Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den kristliga monoteismen - I. Kristlig uppfattning af gudomen - 3. Betraktelser öfver Gud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240
föråldras, utan att de det veta, Du, alltid verkande och dock alltid
hvilande, Du, som samlar tillhopa och dock intet behöfver, Du, som
allting bär och uppfyller och skyler, Du, som skapar och närer och
fullbordar, Du, som söker, ehuru intet fattas Dig! Du älskar, dock
brinner Du icke, Du ifrar, dock förifrar Du Dig icke; Du ångrar, och
dock känner Du ingen smärta; Du vredgas och är dock lugn, Du
förvandlar Dina verk och förvandlar dock icke dina rådslag; Du
återtager det borttappade, när Du finner det, och Du har det dock aldrig
förlorat; Du är aldrig i behof och dock älskar Du vinning; Du är
icke girig och dock utkräfver Du ränta! Du låter göra Dig till en
annans skuldenär, och hvilken hafver dock något, som icke är Ditt?
Du betalar skulder och är dock intet skyldig; Du efterskänker, hvad
man Dig skyldig är, och dock förlorar Du intet.
Hvad har jag nu med allt detta om Dig sagt, Du min Gud,
mitt lif, min heliga sötma? Eller hvad är det väl, som en
människa kan säga, då hon om Dig talar? Men ve dem, som om Dig icke
tala, emedan de då äro stumma, huru mycket de eljest än måga tala.
Ho skall förläna mig att hvila utl Dig? Ho skall hjälpa mig
därtill, att du inkommer i mitt hjärta och uppfyller det med den
heliga berusning, som låter mig förgäta allt det onda, hvaraf jag
lider, och omfamna Dig såsom mitt enda goda? Hvad är Du för mig?
Misskunda dig öfver mig att jag må tala! Hvad är jag själf för Dig
att Du bjuder mig älska Dig, och att, om jag det underlåter, Du
vredgas på mig och hotar mig med stort elände? Stort nog är dock
i sanning redan det eländet att icke älska dig. Ve mig! För din
stora barmhärtighets skull, förkunna mig, Herre min Gud! förkunna
mig hvad du är för mig. Säg till min själ: "Jag är din ’hjälp.’"
Säg det så, att jag må höra det. Si! mitt hjärtas öron äro inför
Dig, Herre! Öppna dem och säg till min själ: "Jag är din "hjälp?
Jag vill skynda efter denna rösten, att jag må hinna Dig och hålla
mig fast vid Dig. Fördölj icke Ditt ansikte för mig. Jag vill nu
dö, att en gång jag icke må dö, när jag får se detta Ditt ansikte.
Trång är min själs boning. Utvidga den, att du må komma därin.
Den är förfallen, bygg den ånyo upp! Där finnes mycket, som Dina
ögon icke kunna lida. Jag vet och bekänner det; men ho skall rena
denna boning? Till hvilken annan, än till Dig skall jag väl ropa?
Så rena mig, Herre! från mina hemliga brister och bevara Din
tjänare ifrån fienderna. Jag tror, därföre talar jag. Herre! Har
jag icke talat till Dig och bekant för dig mina öfverträdelser? Har
Du icke förlåtit mig mitt hjärtas ondska? Jag försvarar mig icke i
domen, att jag rätt hafver emot Dig, som är sanningen. Jag vill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
