Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Världen och människan - I. Människans natur och mål - 11. Själfbetraktelse (af Rousseau) - 12. Själfbetraktelse (af Schleiermacher)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
384
dem, hvilka firmas i världen. Är jag icke bättre än de, så är jag
åtminstone en annan. Domsbasunen må ljuda när som hälst; med
denna bok i handen vill jag ställa mig inför den allsmäktige
domaren och högt säga: "Detta är hvad jag gjort, hvad jag tänkt, hvad
jag var." Jag har uppenbarat det goda och det onda med samma
.frimodighet; jag har hvarken förtegat något ondt eller lagt till
nå-.got godt, och har det händt mig, att jag användt utsmyckning af
någon likgiltig sak, så skedde detta blott för att icke genom någon
brist i mitt minne förorsaka någon lucka i berättelsen. Jag har
visat mig sådan jag var: föraktlig och låg, då jag varit det, men
äfven god, högsinnad, upphöjd. Jag har afslöjat mitt inre så, som du
själf, eviga väsen, skådat det. Samla kring mig den oräkneliga
skaran af mina medmänniskor, att de må höra mina bekännelser, att
de må sucka öfver det ovärdiga hos mig och rodna öfver min
uselhet; men må hvar och en med samma uppriktighet blotta sitt hjärta
Inför din tron, och må sedan en enda af dem, om han kan, säga:
"Jag var bättre än han."
Rousseau, Confessions.
12.
Sjäifbetraktelse (af Schleiermacher).
Börja därför redan nu ditt eviga lif i ständig själfbetraktelse;
•sörj icke för det, som skall komma, gråt icke öfver det, som förgår.
Men sörj för att du icke förlorar dig själf, och gråt när du drifves
fram på tidens ström utan att bära himlen i ditt inre.
Med stolt glädje tänker jag på den tid, då jag fann
mänsklighets-medvetandet och visste, att jag från denna stund icke mer skulle
förlora det. Inifrån kom den höga uppenbarelsen, icke frambragt
genom skolornas lärdomar; ty friheten själf löste de dunkla tviflen
genom gärningen. Jag vågar säga det, att jag sedan den tiden aldrig
förlorat mig själf. Hvad de kalla samvete, känner jag icke mer
sålunda; således straffar mig ingen känsla; således behöfver ingen
känsla åtvarna mig. — I stilla rö, i oföränderiig enfald bär jag
oafbrutet medvetandet om hela mänskligheten i mig, och med lätt hjärta
betraktar jag ofta mina handlingar i deras sammanhang, säker på,
-att jag aldrig skall finna något, som förnuftet måste förneka. Detta
-är det, hvaröfver jag så högt gläder mig, att min kärlek och min
vänskap aldrig äro af oädelt ursprung. Aldrig hafva välgärningar
aflockat mig vänskap, aldrig har skönhet aflockat mig kärlek.
Al-•drig har medlidandet sä fångat mig, att det lånat olyckan förtjänster
och för mig framstält den lidande annorlunda och bättre; aldrig har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
