Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
afhemtades med öflig ståt, borgerskapet var under vapen,
och under trumpeters smattrande, pukors och kanoners
dån stego kommissarierna och deras följe upp i rådhuset,
på hvars nedersta trappsteg de mottagits af borgmästame
och dem af rådet, som ej hade kommit till slottet. I
salen voro redan förut församlade hela rådet, alla
åldermannen och ett utskott af de gemene, »som hela gemene
representerade». De bägge kommissarierna sutto på väl
ut-stoflerade stolar, på höger sida om dem stodo
guvernements-sekreteraren och rådet, på den venstra stadens sekreterare,
åldermännen och utskottet af de gemene. Eden
förestaf-vades först af Wallwijk för rådet och sedan af Revals
sekreterare för de andra. — Efter ceremonien gaf staden på
rådhuset en ståtlig måltid för kommissarierna, hvarest, enligt
guvernörens rapport, »isynnerhet en skön musik var, h v
armed den akten Gud gifve lyckligen ändades». — Erik
Oxenstiernas fasta uppförande vid dessa förvecklingar tillvann
honom rikskanslärens beröm och hela landets aktning. 26
Det sista, men ej minst vigtiga af guvernörens åligganden
var att bevaka »landsens räntor och inkomster». Han hade för
detta ändamål att genom land trådet med landtdagen leda
under-handlingame, och det tyckes såsom Erik Oxenstierna i detta
grannlaga värf lyckats bättre än de fleste. Han
underhandlade vanligen, såsom ofvan nämndt är, vid landtdagarne med
landtråden och ett utskott af adeln, hvilka sedan fingo i sin
tur underhandla med den öfriga adeln.
Landtdagens samtycke fordrades, såsom nämndt är, till alla
beskattningar, men det var ej lätt att erhålla. År 1635 hade
Estlands ridderskap erbjudit sig betala den redan ofvan
nämnda spannmålsskatten för hvar rusttjensthäst. Denna
pålaga var ursprungligen endast en bevillning, men uttogs
dock sedan såsom en ständig skatt. Liksom rusttjensten
fullgjordes den dock temligen vårdslöst, och 1649 beslöt
landtdagen att skärpa bestämmelserna mot dem, som ej
betalade dessa och andra utskylder. Ehuru guvernören synes
hafva ansett militärisk exekution såsom det verksammaste
medlet härvidlag, vågade han dock ej skrida till en sådan
ytterlighet. Estland var ej genom denna skatt befriadt från extra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
