- Project Runeberg -  På ömse sidor om ridån. Minnen och bilder ur teaterlifvet /
100

(1888) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Komikern mot sin vilja

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

11.

Det var några ord som hade bränt på Vilhelms
tunga hela tiden under den der eftermiddagsvisiten, och
det var inte hans fel att de inte blifvit utsagda. Hade
den unga flickan slutat deras samtal lika olycklig och
förkrossad, som hon började det, så hade han nog sagt
dem också, hvad följden än hade blifvit för »hans
kommande lif; men lyckligtvis för dem båda hade den unga
skådespelerskans tvekan och rättare sagt, obekantskap
med hvad som var rätt eller orätt, hejdat honom i tid.

De orden voro : »Kom och blif min hustru i stället.»

Och det såg nästan ut, som om hon hade väntat
något dylikt af sin tyste och tafatte beundrare, ty när
hon väl hade stängt dörren, gjorde hon häftig åtbörd
af sviken väntan och mumlade för sig sjelf med ett
uttryck af förrakt och leda, i det hon steg upp från
soffan och började att kläda sig för utgående:

— Moralpredikant!

Men när hon väl fått upp rullgardinen och börjat
göra i ordning litet i det halfstädade rummet, tänkte
hon för sig sjelf i det ett lätt smålöje lekte omkring de
fylliga läpparne!

— Ville jag, så skulle det nog gå derhän! Men det
är inte värdt att bråka med det der, förr än man får
se om det är nödvändigt.

Och så började hon helt muntert gnola på en melodi
ur en af den tidens operacomiquer, i det hon för sig sjelf
skrattade öfver de dumma karlarne, som voro så lätta
att leda hvart man ville, bara man hade en smula vanligt
menniskoförstånd och ett vackert ansigte.

Och om qvällen spelade hon en glad och frisk
landtlig oskuld med en verv och en sanning, som helt och
hållet tjusade publiken.

Vilhelm sjelf trodde, der han stod i kulissen och
såg på henne, att hela eftermiddagsscenen endast var

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 01:31:43 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fhposor/0100.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free