Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skede uppträder en skald, Aleksis Kivi, i livars diktning idealismen förbinder sig med det mest
realistiska, att ej säga (naivt) naturalistiska återgifvande af verkligheten. Först med 1880-talet
ger inflytandet af den norska poesin med Henrik Ibsen och Björnstjerne Björnson i spetsen en
specifikt modern karakter åt samma litteratur. Äfven här visar sig en verklighets- och
reformpoesi, hvari tidens idéströmningar afspegla sig. Då därtill kommer, att jämväl produktionen denna
tid i anmärkningsvärd grad tillväxer, så kan man med rätta säga, att litteraturen på finska språket
med nämnda decennium först tydligt anslutit sig till den nordiska som den yngsta och spädaste,
men icke desto mindre själfständiga utgreningen af samma andliga stam.
Visserligen hade denna litteratur från början varit ett uttryck för hvad som rört sig hos det
finska folket, men den feberaktiga spänning, hvari språkförhållandenas omgestaltning länge hållit
sinnena, har först den sista tiden tillåtit andra, allmännare och mångsidigare sträfvanden och
intressen att få rum ej blott i samhällslifvet, utan äfven i litteraturen. Uppnåendet af denna
rikare ståndpunkt jämte den omständighet, att det finska språket numera kommit till användning
på de flesta områden af menskligt vetande — senast äfven på naturvetenskapernas och medicinens
göra, att man utan förhäfvande kan påstå, det resultatet af det utvecklingsarbete vi på
föregående sidor tecknat är en nationallitteratur på finska språket, ringa och obetydlig i jämförelse
med äldre sådana, men icke desto mindre egande sin särskilda karakter och redan så långt kommen,
att den i hufvudsak och naturligtvis ständigt allt bättre och bättre fyller behofvet.
E. Aspelin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
