Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitlet XXXVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•310
"Och nar och hvar såg ni sednast denna gudfruktiga
personlighet?" blef den nästföljande frågan.
"Jag är här för att svara för mig sjelf, och ej för att
blottställa andra."
"Vi skola nog veta medel att få er tunga i gång," sade
Dalzell.
"Om ni kan få honom att inbilla sig vara i en
konven-tikel, skall han nog få den i gång er förutan," svarade
Lau-derdale. — "Se så, min gosse, tala medan spelet ännu är godt
— ni är för ung att bära den börda, som eljest kommer att
pålägges er."
"Jag trotsar er," genmälde Macbriar. "Detta är ej
första gången jag utstått fångenskap eller lidanden, och ehuru
ung jag än är* har jag lefvat länge nog, för att veta dö, när
jag kallas dertill."
"Ja, men det finns vissa saker som måste föregå en lätt
död, om ni framhärdar i er halsstarrighet," sade Lauderdale och
ringde i ett liten silfverklocka, som stod framför honom på
bordet.
Ett mörkrödt förhänge, som betäckte ett slags nisch eller
Göthisk fördjupning i muren, drogs undan vid detta tecken,
och visade bödeln, en lång man, med ett grymt, gräsligt
utseende, och ett ekbord framför sig, hvarpå lågo tumskrufvar och
ett jern-fodral, kalladt Spanska stöfveln, som i dessa
tyranniska tider begagnades för att tvinga anklagade personer till
bekännelse. Morton, som var oförberedd på denna hemska syn,
spratt till då gardinen drogs undan, men Macbriars nerver
voro fastare. Han såg helt lugnt på de rysliga anstalterna, och
om naturen för ett ögonblick dref blodet från hans kind,
skickade beslutsamheten det med ännu större kraft tillbaka till hans
panna.
"Vet ni hvem den der mannen är?" sade Lauderdale, i
en låg, sträng röst, som nästan nedsjönk till en hviskning.
"Han är, gissar jag, den skändige verkställaren af edra
blodtörstiga befallningar emot Guds folk," svarade Macbriar.
"Han och ni äro lika djupt under min uppmärksamhet, och jag
tackar Gud för att jag ej mera fruktar för hvad han kan tillfoga
mig, än för hvad ni kan befalla. Kött och blod torde skälfva
under de lidanden hvartill ni kan dömma mig, och den stackars
bräckliga menniskonaturen utgjuta tårar eller upphäfva
klagorop; men jag hoppas min själ ligger fast ankrad på seklernas
hälleberg."
"Gör er skyldighet," sade Hertigen till bödeln.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
