Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skildring af krigshändelserna i Öster- och Västerbotten 1808—1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den anda, som lifvat finska arméns högre befäl, och
som förmått med små resurser frambringa tämligen
lysande resultat, var påtagligen icke mer densamma efter
stilleståndets upphörande. Troligen ledsnade man att se
sina förhoppningar ständigt gäckade genom regeringens
oförklarliga liknöjdhet mot finska armén och dess
berömvärda ansträngningar. Måhända hade man smickrat sig
med den förlåtliga förmodan, att stilleståndsperioden skulle
tillbörligen begagnas till arméns så nödiga förseende med
passande förstärkning af manskap och krigsförråder. Men
om så var, hade man grundligt misstagit sig: intet slags
hjälpsändning förspordes. Följden blef också den, att
operationerna efter stilleståndet inskränktes till en enda
retrograd rörelse från gränsen af Vasa län till Torneå.
Några få, heta drabbningar föreföllo väl, hufvudsakligen
den vid Idensalmi i Savolax, hvarest ryssarne fingo en
general (furst Dolgoruki) dödskjuten och blefvo illa slagna,
fastän segraren dagen efter nödgades godvilligt rymma
fältet mot den öfverlägsna fienden; men vankelmodiga
anordningar utvisade tydligen, att nedslagenheten och
misströstan fått makt med generalitetet. Värst var att
själfva soldaterna började inse fruktlösheten af sina
hjältedater emot öfvermakten. Deserterande inrotade sig
formligen bland finnarne, så fort det blef bekant, att alla
öfverlöpare fingo återvända till sina hemorter. Men icke
förty var man ännu lika redobogen att bjuda fienden
spetsen: första ljudet af stridssignalen förjagade all
modstulenhet, och man hastade in i elden med all den forna
villigheten, oaktadt hvarje strid, såsom blott en förtviflad
paus i den eviga reträtten, tjänade till intet annat än att
ytterligare förminska våra glesnade leder. Hvad fientliga
kulorna sparade, härjades af fältsjuka, förvärfvad i bivuaker
uti smuts och snö, strapatser och klen föda. De sjukas
antal besteg sig redan de första dagarna af november till
6,000 man, och ryssarnes antal tillväxte i samma mån
svenskarnes aftog. Hurudant slutet skulle bli, var inte
svårt att förutse, allrahelst som impulsen uppifrån numera
alldeles uteblef, just som det mest gällde att gifva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
