Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sveaborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillförsikt i de försagde, att lifva och leda alla, en man, som förstått att genomskåda de
knep, medelst hvilka fienden ville snärja honom, och som framför allt afvisat alla
parlamentärer, men den mannen fattades, och felet därtill låg hos den, som utnämnt
kommendanten. Det är mänskligt att misstaga sig på människor, men stor insikt
behöfves icke för att ana ondt från en missnöjd person, och huru många gånger
hafva icke både under äldre och senare tider andra egenskaper än just de särskildt i
hvarje fall erforderliga bestämt en persons placering? Men sällan har straffet fallit så
tungt som här. För öfrigt måste man dock medgifva, att den tid, i hvilken vi röra
oss, icke synes varit ägnad att i vårt land skapa personligheter. Huru många sådana
gjorde sig väl märkbara under det rörliga kriget? Vi skola under studiet af detta
snart kunna räkna dem.
Sådan Cronstedt nu var, och sådan Jägerhorn fattat sin uppgift, synes den
tankegång, som Petrelli uppställt, ingalunda osannolik. »Huru troligt,» säger han[1],
»att han (Jägerhorn) framhållit, att då nu Sverige var besegradt af den ryska och den
förenade dansk-franska arméen, ja, måhända klufvet mellan dessa välden, hade Finland
intet att hoppas, men allt att förlora. Vore det då icke en åtgärd af fosterlandssinne,
klokhet och mänsklighet att åt Finland rädda ur skeppsbrottet hvad bärgas kunde?
Äfven det finska folket hade rätt att fordra, att man tänkte på dess intressen. Någon
svensk här i Finland fanns ej mer. Cronstedt var den ende, som höjde vapnen mot
ryssarna, och han skulle på sina axlar för all framtid bära ansvaret, om han genom
ett till intet gagnande försvar vållade ej blott garnisonens — den kunde ju dö på
sin post — men det finska fosterlandets’ undergång. Om han härvid formelt sveke
några lagparagrafer, om han ej hölle sitt ord till Sverige, som likt Polen dött och
försvunnit ur staternas antal, hvad betydde det mot att han räddade sitt finska
fosterland?»
Ansatt af ryssarna å ena sidan, af falska vänner å den andra samt plågad af
rädsla, obeslutsamhet och missnöje, fördes Cronstedt sålunda lätt till det lockbete,
som kallades »konvention». Det var ju ingen dagtingan, långt därifrån, endast ett i
all förtrolighet öfverenskommet stillestånd, genom hvilket kommendanten sökte öfvertyga
sig själf, att han skulle bibehålla fästningen till öppet vatten, och tills undsättning
kom. Han behöfde icke vara någon förrädare, ännu mindre någon köpt förrädare
för att komma på dylika tankar, han behöfde endast vara en stackare, för att begagna
ett hvardagligt uttryck. Det var ynkedomen, som ledde till Sveaborgs fall, och där
ynkedomen får göra sig gällande såsom system, där karakteren undertryckes och män
icke tålas, där blir slutet ett Sveaborg.
Må detta vara nog sagdt om bevekelsegrunderna till Sveaborgs fall, ty att detta
fall afgjordes den 6 april är ju alldeles tydligt; någon tanke på att återtaga de
utlämnade holmarna, hvarom Cronstedt talar, hyste han säkerligen aldrig. För
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
