Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Siikajoki och Revolaks
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
torp på östra älfstranden blef anfallsmålet, och mot detta satte han sin högra flygel i
rörelse. Denna ryckte verkligen öfver älfven men förmådde icke arbeta sig fram till
torpet och hejdades afgjordt, när 3:e brigadens reserv, Tavastehus’ jägare, besatte det
norr därom belägna skogsbrynet.
Som dagen var långt framskriden, trupperna uttröttade och ändamålet med
striden, obehindradt aftåg, vunnet, hade Adlercreutz just sändt befallning till 3:e
brigaden att börja återtåget. Han satt till häst på höjden midt emot kyrkan och följde
tankfullt händelsernas gång. Då han nu såg, huru ryssarna allt mera sträckte ut
sina båda flyglar, och huru deras både artilleri- och gevärseld domnade af i midten,
fattade han plötsligt ett djärft beslut. »Mina herrar,» sade han vändande sig till
högkvarterets stabsofficerare, »ögonblicket är inne. Jag tror mig med Guds hjälp
kunna spränga fiendens center. Kan jag lita på Er?» — »Ja, ja!» utropades med
en mun. Anfallet ordnades skyndsamt, och stabsofficerarna kringförde det glada
budskap, efter hvilket alla så länge väntat, och som mottogs med dånande hurrarop.
Major v. Hertzen vid Nylands jägare och löjtnant Kihlström vid Tavastehus’
regemente störtade med hvar sitt kompani såsom en stormvind öfver älfven. Den raska
Kihlström föll död till marken; hans manskap tvekade ett ögonblick, men nya män
kommo till, två kompanier åboläningar kastade sig in i striden, och inom ett
ögonblick var kyrkbyn i finnarnas händer. Skogen mellan byn och prästgården rensades
hastigt, och flera fångar togos. Ryssarna sökte på denna del af slagfältet stöd i Gertula
gård och strömmade tillsammans där och tillbommade alla utgångar. Mot denna
gård, som blef en slutpunkt för hela ställningen, anryckte nu äfven trupper från
svenskarnas vänstra flygel, en partikanon fördes fram, och stormlöpningen mot gården
blef slutligen så stark, att motståndet bröts och gården föll i de anfallandes händer,
hvarvid dess försvarare skingrades åt olika håll. Detta blef tecken till återtåg för
hela ryska linien, som samlades först ett godt stycke från slagfältet. Svenskarnas
förföljning räckte icke långt; det var dessutom redan mörkt.
Stor var glädjen på svenska sidan. Genom den nye generaladjutantens blick
och påpasslighet hade hären mot högste befälhafvarens önskan vunnit en seger.
Förtrollningen var bruten; fienden var ingalunda så stark, som man befarade — hans
hufvudstyrka deltog dock icke i striden —, och icke heller var han oöfvervinnerlig.
Allt detta ingaf nytt mod, ny tillförsikt, ny lefnadslust efter det pinsamma återtåget;
alla andades lättare och längtade efter vårens ankomst, då ett omslag i krigsläget
kunde motses.
Segern hade emellertid varit dyrköpt. Något mera än 200 man hade den
kostat segrarna och bland dessa flera tappra officerare. Ryssarnas förlust i döde och
sårade var ungefär lika stor, men därtill kommo ytterligare bortåt 200 fångar[1].
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
