
kunde skaldens ord gälla, att det fanns »lif och kraft i hvar manöver, lust och fröjd
hvarhelst han kom». Den kallblodige Lode, säger historieskrifvaren, »framryckte med
en utomordentlig beslutsamhet. Blottställd för fiendens kartesch- och handgevärseld,
marscherade han med sina savolaksare raskt fram under en tystnad, som bebådade
död och förstörelse, utan att lossa ett skott, utan att hejdas af det mördande kulregnet,
lugnt tillslutande de luckor, det förorsakade, tills han såg hvitögat på fienden. Då
kommenderade han halt och gaf en bataljonssalva — denna nedmejade 50 fiender —,
hvilken öppnade rum att med bajonetten, under hurrarop inbryta i motståndarens
glesnade leder.» Den anfallna bataljonen slöt dock snart sina led och drog fram
sin högra flygel, hvilken med salveld snedt mot de anfallandes front sökte hejda dem.
Lode föll svårt sårad, och hans käpp, hans trogna följeslagare, sköts midt itu.
Adlercreutz, som med uppmärksamhet följt gången af striden i fronten, ansåg
nödvändigt att understöda den genom ett anfall mot ryssarnas vänstra flygel, hvilken
genom skogen lätteligen kunde åtkommas. Högra flygeln förstärktes för detta
ändamål med Nylands jägarbataljon och västerbottningarna, och under Palmfelts ledning
utfördes framryckningen så, art ryssarna snart sågo sig hotade både i flanken och
ryggen. Då samtidigt härmed öfverstelöjtnant Wetterhoff med sin Tavastehusbataljon
understödde savolaksarna och karelarna, kunde ryssarna icke längre hålla stånd utan
drogo sig öfver allt tillbaka, om än i fullständig ordning och medtagande sina kanoner.
Palmfelts trupper följde ryssarna i hack och häl, och Kurtén tog fram de
båda ryska vid Revolaks tagna haubitserna, hvilka på grund af bristande plats icke
förut kunnat användas. Vid Olkkonen hejdades förföljarna af en bränd bro.
Själfva striden hade knappast räckt mera än två timmar men utkämpats med
stor förbittring, hvarom äfven förlusterna buro vittne. Dessa uppgingo i döda och
sårade till minst 200 man på hvardera sidan, hvartill kom ett sjuttiotal fångna ryssar.
Den ryske befälhafvaren, öfverste Eriksson blef sårad i striden.[1]
Dagen efter striden afgick den vid Salmis lämnade Tavastehus jägarbataljon
till Töysä för att bemäktiga sig den ryska trosskolonnen och förstärktes snart med
2 (half-)bataljoner Savolaks infanteri, 25 dragoner och 4 kanoner, hvarefter major
Ehrenroth tog befälet öfver hela det sålunda bildade detaschementet. Den 19 nådde
det trakten af Etseri, och dagen därpå skulle den ryska trossen anfallas, innan den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
