Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Politisk öfversigt af L. Mechelin - Statsförfattningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1809, hvars hufvudsakliga bestämningar trädde i stället för hvad uti grundlagarna af 1772 och
1789 var stadgadt om rikets kollegier och högsta domstolen. Denna förändring af styrelseverkets
organisation, betingad äfven däraf, att detsamma skulle hafva sitt säte i Finlands hufvudstad och
således icke på samma ort där monarken själf residerade, innebar dock icke någon ändring af den
konstitution, som i de nämnda grundlagarna innehålles.
En af de ledande grundsatserna i denna konstitution är, att regeringsmakten tillhör monarken
ensam, att han allena, såsom statens hufvud, »är ansvarig Gud och fosterlandet för dess styrsel».
De embetsmän, som ega bistå honom med rådslag och verkställighet, äro endast honom ansvariga
för sina råd och handlingar, de kunna icke af ständerna rättsligen ställas till ansvar. Och
ständernas befogenhet sträcker sig icke till regeringsärenden.
Det regeringssystem, hvilket vanligen betecknas såsom det parlamentariska, är sålunda
främmande för Finlands statsförfattning. Men eftertryckligt framhålles i grundlagarna den princip,
som utgör den förnämsta hörnstenen i det konstitutionela systemet, nämligen att regeringsmakten
skall utöfvas i enlighet med lagarna, såväl grundlag som öfrig lag, och att lag icke kan utan
ständernas medverkan stiftas, ändras eller upphäfvas.
Då begreppet lag kan anses omfatta alla af statsmakten till efterrättelse utfärdade
stadganden och föreskrifter, bör här framhållas, att detta begrepp icke har denna vidsträckta betydelse
uti de paragrafer af 1772 års regeringsform, som göra stiftandet och upphäfvandet af lag beroende
af monarkens och ständernas öfverensstämmande beslut. I den svenska staten hade nämligen
konungen af ålder ansetts berättigad att utfärda förordningar, med giltighet af lag, angående
sådana, isynnerhet till statsförvaltningen hörande angelägenheter, som ej voro ordnade genom den
allmänna lagen. Pä historiska grunder, och äfven med stöd af särskilda bestämningar i 1772
års regeringsform, är det tydligt, att denna grundlag icke afsåg att inskränka monarkens s. k.
administrativa och ekonomiska lagstiftnings- eller förordningsmakt. Den af ständernas medverkan
beroende lagstiftningen, hvilken enligt regeringsformens uttryckssätt utgör lagstiftningen i egentlig
mening, omfattar grundlagarna, ståndsprivilegierna, de rättsområden, som bilda innehållet af 1734
års lagbok, nämligen civilrätten, straffrätten och vissa delar af den ekonomiska rätten, vidare sjölag,
kvrkolag, myntlag, banklag, grunderna för härväsendets organisation och därutöfver sådana nva
lagfrågor, som kräfva fastställandet af allmänna och varaktiga rättsnormer. Rätt till initiativ i
lagstiftningen tillkom dock endast monarken.
På statshushållningens gebit äro de konstitutionela principerna så till vida förverkligade, att nya
skatter ej kunna påläggas folket utan ständernas samtycke, samt att ständerna, då bevillning äskas,
ega pröfva statsbehofven och besluta angående de anslag för särskilda ändamål, som skola anvisas,
eller de tillskott, som för den ordinarie budgeten erfordras; till följd hvaraf jämväl upptagandet
af statslån anses bero af ständernas samtycke. Men oberoende af ständerna bestämmer
Kejsaren-Storfursten aflöningsstaterna för embetsverken och öfriga ordinarie utgifter. Dessa bestridas af
statsverkets ordinarie inkomster, hvilka, därest öfverskott uppstår, äfven kunna till allmänna
arbeten och andra tillfälliga behof af monarken anvisas. Ett betydande undantag från ständernas
beskattningsrätt förefinnes dock, enär Kejsaren-Storfursten eger utan ständernas medverkan fastställa
landets tulltariff, — ett undantag, som har sin historiska förklaring däri, att tullarna i den svenska
staten i äldre tider betraktats mindre såsom en gren af beskattningen, än som ett medel att reglera
industrins och handelns intressen. Tullintraderna höra till statsverkets ordinarie inkomster, hvilka
för öfrigt utgöras af statsdomänernas afkastning, de skatter, hvilka, såsom förnämligast
grundskatterna och de personela utskylderna, af ständerna beviljats utan tidsbegränsning, samt afgifter vid
anlitandet af statsanstalter och diverse poster.
Då härtill kommer, att grundlagarna, jämte det de tillerkänna tronens innehafvare de vanliga
monarkiska prerogativen: att hafva öfverbefälet öfver krigsmakten, att utnämna till statens tjenster,
att belöna förtjente medborgare med adelskap, att benåda från ådömdt straff m. m., inrymma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
