- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Kornetten. Kornetten. Kornetten
- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Kornetten. Kornetten. Kornetten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vänta! Man kan föreställa sig, om kornetten var
fallen för att nu »vänta litet».
Men brevet kommer ej. Gumman puttrar sakta för
sig och muttrar mellan tänderna:
»Det är borta — det finns ej!»
»Det finns ej?» utropar kornetten och häller i
förskräckelsen en sked het välling i halsgropen på gossen,
som uppgiver gälla klagorop.
Brevet fanns ej. »Pojken måste visst ha fått tag uti
det, tuggat sönder det eller bränt upp det.» Och kära
mor, som är mera bekymrad över sin pojkes nöd, än
över kornettens, säger vresigt åt den senare: »Gå till
Lövstaholm, där får ni besked. Herrskapet for ditåt, och
fröken Agnes var häromdagen hos fröken Hermina.»
Kornetten lämnar en riksdaler till plåster för den
röda halsen, svär halvhögt över gås och gåsunge och
kastar sig åter upp på Blanka, vilken emellertid avbetat
det höstgula gräset, som växte här och där på
gården.
Nu till Lövstaholm. En mils ritt inemot. Blanka känner
sporrarna och sträcker av i fullt fyrsprång.
En å skär av vägen. Bron är uppriven och under
lagning. Det finns en annan väg men den gör en
fjärdingsvägs krok. Snart frustar Blanka modigt i
vågorna, som skölja skummet från dess hals och nos och
kyssa den på sadeln stående ryttarens fötter.
Tvenne vandrare sågo från något avstånd upptåget.
»Vet du, mor», sade den ene med betänklig min, »jag
tror, att det är Näcken själv, som rider på en svart märr
ner i strömmen.»
»Vet du, far», sade den andra, »jag tror att det är en
fästman, som rider till sin käresta.»
»Tro mej, min gumma!»
»Tro mej, min gubbe!»
Och »tro mej, min läsare», står ej ryttaren redan på
andra stranden; och framåt, framåt jagar han åter
genom skog och mark.
Arma Blanka! Då Lövstaholms vita murar skymta
fram mellan de gröngulbruna träden, är du ej långt
ifrån att störta, men vid dessas åsyn saktar ryttaren
något sin fart och, kommen upp på gården, får Blanka
vila och pusta vid sidan av trenne andra ridhästar, som
vittna om, att Lövstaholm i detta ögonblick har gäster.
Herr brukspatron och riddaren D. satt i sitt rum,
betraktande med en tillfredsställd kännares min ett
svartkritshuvud, förfärdigat av den särdeles lovande dottern
Eleonora, och fru brukspatronessan Emerentia D., född
J., stod bredvid, läsande med förtjusningsfull
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
