- On this page / på denna sida
- Förra avdelningen
- Julies brev. — Helena. — Den blinda. — Emilia. — Fästmännen.
- On this page / på denna sida
- Förra avdelningen
- Julies brev. — Helena. — Den blinda. — Emilia. — Fästmännen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De små gossarna voro mycket nöjda med det senare
samt förtjusta över, att man blott för deras skull måste
bränna ljus hela natten. Deras aftonäventyr sysselsatt
dem starkt, och de slutade ej att berätta mig, huru
magistern knuffat till dem, huru de fallit, och vad de känt
och tänkt, då magistern släppte tekokarn på dem. Axel
hade tänkt på syndafloden, Klaes åter på yttersta
domen. Mitt under berättelsen somnade de.
Klockan halv tolv hörde jag bullret av bjällror,
hästar och vagnar utanför överstens hus. Klockan tolv
redan var allt tyst och stilla såväl inom som utom huset.
Snart skola alla sova sött, tänkte jag och började
småningom själv bli obeskrivligt sömnig.
Intet är plågsammare än att vara ensam, vara sömnig
och vara tvungen att vaka, i synnerhet då de, man
skall vaka över, snarka av alla krafter, och hade jag
ej givit min parole d’honneur att ej tillsluta ögonen,
skulle jag förmodligen snart gjort som de. Jag stickade
min strumpa, men måste övergiva det, emedan jag
varannan minut var nära att sticka ut mina ögon. Jag läste
och begrep ej ett ord av vad jag läste. Jag gick till
fönstret, såg på månen och tänkte — ingenting. Veken
på mitt ljus växte upp till en hög svärdslilja. Jag ville
putsa det — och till höjd av olycka släckte jag det.
Min vakande roll blev ännu svårare att utföra. Jag
försökte nu att skrämma mig vaken och ville i den vita
kakelugnens ovissa skimmer se en vålnad utav vita
frun. Jag tänkte på en kall hand, som hastigt skulle
fatta min, på en röst, som skulle viska hemska ord i
mitt öra, på en blodig gestalt, som skulle stiga upp
genom golvet — då plötsligt en tupps galande stämma
lät höra sig från en granngård, vilken i förening med
den gryende dagen förskingrade alla inbillade spöken.
Tvenne små sotares melankoliska sång, vilka från
höjden av sina rökiga lusthus hälsade morgonen,
utgjorde uvertyren till det över allt uppvaknande livet.
I kökens regioner blossade snart vänliga eldar,
kaffeos spridde sin arabiska parfym inom husens
atmosfär, människor rörde sig på gatorna, och genom den
klara vinterluften skallade välljudande kyrkornas klockor,
som kallade till morgonbön. Purpurfärgade välvde
rökmoln upp mot den ljusblå himlen, och med glädje
såg jag äntligen solstrålarna, som först hälsade
kyrktornens tuppar och stjärnor, sedan spridde ljusmanteln
över människohyddornas tak.
Världen omkring mig öppnade klara ögon, jag tänkte
på att sluta mina, och då glada röster hälsade mig: »God
morgon!» svarade jag halvsovande: »God natt!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
