Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han nu i Åbo Thomas Moores Lalla Rookh , hvarjämte han på ett värdigt sätt införlifvade
med vår litteratur mycket af det bästa den franska och den engelska romantiken öfver hufvud
frambragt.
De två sista årtiondena af Äbotiden böra dock icke bedömas efter de poetiska alstren allena;
de äro gryningstiden för ett nytt åskådningssätt, som blef ett nytt uppslag i vår diktning. Äfven
i afseende å vitterheten fann man, att efter 1809 en egen grund måste läggas för bildningen i
landet, om ock denna fortsättningsvis talade svenska. Det var Johan Jakob Tengström (se ofvan
s. 216 och 229), som tog frågan till tals i »Aura» uti en till styl och tankar lika anslående uppsats,
hvilken ger klaven för den bildade opinionens utveckling i detta hänseende. Grunden borde
vinnas genom en anslutning till finska folket, ett kärleksfullt omfattande af dess sed, dess sång
och saga, främst dock dess språk, hvilket de bildade klasserna, med bibehållande af sitt svenska
modersmål, borde tillegna sig och använda i alla offentliga förhandlingar med menige man. Af
den fornfinska myten vore väl ingen direkt båtnad att vänta för vitterheten, men anslutningen till
folkets varma väsen kunde medföra en pånyttfödelse från den ytliga och själfviska förståndsodling
man kallat upplysning. Denna lika vackra som praktiska åsigt ingick i de ideal Linsen besjöng,
medan han i sina uppsatser i Mnemosyne, i enlighet med tidens spekulation, uppfattade
nationen som ett väsen, på hvars egenheters utvecklande man borde arbeta, alldeles som individen
arbetar på sin karaktersutveckling; och Arvidsson*i Morgonbladet gick än längre och såg i nationen
ett urväsen, ur hvilket slägten uppkomma och dit de återgå, en lefvande organism, som icke blott
bör utvecklas till sin egendomlighet, utan därifrån ock allt främmande bör såsom skadligt aflägsnas.
Sålunda umgicks man mycket med tanken på en nationel, ur det finska elementet upprunnen
poesi, under det man i verkligheten, af gammal vana och af bristande originalitet, följde rörelserna
i Sveriges vitterhet i spåren. I tankarna skymtade nya ideal, men det lilla man frambragte hade
gammal akademisk eller götisk anstrykning.
Runeberg och Lördagskvällarna. Lars Stenbäck. Tiden till 1840. Under tiden fans i
Åbo en grupp af ynglingar, studenter sedan början af tjugutalet, som läste på graden och beredde
sig en framtid, hvars betydelse för fosterlandet ingen då kunde drömma om. Flere af dem, såsom
Johan Jakob Nervander (se ofvan s. 247), Johan Wilhelm Snellman (se s. 229), Johan
Ludvig Runeberg (1804—1877) och några dennes kamrater från Wasa skola, tillhörde
österbottniska studentafdelningen; andra från olika landsändar hade slutit sig till dem, såsom Bengt
Olof Lille (1807—1875) från Heinola, Elias Lönnrot, nyländing, och Fredrik Cygnaeus
(1807—1881), som från Petersburg kommit till universitetet i Äbo. Nästan alla voro de
medellöse och sökte under försakelser och genom konditioner, än vid universitetet, än ute på landsorten,
att skaffa medel till sina akademiska studier. Lifligt var deras intresse för den sköna litteraturen,
främst för den skaldekonst, som uppblomstrat i Sverige under striden mellan den akademiska och
den romantiska skolan; Franzén var deras rätte skaldefader, men äfven Tegnér, Stagnelius, fru
Lenngren och bland de äldre Bellman och Lidner voro föremål för deras studier och samspråk. Flere
af dem öfvade sig med ifver i verskonsten; redan som skolgosse i Wasa hade Runeberg, än på
allvar, än på skämt, skrifvit stycken i Choraei, Lidners och Bellmans manér samt besjungit en
vargjagt, den han åsett i hemtrakterna, mera på skämt, än på allvar, men på elegantare hexameter,
än man finner hos mången mogen skald. Okända för allmänheten, hade de också utvecklat sig
oberoende af Äbotidens poeter. Nervänder, den mest • brådmogna af dem alla, hade väl vid
promotionen 1827, där han intog hedersrummet, gjort sig känd som ett under af lärdom, men att
han vid femton år skrifvit formfulländade klagosånger öfver lifvets förgängelse och hade lådan
full af lyriska stycken var lika okändt, som att han gift sig vid tjuguett års ålder. Lille och
Runeberg, som äfven mottogo lagerkransen vid denna promotion, hade hvardera fått införa i
Sjöströms Äbo Tidningar par tre stycken, men att Runeberg redan då hade under arbete en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
