Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitlet XXXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•287
bud, som setat på ryggen på en oxe för inte fullt en half
timme se’n — den ä* varm ännu."
Uppmuntrade af hvad de sett, återvände de till huset och
ropade högt på att få slippa in, i det de förklarade sig vara
personer i samma belägenhet som de innevarande.
"Hvilka ni än må vara," svarade efter en lång och
ihärdig tystnad en sträng röst ifrån fönstret, "så stör ej dem som
sörja öfver landets förödelse och fångenskap, och utforska
orsakerna till vreden och affallet, på det de stötestenar hvarpå vi
stupat må varda undanröjda."
"De äro vilda whiggar från vestra landet, märker jag af
deras språk," sade Cuddie hviskande till sin herre. "Fan ta’
mig jag har lust att våga mig in ibland dem."
Morton ropade likväl på nytt till de innevarande och
yrkade på att få komma in; men då han fann sina böner
lemnade utan afseende, öppnade han ett af fönsterna på nedra botten,
stötte upp de blott vårdslöst tillstängda fönsterluckorna, och
klef in i det rymliga köket hvarifrån rösten hörts. Cuddie
följde honom, i det han mumlade mellan tänderna, då han stack in
hufvudet genom fönstret,—"Att han hoppades det ej fanns
någon skållhet soppa på elden." Herre och tjenare befunno sig
nu i sällskap med tio eller tolf beväpnade män, hvilka sutto
omkring spiseln, der mat höll på att tillagas, och synbarligen
voro sysselsatta med andaktsöfningar.
T de dystra af eldskenet upplysta ansigtena, igenkände
Morton genast flera af dessa tros-ifrare, hvilka som mest
utmärkt sig genom sitt häftiga motstånd emot alla hofsamma
åtgärder, jemte deras välkända predikant, Ephraim Macbriar, samt
den vansinniga Habakuk Mucklewrath. Cameronianerna rörde
hvarken hand eller tunga för att välkomna sina bröder i
olyckan, utan fortforo att höra på Macbriar, som med sakta röst
bad, att den Allsmäktige ej ville låta sin hand hvila för tungt
på hans folk, och ej utrota dem af jorden på sin vredes och
hemsökelses dag. Det enda tecken hvarpå de nykomna kunde
märka att de voro medvetna af deras närvaro, voro de dystra,
vredgade blickar de tid efter annan kastade på dem så ofta
deras ögon möttes.
Då Morton fann i hvilket ovänligt sällskap han ovetande
råkat, började han tänka på att draga sig ur spelet; men då
han i denna afsigt vände om hufvudet, varseblef han ej utan
oro att två groflemmade karlar i tysthet ställt sig bredvid
fönstret hvarigenom de inkommit. En af dessa olycksbådande
skildtvakter hviskade till Cuddie, — "Son af den fromma qvinnan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
