Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från Tavastehus till Gamla Karleby. Ryssarna i södra Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upplysningar om fienden, skulle de utan tvifvel kommit till visshet om, att dennes
öfverlägsenhet icke var så ofantligt stor, och att han måste dela sina krafter för att besätta
det land han genomtågat, innesluta fästningarna och fortsätta rörelserna på två
krigsskådeplatser, hvadan det ingalunda vore gifvet, att fienden skulle ännu så länge med
kraft kunna förfölja och anfalla honom. Men då hade tillfället just varit inne för
Klingspor att godtgöra sin föregående försummelse, att med samlade krafter bryta
fram ur sitt gömställe, kasta den möjligen delade fienden öfver ända och undsätta
Sveaborg. Och hade fälthären stått kvar i passen mellan sjöarna, skulle
kommendanten på Sveaborg säkerligen icke tappat modet och låtit sig öfverlistas; och hvem
vet, hurudant läget varit, när isen gått upp och en ny svensk här under skydd af en
svensk-engelsk flotta kunnat landstiga på finska kusten!
Men så långt räckte icke Klingspors tankeförmåga och med all säkerhet icke
heller hans medhjälpares. De hade ingen blick för det hela utan upptogos uteslutande
af det, som de hade omedelbart framför ögonen; de kände ingenting om sina
motståndare, och ovissheten lät desses antal mångdubblas och förlänade dem vingar och
öfverbefälhafvaren endast plågades af den, från hans synpunkt sedt, ganska välgrundade
fruktan att blifva genskjuten, innan hans här hunnit undan till Finlands yttersta hörn.
Lyckligtvis stannade hans fruktan härvid, ty eljest kunde han hafva befarat, att fienden
öfver Qvarken ytterligare skulle mota honom på svenska sidan, och hvart skulle han
då tagit vägen?
Med ett ord, återtåg, skyndsamt återtåg, besinningslöst, för att icke säga
vanvettigt återtåg var nu lösen. Men hvilken väg skulle det ske?
Klingspor hyllade den i sig själf ganska riktiga åsikten, att man borde gå
närmaste vägen, under det fororna med artilleriförnödenheter och annat skulle kunna
taga den längre vägen öfver Björneborg under förutsättning, att de fingo erforderligt
försprång och försågos med tillräcklig betäckning. Han ämnade på grund häraf dela
sina trupper i tre kolonner och anvisa dem vägarna öfver Tammerfors—Kauhajoki—
Lappo—Ny Karleby, Tammerfors—Ruovesi—Lappo—Ny Karleby (den s. k. Näsijärvivägen)
och Päijänevägen till Gamla Karleby, genom hvilken anordning naturligtvis
all stridsberedskap uteslutits. Krigskommissariatet fick emellertid icke tid på sig att
samla erforderliga förråd vid de inre vägarna, och då förut nämnda farliga »casus»
inträffade, måste denna plan också öfvergifvas och den af Klercker framställda i stället
tillgripas. Enligt denna skulle en kolonn följa kustvägen öfver Björneborg och en
annan antingen Kauhajokivägen eller vintervägen genom Ikalis och Jalasjärvi. För
den förra skulle lifsmedel uppläggas i Lautakylä (vid Hvittis kyrka), för den senare i
Niinisalo (nordost om Kankaanpää). Att hären genom denna anordning frånsade sig
hvarje möjlighet att vidare utöfva inflytande på händelserna och prisgaf sig åt hvarje
fiende, som hade lust att infånga den, är ju en alldeles gifven sak, och när detta
återtåg en gång var börjadt, måste det utan rast eller ro fortsättas, åtminstone till dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
