Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sveaborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kl. half 5 på eftermiddagen återkommo parlamentärerna, och nu fördes de utan vidare
omständigheter, visserligen med förbundna ögon in i fästningen, i Jägerhorns rum på
Stora Öster Svartö, där Cronstedt efter förut gifvet afslag infann sig och samtalade
med dem mellan en half och en timme. Säkerligen rörde sig samtalet under dessa
sammankomster om en af Cronstedt framställd begäran att få utsläppa kvinnor och
barn från fästningen, men den människokärlek, som bjöd att skona invånarna i
Helsingfors, passade icke här i stycke, hvarför begäran afslogs, emedan, såsom Suchtelen
säger, »krigets stränga lagar förbjödo en otidig artighet». Detta svar framfördes
emellertid först vid den märkvärdiga parlamenteringen dagen därpå, den 23.
Denna ägde rum på holmen Lonnan, belägen norr om Stora Öster Svartå,
sagda dag på eftermiddagen, och därvid infann sig Cronstedt, åtföljd af Jägerhorn
och två andra officerare. General van Suchtelen hade själf infunnit sig från ryska
sidan. Efter åtskilliga artighetsbetygelser, hvilka den fina och belefvade mannen
säkerligen förstod att väl använda, gick han rakt på saken och föreslog fästningens
dagtingan. Cronstedt svarade artigt men med bestämdt afslag, hvarefter de samtalande
skildes och återvände hvar åt sitt håll.
»Att tveka,» säger Suchtelen vid berättelsen om dessa händelser, »att betänka
sig äro i krig stora fel; sällan medför sådant annat än fördärfliga följder. Amiral
Cronstedt hade anlag för denna ängslan, detta slags själssjukdom, mot hvilken icke
en gång behjärtenhet och heder kunna skydda, om de ej åtföljas af styrka och
beslutsamhet i karakteren. Öfverlämnad i en kinkig belägenhet åt misstroendet till sig
själf, utan något biträde, måste hans modstulenhet gripa omkring sig.» Och vidare
tillägger han: »En fästning, som öfverlägger, har till hälften gifvit sig.» Hvilken
nu orsaken må hafva varit, om Cronstedt kände behof af att meddela sig med sina
underbefälhafvare, eller om han ville söka stöd hos dem, i stället för att han skulle
vara deras stöd, allt nog efter återkomsten från Lonnan sammankallade han krigsråd
eller s. k. »krigsconseil». För att förstå detta, af vår tids krigsmän så godt som
okända begrepp måste man erinra sig, att den tidens reglementen föreskrefvo, att i
en belägrad fästning skulle bildas en af trupp- och tjänstegrenscheferna samt
underkommendanter, där sådana funnos, sammansatt »krigsconseil», hvilken kommendanten
skulle rådfråga vid alla viktigare tillfällen; och i belägrade fästningar liksom i
fältkriget under sjuttonhundratalet underlät sällan en svag och obeslutsam befälhafvare
att söka stöd hos krigsrådet, fast än erfarenheten visade, att han vanligen kom mera
rådvill från dess sammanträde, än han gått dit.
Cronstedt, som redan öfverträdt gällande bestämmelser, i det han gått ut ur
fästningen, fortsatte på samma väg genom att icke affordra krigsrådet den föreskrifna
eden (jfr. sid. 95), genom att icke låta föra protokoll, oaktadt han blef
uppmärksamgjord därpå, och säkerligen äfven, oaktadt uppfattningen därom varit olika, genom att
icke kalla de olika öarnas underkommendanter. Emellertid förklarade Cronstedt för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
