Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ernst Westerlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Soliman, den lättfotade bruna halfblodsaraben, med den smala droskan
fram till dörren, hans herre sätter sig rak som en officer på sätet,
Edlund, kusken, rör vid tömmen och i ilande fart rulla hjulen fram
öfver Enköpings berömda gatstenar, närmast att likna vid förstenade
potäter. Sjuklingarne lyssna, de påstå sig känna ljudet af doktorns
åkdon från ena ändan af staden till den andra. Och så som de längta,
där de hvar från sitt läger höra, hur droskan stannar framför än det
ena än det andra af stadens mångfaldiga sjukhem. Så — ändtligen! — nu
håller den framför »vår» port. Doktorns snabba gång höres i
förstugan, med två trappsteg i taget kommer han uppför trappan, öppnar
utan vidare dörren och stiger raskt långt fram i rummet. »I dag vill
jag inte höra något annat än roligt», säger han till den, som har för
vana att beklaga sig. »Har vi varit snälla nu?» frågar han en annan,
på hvilkens motsträfviga skuldror han lagt en tung ordination. »Så, vi
är verkligen bättre i dag», säger han till en tredje, »tack, tack!» — alldeles
som om det stackars offret för plågorna gjort honom en personlig
tjänst, då natten medfört lindring. Är det »vägningsdag» granskas
också protokollet öfver vikten — den ene är satt på förknappning för
att bli mager, den andre gödes för att få bättre hull.
Och så går det från den ena patienten till den andra, alltid med
samma bestämdhet, som icke lämnar rum för motsägelse, med samma
hurtiga mod, som gjuter kraft i slappa viljor. Öfverallt, där han gjort
sitt besök, dröjer efter honom en strimma af hoppets ljus i sjukrummets
halfdunkel.
Klockan tio på förmiddagen är denna första rond slutad. Soliman
svänger fram för trappan till sjukhuset, beläget på en liten höjd
utanför staden. Lätt som en yngling hoppar doktorn ut ur droskan,
medan den ännu är i ganska stark fart, hejdar sig ett ögonblick och
sticker handen i rockfickan. Soliman vet hvad detta betyder, han vänder
sitt vackra hufvud och får sig en sockerbit såsom erkänsla för sitt
välförhållande och sina hofvars snabbhet. Ögonblicket därefter är doktorn
försvunnen inom sjukhusets portar.
Därinne stå operationerna, om sådana skola göras, först på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
