Patrioten och juristen stodo framför kasernen, och den förre höll vidräkning med den gångna tiden.
Invasionen hade kommit som ett åskslag. Många hade ej hunnit sätta sig in i de verkliga förhållandena äfven lång tid efter det katastrofen inträffat, och de stodo skräckslagna som små barn. De jämrade sig, som om de lidit af fysisk smärta och gingo omkring likt dårar. Under generationer hade man fortplantat tron på den eviga freden, och den föreställningen hade öfvergått till ett orubbligt begrepp, ett axiom. Intet kunde ändras. Allt måste förbi som i fars och farfars tid. Den dekadanstron hade de i blodet, och det var den som skapat oförståendet och öfverkulturen. Ty människan är född till ett naturligt sundt tillstånd, ej till att bli en sensibel samling af ömma nerver, öfveransträngda hjärnvindlar och slappa muskler. Människan behöfver en stark kropp, fruktan för fiender, strapatser, fysiska göromål och närande föda. Alla nationer, som äro sammansatta af fysiskt kraftiga individer, åtnjuta skaparens privilegium att fortplantas, och ingen skall stryka dem från världskartan. Det skulle kosta angriparen för mycket.
Men det land är dömdt, som har perversa anlag, som glömmer det fysiska för den uteslutande intelligenta bildningen, som undviker att skaffa en barnskara till hemmet, aktar sig för att träna kroppen, men firar orgier med sin intelligens och sitt själslif. Ett sådant land alstrar futurister, impressionister, dekadansförfattare i dussintal, håglöshet för försvaret af den egna torfvan, ungsocialism och ateism. Sedan är öfvermognadens tid inne och en tvifvelaktig skörd kan göras af den, som gör sig besvär att taga upp fallfrukten.
Fredsvännerna trodde kanske blindt på den trossats, de uppställt. De trodde på den eviga freden, trodde på allas välvilja mot alla. Världshistorien, som jäfvade hvarje atom af deras teorier, lades undan i en vrå och beröfvades all auktoritet, ty dess lärdomar gingo ej riktigt i stil med fredsteorien. Världshistorien sade, att sedan urminnes tider lefde misstro, hat, fruktan, afund, vrede, förvärfsbegär i människonaturen, och dessa känslor måste ha aflopp hos folken liksom hos individerna.
Det var fåfängt, att människan spjärnade emot inför dessa drifter, huru motbjudande de än voro. Mänskligheten var ej mogen för fredsriket, och den skulle aldrig bli det. När den stunden kom, hade manniskorna måst förvandlas till änglar. Det var lika omöjligt som att förmå rofdjuren att lefva på vegetarisk diet.
Så länge romarne måste slåss för sin existens, var romarriket en faktor att räkna med. Det eröfrade världen. Men sedan - när kulturen kom - var det slut.
Kvarlefvan bildar det nuvarande Italien.
Fredsvännerna arbetade för afväpning och gingo således hand i hand med ungsocialisterna och anarkisterna. Anarkismen är öfverkulturens kräftsvulst och som sådan skadlig. En missriktad fredsrörelse kan uppvisa många snarliknande symptomer. Fredsvännerna kun- na bli en fara för staten liksom alla drömmare, hvilka blott lefva på teorier men sakna förståelse af praktiken. De bli statens fiender, där de predika afväpning, och staten är hotad.
Det var fredsvänners ovisa nit, som hjälpte till att slå in en spik i Sveriges lik kista, och nu måste de stå sörjande vid grafven. Det var ej blott sorg utan också ånger om än en sen sådan. Men det märkvärdiga var, att de själfva ansågo sig stå utan skuld.
Man kunde ej längre påstå, att de militära krafven på ett effektivt försvar varit obefogade. Det hade ej varit storhetsfantasier hos officerarne, när de ville utvidga värnpliktsidén och i stället för att slå dank halfva året frivilligt erbjödo sig att utan ökade inkomster arbeta hela året om. Kanske hade det legat förutseende i det erbjudandet, kanske ock en fosterländsk tanke, kanske insikter inom militäryrket. Det hade varit en lojal, arbetsam, aktningsvärd kår, alltid redobogen att göra sitt bästa.
Den hade arbetat under försvårande omständigheter.
Främst kommo de idéer som skapats af fredsperioden. Man hade vant sig vid föreställningen, att kriget var en omöjlighet för Sverige. Man såg huru krigen blossade upp öfverallt, men Sverige förblef oberördt. Man glömde att 1905 skapade en ny situation för den skandinaviska halfön. I stället för att ligga isolerad kom den midt i världshändelserna, en buffertstat, som fick sitta emellan för stormaktsintressen.
På grunden af 1809 års händelser uppväxte en soldatesk med anor från frihetstiden. Ända till de sista decennierna af 18:de seklet följde man ej med tidsströmningarne, och klyftan mellan militären och folket vidgades. Militären stod för sig själf, stolt i sin själfförgudning, och folket såg med afund på lejonhuden. Det var en position som saknade allt berättigande, ty den militära kunskapen uppställde ej så stora fordringar den tiden, indelningsverket utgjorde idealet för militären, och beväringsinstitutionen gjordes till föremål för åtlöje både bland yrkesmilitären och folket. Beväringstiden var liktydig med lika många dagars skenöfningar och superi. Arbetet koncentrerades blott på de indelta.
Detta underskattande af värnpliktstanken hängde i och ville aldrig gå bort i folkmedvetandet, ty därtill var den allt för djupt inrotad. Man ville ej i en senare tid se, att en ny officerstyp växte fram ur spillrorna från indelningsverket, en typ, som ej hade något gemensamt med sina företrädare om ej uniformen, och äfven den offrades till slut på oviljans altare för att lämna rum för en arbetsdräkt.
Få officerskårer i andra länder fingo genomgå en så hastig och genomgripande omdaning som den svenska. Det blef ett intensivt, vetenskapligt, grundligt arbete, hvilket i många stycken öfverträffade äfven de kontinentala makternas. Den svenska officern blef demokratiserad långt mer än hans kolleger i Tyskland, Ryssland, Frankrike. Han satte sin ära i att öka sina kunskaper. Den viktigaste specialskolan kunde ej lämna tillträde till ens hälften af de inträdessökande, intet annat land hade så många representanter, hvilka sökte studera utländska militärförhållanden, man uppsökte svenska officerare, när man ville genomföra organisationer i Turkiet, Persien, Kongo och Albanien.
Men hemma ansågos de af många stå på samma nivå, som under första hälften af 1800-talet. Man ville frånkänna dem sakkunskap, omdöme och rutin. Utländska auktoriteter fingo mer tilitro än de svenska, tills de olympiska spelen i Stockholm skingrade villfarelsen för dem, som ville göra de svenska officerarne rättvisa.
Delvis buro vissa pressalster skulden för officerarnes underskattande.
Det hade blifvit en kutym hos dessa att hacka på militären. Begick en nybakad underlöjtnant ett fel, kastade man sig öfver officerskåren i sin helhet. Alla officerare ansågos lika arroganta, lika oförstående för folkets önskningar, lika besjälade af kastanda. I synnerhet det sistnämnda kunde man ej förlåta. Med kastanda menade man bland annat, att officerarne i fackfrågor höllo tillsammans, exempelvis i frågan om pansarbåtsbyggandet. Hvem som helst annan kunde komma med sina förslag till reorganisation, men sjömilitären stod utanför. Den ansågs blott tänka på egen fördel, ej på statens. Man förbisåg, att tiden fordrade utveckling inom området, och utvecklingen kräfde penningar. När man berörde penningfrågan, vidrörde man folkets mest ömtåliga sida. I stället för att arbeta med officerarne till de värnpliktiges fromma, stod man likgiltig, oförstående eller fientlig.
Det var värnpliktsidén, som åstadkommit revolutionen inom det militära lägret. Beväringen blef hufvudsak, indelningsverket bisak. Det senare slopades när det ej längre motsvarade tidens kraf. Alldenstund manskapet rekryterades ur alla samhällsklasser, vann det intelligenta elementet insteg. Officerarne kunde ej längre ockra på sin grad; de måste också förskaffa sig moderna kunskaper. Omläggningen var fullständig, men folkets opinion förstod ej att följa med utvecklingen utan dömde enligt gammal slentrian. Det var talet om fädrens missgärningar. På några få månader skulle dessa officerare utom den militära undervisningen dana goda medborgare af individer, hvilka ofta i sina hem lärt sig själfsvåldets evangelium. Det arbetet väckte den största oviljan. Man tycker, att det borde ha varit folkskolans sak.
Med värnplikten följde emellertid en faktor, som förut var okänd, antimilitarismen. Hvad de värnpliktige lärde på öfningsfältet, skulle nedrifvas af agitatorer. Fosterlandskärlek, villighet, respekt för befälet förhånades och begabbades, och i den striden, som ej fördes öga mot öga, stod man så godt som maktlös. Politik fick ej diskuteras inom kasernerna af pietetsskäl, och man ansåg sig ej ens kunna neka, att de icke beslagtagna exemplaren af smutspressen utdelades inom kasernområdet, huru lögnaktigt deras innehåll än var. Och de anonyma angifvelserna åtnjöto ofta hedern att upptagas till pröfning. - - - - -
Denna dag företedde Svea gardes kasern en egendomlig anblick. På gården syntes ett dussintals flyttlass. Flera af dessa bestodo af stora lårar, hvilka innehöllo regementschefernas porträtt. Af särskild gunst och nåd fingo taflorna undanföras för att förvaras inom Nordiska museets väggar. Officerarnas privateffekter skulle också bort, ty order hade kommit att undanföra allt, som stod i vägen för de nya trupper, hvilka i dag skulle inkvarteras.
Det var 73:dje och 94:de regmentena, som fått kasernerna sig anvisade.
Gardets officerskår, resterna efter kriget, hade samlats i en klunga utanför vakten. Alla, som kunnat komma, hade inställt sig, både äldre och yngre. Bland dem funnos många invalider. På denna dag ville ingen undandraga sig sin plikt, den sorgliga plikten att taga farväl af ett regemente med sekelgamla anor. Gula brigaden, som firat triumfer under 30-åriga kriget, deltagit i Karlarnas många och ärorika fälttåg och skrifvit en krigshistoria nästan utan like, räknade den sista dagen af sin tillvaro.
Bit för bit skulle traditionerna försvinna. De voro ett besvärligt bihang under den nya aera, landet gick till mötes. Man lät påskina, att det praktiska skulle gå före det ideella, ty det senare gaf ingen ekonomisk valuta. Traditionen i form af ärorik historia, pieteten för förfäderna och deras strid för friheten - slaktartjänsten, som man kallat det - vore blott onödig barlast med lifvet. Inom traditionernas led intog minnet af striderna vid Lützen, Breitenfeld, Narva och Poltava en plats som under nuvarande regim var obekväm, och därför måste namnen utplånas från fanorna och med dem vissa regementen, hvilkas anor ej finge vidare fortplantas. Hvad skulle man för öfrigt med garden att göra? De hade intet berättigande och borde i det stället uppgå i linjeregementen på andra sidan Östersjön.
Sverige borde söka förkofra sig ekonomiskt. Det kunde bli en god mjölkko nu, sedan den militära budgeten kunnat afsevärdt nedbringas. Men skulle besparingar verkligen komma till stånd? Hade man ej missräknat sig?
Allmänt välstånd gaf tillfälle till större skatter. Men det skulle nog låta länge vänta på sig. Och så hade man ju krigsskatten, hvilken var dryg nog och skulle räcka åratal framåt. Därför behöfde kon mjölkas tätt och ofta. - - -
På slaget tolf skulle gardet utrymma kasernen. Ryktet härom hade spridt sig öfver staden och lockat dit en ansenligt del af befolkningen. Större officiella begrafningar hade alltid visat sig medföra lockelser för hufvudstadsinvånarne; begrafningen af en storhetsidé skulle locka ännu flera.
Det var, som om alla dessa, hvilka strömmade ut ur palats, ur privatvillor, ur hyreskaserner eller ur träkåkar i stadens utkanter, hade något att sörja öfver. De tyckte, att de höllo på att förlora något, som förut varit deras och som nu skulle glida bort ur deras medvetande för att aldrig mer återvända. Så sörjer vanligen den, som förlorar en kär anförvant. Gardets upplösning var också upplösningen af den rätta värnpliktsidén, rätten och skyldigheten att försvara det egna landets gränser mot yttre fiender. Det fanns inga gränser mer att försvara, och följaktligen var militären som gränsvakt obehöflig. Nu skulle den användas för eröfringskrig mot forna vänner.
Den skulle lefva kvar, ehuru under andra former. Den skulle omknådas efter andra recept, under längre tid, på andra orter och göras till en elit, som man i första hand kunde kasta fram mot de fruktade arffienderna. En dyrbar kanonföda! Man väntade sig något af dessa svenska trupper, om de finge rationell utbildning. Att slåss låg i rasen, och det var en speciell egenskap, som man borde utbilda, när svenskarna själfva varit så litet förutseende, att de endast gifvit sina soldater en amatörutbildning, som låg på ytan och kunde lura de oinvigda men ej yrkesmännen.
Den allmänna folkbildningen borde ha höjt dessa stridsdugliga, unga män långt öfver det ofantliga rikets öfriga värnpliktige, och de voro af denna anledning ett bättre soldatmaterial. Folkbildningen var således en orsak till, att de nya myndigheterna önskade tvångsutskrifva de unga männen. Bildningen blef ett lik i lasten i stället för något, hvaraf den unge mannen kunnat dra personlig nytta, individens nytta.
Det var djupa och jäsande tankar, som besjälade mängden. Tidningarna dagen förut hade icke innehållit någon uppmaning, att man skulle samlas. Censuren hade börjat, och som belägringstillståndet varade ehuru - efter hvad man sade - pro forma, gällde ock förbudet mot folksamlingar eller mot uppmaningar till dylika. Ett upprop att mötas skulle för öfrigt ha varit öfverflödigt. Stockholm kände sin plikt och ville icke svika sina veteraner i nödens stund.
När skarorna började samlas för att tåga mot gardeskasernerna, väckte detta oro hos vederbörande. De högre, svenska polistjänstemännen uppkallades till slottet, och man anställde förhör med dem. Trots det att de med en mun förklarade, att man ej behöfde befara oroligheter, utfärdades en befallning, att massorna skulle skingras så fort som möjligt.
»Jag anser mig böra fästa ers excellens’ uppmärksamhet på att just en sådan befallning kan komma att väcka opposition», sade den svenske polismästaren.
»Och jag vill inte veta af opposition», svarade generalen skarpt.
»Folket kommer att knota.»
»Låt det knota då!» Hans exceliens ryckte på axlarna.
»Svensken är i regel lugn, men bringas han till ursinne, går han till ytterligheter», sade polismästaren saktmodigt.
»Min bäste herre, vi äro situationens herrar. Vilja stockholmarna smaka på riset, är det deras eget fel. Vi ha 20 skvadroner, 500 gendarmer och 15,000 man af skilda truppslag inom staden, och jag antar att de räcka till för att - med stockholmspolisens tillhjälp - hålla en obeväpnad folkskara i styr.»
»Icke utan blodsutgjutelse. Låt folket åse aftåget, och allt aflöper fredligt.» Polismästaren var blek men lugn. Mycket stod att vinna, och faran var stor!
»Är det sagdt, att jag vill att allt skall gå fredligt till väga! Det kunde ju hända att ögonblicket vore lämpligt för att sätta oss i respekt.»
»Ers excellens bär ansvaret. Jag tvår mina händer», sade polismästaren respektvidrigt.
Strax före klockan tolf voro de närmaste gatorna öfverfyllda; Narvavägen, Riddargatan, Linnégatan, Strandvägen och Gärdet. Polisen ordnade åskådarne, som stodo stumma eller förde halfhviskande samtal med hvarandra. Befallningen om folkets skingrande hade ännu ej kommit - med flit.
Också strömmade folket till. De fingo ej plats närheten af kasernen, dessa tiotusental, oaktadt man kröp upp på taken och fyllde fönstren i våningarna rundt omkring. Området kring kasernerna liknade en myllrande massa af sansade och disciplinerade människor.
På trappan vid vakten stod officerskåren. Man lade märke till, att officerarna ej buro sabel. Det sades också, att gardisterna beröfvats sina gevär. Det hade kommit telefonorder, att dessa ofördröjligen skulle utlämnas till handräckningsmanskap från 73:dje regementet. Likt en löpeld spred sig underrättelsen härom till de väntade, och det uppstod gissningar, mer eller mindre fantastiska, om orsaken härtill. Man hade väntat sig, att gardet, som med ära uppträdt under kriget, skulle få åtnjuta hedern af aftåg med vapen. Alla togo förbudet som en personlig förolämpning, och det uppstod en känsla af hat, som aldrig varit så stark som just då. Hvad kriget ej förmått, åstadkom detta förbud. Det var förbudet och hotet, som med ens fyllde klyftan mellan de olika samhällsklasserna, som kom dem att se med öppna ögon. Och si, de voro alla af samma ras, tillhörde samma folk, hade samma instinkter, känslor, förnimmelser, begrepp, idéer! Det var något nytt, som väcktes till lifs, ett underligt uppvaknande ur en mardröm, som tyngt nationen och ledt till dess undergång.
Det var, som om man med ens fått en inblick i sin egen lumpenhet. Hvad voro nu dessa eländiga strider, detta gnat, dessa strejker och lockouter, dessa småaktigheter värda! Hvart hade de fört? Hade man inte med litet god vilja kunnat föra de inre tvisterna till en lösning? Hade man inte å alla håll kunnat göra medgifvanden för fosterlandets skull, detta fosterland, som ej längre fanns till.
I detta ögonblick förstodo alla fosterlandets idé. Förut hade detta begrepp icke varit fixeradt. Alla hade tolkat det på sitt sätt, ofta till egen fördel. Man hade ej förstått, att det stod öfver individen och partierna, att det var något stort och härligt och ädelt, ty det predikade försakelsen af det egna jaget, det talade om broderskap och välvilja, om samhörighetskänsla, om kärleken till nästan, om frihet och arfvets förvaltande efter far, farfar och förfäder. För många hade det blott varit den fläck af jordklotet, som man kunde utsuga för egen vinning. Det var det lägsta begreppet.
Sedan ögonen öppnats, blef gardets förnedring också folkets.
Det jäste...
Plötsligt hördes nedifrån Strandvägen ett rop. Det fortplantade sig, en mäktig ljudvåg, sammansatt af tusentals röster; djupa basar, kvinnors sopraner och barns gälla diskanter. Det ropet uppfångades af girigt lyssnande öron, och så snart det nått de lyssnande, upptogo dessa skriet och förde det vidare.
Och det var ett mäktigt skri. Det väckte alla starka lidelser till lifs; vrede, raseri, förbittring, tandagnisslan och hat, framför allt hat. Händer knötos, och hotfulla åtbörder syntes hos man och kvinna. Kvinnorna voro de, som hotade mest af alla, och de vände sig till männen för att få hatet omsatt i gärning. I den stunden glömde de, att de skickade männen mot döden.
»Piskan! Man slår oss», ropade de.
Vilda ångestrop bröto genom hotet af varningsorden, kvinnornas vilda ångestrop, hvilka icke likna något annat och som ha en alldeles särskild verkan på männen. Det ligger något af bön i det till dem som äro starkare, af uppeggelser till stordåd för dem, som äga styrka. När kvinnan ropar i ångest, är hon ej längre mannens konkurrent i kampen för födan; hon är blott en hjälpbehöfvande kvinna, en svag, darrande varelse, en kvinna, sådan Gud skapade henne innan hon besmittades af kulturens baciller.
Männens näsborrar skälfde. De vädrade blod och sågo blod. Det var rent djuriska instinkter, men hvem vågar väl klandra dem för det! Det fanns män, som blefvo hjältar den dagen, det fanns modiga män, som gjorde underverk.
Den stora människovågen vände sig mot våldverkarna, gjorde front mot anfallet.
I tätt slutna led stormade skvadronerna. De hade piska och sabel färdiga för slag, men pressade först fram hästarna mot människomassan. Själfva voro de människor, och för ett ögonblick tvekade de att använda sina fruktansvärda vapen mot de obeväpnade, mot kvinnor och barn.
Då ljöd ett skarpt kommandorop. Disciplinen hos dessa disciplinens slafvar kom dem att glömma medlidandet. Det var soldatens blinda lystring till förmannen, människans förvandling till en maskin, som obevekligt lydde maskinisten. Dessa ryttare drefvo folkmassan steg för steg tillbaka. De pressade hästarnas bogar mot de närmast stående, men folkhopen var så kompakt, att den icke kunde vika.
Männen, som stodo närmast - och det var män, hvilka aldrig förr varit utsatta för brutalt, fysiskt våld, som väckte skamkänslor - ropade åt de svartskäggiga ryttarna, att de skulle upphöra med chocken, ty de sågo ju, att folket ej kunde draga sig tillbaka. Alla vägar voro tillspärrade. Man ville komma undan, men man kunde ej. De angränsande gatorna voro spärrade, och folket där kände ej till den fara, som hotade deras landsmän. »Se ni inte, att vi ej kunna komma undan!» skreko de. I fjärran stod man och lyssnade till det aflägsna bullret utan att ana att det skulle leda till hundratals människors undergång.
Ryttarna fortsatte att pressa kropp emot kropp. Starka män höllo skyddande sina armar kring värnlösa kvinnor; ångestfulla mödrar försökte höja sina små upp i luften, så att de skulle undgå dödskramningen; bleka, flämtande människor plattades mot husväggarna och försökte förgäves att andas med hoptryckta lungor. Ångestrop blandades med förbannelser, dödsskrän med hot, jämmer med böner om förskoning.
Förgäfves! De mörkhyade, senfulla männen läto huggen skoningslöst falla, utan hänsyn till hvem eller hvar de träffade. För slagen sletos kläder, muskler, lemmar sönder till trasor. Blodet flöt, och med det kom raseriet och förtviflans mod. Utan att akta på faran kastade de vapenlösa männen sig mot hästarna och ryttarna och slog dem med knutna näfvar, käppar och stenar. Man kröp under hästarnas bukar, stack dem med knifvar, försökte draga ned ryttarna, och där dessa föllo, nedtrampades de till en blodig, oigenkännlig massa...
Luften fylldes med skrän och rop. Darrande, bleka människor skådade ut genom fönster och från balkonger. Dörrar, portar och fönster öppnades för att bereda de olyckliga tillfälle att undkomma, och man släpade in de vettskrärnda i portgångar och gårdar. Nu voro de svenskar alla.
Arbetaren kämpade sida vid sida med herremannen. Klasskillnaden var glömd, ty inför olyckan bortfaller alla konstgjorda skrankor. Det var en härlig, oförgätlig kamp midt i förnedringen.
Och de kämpade väl, dessa ättlingar af karoliner och Gustaf II Adolfs veteraner. Man kämpade vanvettigt, utan att säga ett ord, med sammanpressade läppar och hat i blicken. Lif efter lif föll men de döda lämnade plats för nya stridande. Och man kämpade tyst. - - - -
Det kom en slagen, blodig man med kläderna sönderrifna till lump, upp till kasernen. Han hade störtat sig ned i kanalen och summit ett stycke inåt Djurgårdsbrunnsviken för att på omvägar nå kasernen, och hans afsikt var att förmå gardisterna att ingripa till de värnlösas försvar.
»För Guds skull, hjälp dem där borta!» had han med stammande röst, ty han kunde ej tala ett sammanhängande tal. »Man mördar därborta.»
Gruppen af officerare teg.
»Äro ni inte svenskar? Hvarför skynda ni er inte?»
De tego fortfarande.
»Fördömelse öfver er, fega stackare!» utbrast han förtviflad, ty i folkhopen, där man dödade, stodo hans mor och hans hustru.
Då pekade de inåt kaserngården.
»Vi ha inga vapen», sade de. »Hur skulle vi kunna slåss?»
»Men ni ha ju reservförråden.»
»De förstördes af de strejkande under mobiliseringsstrejken.»
»Ni kunde ha slagits bättre under kriget, så att fienden ej kommit in i landet.»
»Vi ville, men vi kunde ej göra mera. Våra soldater voro ej tillräckligt utbildade gent emot våra motståndares mångåriga tjänstgöringstid. Vår fältarmé var också för svag.»
»Då kunde ni i god tid framhållit edra fordringar för oss», sade mannen, i hvars hjärta förtviflan bodde, så att han ej visste hvad han sade.
»Vi gjorde det, men man trodde ej på oss», svarade de.
»Så kunde ni, när kriget hotade, ha talat till folket och uppbådat det i massa.»
»Vi gjorde så, men det fanns ej befäl. Frivilliga fanns det till öfverflöd, men det fanns ingen, som kunde leda dem. De fåtaliga, som funnos, måste gå till linjearmén. Flera funnos ej.»
»Men landstormen...»
»Saknade också befäl.»
»Vi hade skytterörelsen.»
»Men ej disciplinerade skyttar», invände de. »En här af skyttar utan öfning är ej tillfyllest gent emot fiender, Som både äro skyttar och öfvade.
»Hvad vill ni nu göra?» frågade mannen.
»Resignera», sade de. »Vi ha måst göra så förr.»
Juristen såg honom vända sig bort och gråta, gråta öfver den stora vanmakten hos honom själf och hos hans folk. Där fanns förvisso intet att göra.
Patrioten tyckte, att svenska folket varit bra kortsynt, som inte förutsett detta. Kunde man ej ha tydt dessa fientliga tidstecken, hvilka lågo i öppen dager? Såg man inte, huru fiendens gränser med hvarje år närmade sig den skandinaviska halfön, märkte man inte hvarthän det syftade?
Fiendens expansionskraft kände man till. Den skandinaviska halfön var ett lockbete för England, Ryssland och Tyskland. Där funnos rika tillgångar, men framför allt var det den strategiska betydelsen.
Så existerade också lagen om det svagaste motståndet. Det är nu ett axiom, att där det svagaste motståndet är, där uppstår den första bräckan. Ingen kunde förneka fiendens eröfringslusta, ty därom talade dess historia i alla tider. Det hade blifvit till ett ordspråk öfver hela världen, så allmänt bekant var det, och det skulle ej ha fallit någon in att förneka den saken. Lagen om det minsta omtståndet förde eröfrarens sträfvanden mot Sverige. Det visade sig också, att fiendens härar först gingo mot den svagaste motståndaren. Sedan Sverige fallit, hade han ett präktigt utgångsläge för sina strider mot arffienden, den fruktade stormakten.
Att komma till Nordsjön var äfven bra mycket bättre än att få fast fot utom Europa. Vid Västerhafvet kunde man ju komma i direkt beröring med den europeiska storhandeln och få ett ord med i konserten. Det var ett helt annat läge, Som stärkte eröfrarens ställning och gaf honom möjlighet att utveckla sig till en sjömakt. Ville man sörja för framtiden, borde man laga att man blef en sjömakt. Så hade England gjort och behärskat världsmarknaden, så ämnade Ryssland och Frankrike och Tyskland göra. Handelns uppsving var ett existensvillkor för en nation. Den behöfde en utveckling af egna hjälpkällor, så att man kunde stå oberoende för sig själf i händelse af krig. Vore man i stort beroende af import eller export, skulle man gå med lik i lasten. Englands svaghet var dess beroende af import. Tysklands styrka dess oberoende af export. Tysklands och Rysslands hamnar gynnade ej världshandeln, men Sveriges och Norges. Det kunde ha varit dess styrka men blef deras svaghet.
Häri låg således motivet till angreppet mot den skandinaviska halfön. Det hade också kommit till utförande därför att den väntade vinsten varit större än den beräknade förlusten. Kriget hade kostat fienden 1800 millioner kronor, men Sverige var värdt minst åtta gånger detta belopp. Utgiften hade således varit 1/8 af värdet. Hade Sverige gjort sig starkt i sitt försvar, skapat reservformationer af befäl, som tillåtit landet att uppsätta armé på armé, utbildat sina värnpliktige till första klassens soldater, hade kriget kostat mera, ty det hade dels dragit längre ut på tiden, dels tvingat fienden att uppträda med ännu större arméer. Nu hade kriget varat i fem månader. Kanske kunde man ha tänjt ut det till 12. Fienden hade fört 6 armékårer till Sverige. Han borde ha tvingats att komma med 10. Sex armékårer i fem månader för en kostnad af 1800 mililoner kronor gör två millioner per dag och armékår. Med io armékårer under ett års tid skulle efter samma beräkningsgrund kriget ha kostat fienden öfver 7 milliarder, och vinsten hade varit ungefär densamma som kostnaden, förutsedt att man kunnat taga allt, äfven privategendom. Det beloppet hade landet ej kunnat återlämna, utarmadt som det var. Därför var det ingen idé att angripa ett sådant land.
Det hade varit tvifvel underkastadt, om angriparen ansett förmånligt att börja ett krig under så osäkra utsikter och med risken af så liten vinst. Vid proportionen 1:8 hade man kunnat vinna mycket; vid ungefärlig proportion 1:1 borde man räkna med stora ekonomiska förluster.
En rent matematisk uträkning hade följaktligen kunnat ge vid handen, att man i Sverige bort skapa sig ett starkt försvar. Frågan var blott, om landets ekonomiska bärkraft räckte till för ett sådant ändamål eller om man bort lägga ned pengarna på andra institutioner än de militära, på sådana som gåfvo ränta eller ökade dess välstånd och individens förmögenhet eller tillgångar eller som nedlades på barmhärtighetens altare.
Valde man det besparande sättet, och nedprutade den militära budgeten, blefve landet utan tvifvel rikare. Minskades budgeten för 4:de och 5:te hufvudtitlarna och man lade ned de inbesparade millionerna på jordbruk, järnvägar, skogsodling eller industri, hade Sverige onekligen stigit i värde. Hvarje år skulle medföra ett värdetillskott i kapitalet minst lika stort som de för året nedlagda millionerna och slutligen en vinst i form af ränta, hvars storlek berodde på den ekonomiska förvaltningens resultat.
Hade man bildat en folkhär enligt milissystem och reducerat flottan till enbart små, ej pansrade fartyg, kunde man bespara c:a 50-100 millioner per år. Efter 10 år skulle Sverige kanske varit ungefär en milliard rikare, men dess försvarsväsen hade då legat lägervall eller åtminstone varit ännu mer underhaltigt.
En anfallande makt skulle då genomföra eröfringen med betydligt mindre kostnader, ty dels hade han kunnat reducera antalen af sina angripande trupper dels nedbringa tiden för eröfringen. Minskades ockupationshären till 4 armékårer och krigstiden till 3 månader, skulle efter förutvarande måttstock kriget kostat 720 millioner kronor. Men Sverige skulle varit en milliard rikare och eröfrarens vinst innefattat ej blott denna milliard utan ytterligare de inbesparade 1080 millionerna för den mindre krigstiden och den minskade storleken af ockupationshären.
Den mindre risken och den ökade vinsten skulle under dessa förhållanden gjort landet till ett ännu större lockbete och därmed också givit ökad anledning till krigsutbrott. I analogi härmed måste man dra den slutsatsen, att ett ökadt försvar, som stode i proportion till landets nationalförmögenhet, skulle minska lusten hos en eröfringslysten granne att anfalla. Det är dessa kraf, som bör reglera de kostnader, man nedlägger på försvaret. Häraf bestämmes också de offer, man vill bringa fosterlandet.
En annan sak var, huru detta försvar bort ordnas, antingen genom att fordra den större, personliga uppoffringen i form af arbetskraft eller genom ett ökadt anlitande af materiella hjälpmedel. Den förra synpunkten fordrade en stor stark armé med utsträckt värnplikt, den senare en kampmätning flottorna emellan. Här liksom vid så många andra tillfällen hade man bort följa den gyllene medelvägen...
Att helt och hållet försumma flottan hade för ett land med Sveriges kuststräckor varit rena galenskapen. Östersjön var ingen våt graf, som skyddade den skandinaviska halfön. Tvärtom. Med nutidens af väder och vind nästan oberoende kommunikationsmedel kunde en anfallande i det stället - tack vare Östersjön - välja många och gynnsamma landstigningspunkter. Detta måste förhindras eller också borde man minska möjligheten för fienden att anlita de bästa af dessa. Flottans betydelse för samoperationer med armén var härigenom själfklar.
Men enbart jagare och undervattensbåtar kunde af flera skäl ej fylla ändamålet.
Det främsta var att dessa icke voro användbara under alla årstider och stridslägen. Den mäktiga fienden kunde välja ett vinterfälttåg. Vintertid äro älfvarna, de farligaste fronthindren, tillfrusna, och det var således sannolikt, att angriparen skulle föredraga denna årstid som den lämpligaste för anfallet. Jagare och undervattensbåtar voro oanvändbara i is. Hvad man behöfde var kraftiga isbrytare, pansarbåtar, hvilka voro i stånd att forcera Östersjöns isfält, öfver hvilka en invasionshär kunde komma tågande. Ej nog med att dessa örlogsisbrytare hastigt kunde plöja en våt graf framför de marscherande kolonnerna, de skulle äfven kunna afskära dem från hemlandet och detta både vinter och sommar.
Man kunde tänka sig, att den fientliga hären sökte gå från kust till kust på de vidsträckta is fälten! Då kommo de isbrytande pansarskeppen, plöjde en bred fåra i isen och afstängde dem från återtåg.
Därpå kunde de sopa rent öfver isfälten och detta strafflöst, ty hvad förmådde väl fiendens gevärskulor och arméartilleri mot pansaret!
Detta skulle ej jagare och undervattensbåtar mäktat.
Ej heller kunde invasionshärens här under sin isfärd konvojeras af slagskepp och kryssare. Långt innan dessa hunnit fram, hade svenska flottan kunnat bryta upp istäcket framför de tågande och omöjliggjort anfallet. Torpedfartyg kunna ej gå i is.
Därpå hade man ej tänkt, då man blott förordade småfartyg, som endast undantagsvis kunna användas och detta företrädesvis i sommarkriget.
Att förhindra, försvåra eller inskränka möjligheten af fientlig landstigning, att förminska blockadutsikterna och brandskattning, att afklippa fiendens sjöförbindelser och hota hans transporter hade varit flottans rätta uppgifter.
Det stora afgörandet låg dock under alla omständigheter hos armén. Äfven inom densamma erkände man den pansrade flottans vikt, ej minst därför att fienden, om Sverige baserat sitt sjöförsvar på jagare- och undervattensbåtdivisioner, i så fall kunnat skicka sina med kraftigt artilleri försedda, mindre värda och grundgående fartyg för att rensa lederna. Finge fienden blott en gång en dylik inseglingsränna klar, behöfde han endast skydda sig med minlinjer, försänkningar och på öarna förlagda batterier eller i närheten af dessa linjer förankrade med artilleri försedda fartyg. Minlinjerna fordrade nämligen försvar af artilleri för att ej uppfiskas.
Var den upptagna leden ordnad, kunde faran för de fientliga örlogsfartygen anses aflägsnad. De ägde en inseglingsränna, som var oantastbar af jagare och undervattensbåtarna.
Hade Sverige däremot ägt ett tillräckligt antal med groft artilleri försedda pansarbåtar, hvilka genom sin styrka voro fiendens lätta kryssare öfverlägsna - och de voro de enda fartyg som kunde inlöpa i skärgården på grund af sitt mindre djupgående - hade Sverige varit den starkare parten. De stora slagskeppen kunde, djupgående som de voro, inlöpa blott på ett fåtal ställen, och då måste de alltid gå med reducerad fart. Den svenska flottan ägde fördelen att kunna gå med mångdubbelt större knopantal inomskärs och ägde valet att upptaga eller undvika strid efter behag. De klumpiga, oviga främmande pansarjättarna, som rörde sig inom ett område, hvilket var stridande mot deras natur, skulle ej till fullo kunnat utnyttja sin artillerikraft, och deras grofva kanoner med öfver 30 cm:s kaliber medgåfvo ett långt mindre skottantal än de svenska pansarbåtarnes 28 cm:s med deras betydande större eldhastighet. 4 stycken 28 cm:s pjäser slungade på samma gång lika många projektiler som 8 st. 34 cm:s, och svenskarne kunde troligen tack vare sin terrängkännedom hastigare skjuta in sig. Att hastigt skjuta in sig mot fienden och öfverösa honom med granatskurar, innan han kommit i ordning, var medIet till seger. Den svenska 28 cm:s kanonen ägde inom de begränsade skärgårdsområdena tillräcklig effektivitet för sitt ändamål. Det gällde ju icke att strida på 10-15 km:s afstånd i öppna sjön, hvilket var afsikten med stormakternas superdreadnoughts.
Hade man med de medel, riksdagen anvisat genast börjat bygga F-båtar, samtidigt som man beställde den på frivillighetens väg anskaffade, skulle måhända mycket ha sett annorlunda ut. Ehuru armén ej blifvit så styfmoderligt behandlad som flottan, fanns likväl mycket att reformera äfven där. Man borde genom föregående krigserfarenheter ha lärt sig att den första fältarmén hastigt decimerades. Särskildt hade afgången bland officersgraderna varit stor under det gångna kriget. Det hade visat sig, att den goda viljan ej ersatte de bristande kunskaperna hos det nyskapade befälet, som tillkommit för att fylla många vakanser. Den nyaste tidens taktik fordrade vetenskaplig och praktisk träning, en sakkunskap, som var minst lika stor inom sitt område som läkarens och juristens på sitt. Det var farligt att spela hasard med de underlydandes lif, och hundrade sådana berodde på en enda mans kunskaper och hans rätta omdöme af situationen. Den medborgare, som i försvarets tjänst satte in sitt lif som insats, borde också se detta lif betryggadt så långt ske kunde. Nöden hade tvingat myndigheterna att skapa reservbefäl med föga större kunskaper än truppen.
Det stora felet hade varit officersbristen. Omständigheterna tvungo nationen att utnämna officerare, när bristen blef för stor, men dessa officerare hade intet annat gemensamt med sina föregångare än graden. Också blef manspillan oerhörd. Man hoppades imponera genom att uppträda i massa. Så hade fransmännen gjort 1870-71. Bataljonerna hade sin reglementerade numeriska styrka, äfven då reservtrupperna uppträdde, men de voro illa ledda och förlusterna blefvo häpnadsväckande. Detta var orsaken till nederlaget. Just dessa äldre årsklasser behöfde ett kraftigt befäl, hvars militära kunskap bidrog att jämna ut missförhållandet med manskapets nästan bortglömda färdigheter under exercisperioden. Nu - när det var för sent - framhöll man vikten af att manskapet genom längre tjänstetid fått de inhämtade kunskaperna innötta, så att de suttit fast i åratal; nu erkände man betydelsen af en duglig kader äfven för dessa reservuppbåd i stället för att anlita äldre officerare vid reserven, yngre reservofficerare med en månads tjänstgöring hvart tredje år och befordrade värnpliktige.
Det blef osäkert och ett osäkerhetens famlande...
I detta fall hade det ej varit regeringens fel. Både höger- och vänsterregeringarne hade ärligt sökt afhjälpa missförhållandet, men man skattade kanske allt för mycket åt allmänna opinionen, denna sköka, som låter sig köpas så lätt. Många insågo ej farans vidd och ej heller att det kostade uppoffringar långt utöfver sedvanligt mått, de reagerade mot ökad personlig uppoffring och en växande militärbudget. Regeringen måste för partiets skull pruta med anslagen. Den regering, som äskade minst och gaf de bästa löftena om minst betungande utgifter, hade setat säkrast i sadeln. Resultatet blef en olycksdiger kompromiss, där man bort göra en smärtsam men genomgripande operation, hänsynslöst, när det gällde både stora och små detaljer, men nödvändig för statens väl. Svenska härorganisationen borde ha varit så kraftig, att ingen främmande makt vågat sig på ett okynnesanfall.
Patrioten erinrade sig den rad af artiklar, som han läst i tidningarna angående dessa föreslagna organisationer. Han erinrade sig också den våg af försvarslust, som en tid öfversvämmade landet, hälsad med jubel af många, med hån af andra. Ett långt, långt uppfostringsarbete hade dock varit nödvändigt för att öfvertyga det svenska folket om nödvändigheten af ett kraftigt försvar. Det hade funnits så många oförstående, som syndat af okunnighet.
Han såg på juristen, frågande, vädjande. Hvad var att göra?
Under tiden närmade sig ljudet af nödropen och förbannelserna.
