Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gatan. Detta buller hjälpte henne att dela in tiden, det
sysselsatte henne och intresserade henne nästan. Hon gaf akt på
ljudet med spänd uppmärksamhet, iakttog hur det först var
svagt och aflägset och hur det sedan växte, tills man kunde
urskilja hjulens skrammel, axlarnes gnisslande och de
järnskodda hästhofvarnes slag mot gatläggningen, tills det
slutligen dog bort i ett obestämdt och aflägset surr.
Och då tystnaden återvände, återvände också hon till
sina tankar.
Han skulle, han måste ju förstå att hon älskade honom,
att hon aldrig hade älskat någon annan än han. Olyckan
var blott att natten tycktes vilja räcka i evighet. Hon vågade
icke se på sin klocka af fruktan att få se tiden stå alldeles
stilla.
Hon steg upp, gick till fönstret och drog upp gardinen.
Ett blekt ljusskimmer låg spridt öfver den molniga himmelen.
Hon trodde, att det var dagen som började gry. Hon såg
på sin klocka. Hon var half fyra ...
Hon gick på nytt till fönstret. Den mörka rymden
därute drog henne till sig. Hon såg ut. Trottoaren blänkte
våt under gaslyktorna. Ett tyst och omärkligt regn duggade
från den skumma himlen. Plötsligt höjdes en röst i
tystnaden, en underligt skroflig, skarp och allvarlig röst: den tycktes
sammansatt af flera röster som talade med hvarandra. Det
var en drucken man, som raglade fram på trottoaren och
stötte emot träden, medan han förde en lång dispyt med
några drömda gestalter, som han då och då ädelmodigt gaf
ordet för att sedan förkrossa dem med befallande ord och
stora gester. Thérèse såg den stackars mannen drifva fram
i sin hvita blus längs med bröstvärnet, som en trasa för
nattvinden, och då och då uppfattade hon dessa ord, som
oupphörligt kommo tillbaka i hans tal: “Det tänker jag säga
till regeringen!...“
Hon frös, och hon gick till sängs igen. Det kom öfver
henne en ångest. Hon tänkte: “Han är svartsjuk intill
galenskap. Det ligger i hans nerver och hans blod. Men också
hans kärlek ligger i hans nerver och blod. Hans kärlek och
hans svartsjuka, det är samma sak. En annan än han skulle
kunna förstå; det skulle vara nog att tillfredsställa hans
egenkärlek.“ Men han, han var svartsjuk så att säga invärtes,
längst inne i sin kropp. Hon visste att svartsjukan för honom
var ett slags fysisk smärta, ett öppet sår i hvilket hans
förfärliga fantasi vred omkring en knif. Hon visste hur djupt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
