Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - ELFTE KAPITLET. Krimkriget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åtminstone att hindra någon annan stormakt från att erhålla det
inflytande och den öfvervigt, som det för egen räkning
eftersträfvade. Denna förstoringslystnad och alla de dermed
sammanhängande anspråken och tvisterna rörande
öppnandet eller stängandet af sunden hade visserligen en allmän
europeisk betydelse, men af alla de stora makterna berörde
den i främsta rummet England, dernäst Frankrike som
Medelhafsstat och sjömakt, först i tredje rummet Österrike,
och Preussen på konung Fredrik Vilhelms tid minst af alla.
Hos det stora flertalet af engelska folket var detta krig
populärt, dels i följd af den naturliga och oundvikliga
reaktionen mot fredsdoktrinerna och det rama vinstbegäret,
dels också i följd af sin nyhet. Fredsligans läror hade
aldrig slagit rot i England. Hennes anhängare voro i alla
händelser, när Krimkriget utbröt, ej många. De hade föga
inflytande på landets politik och voro ej sällan föremål för
ett tanklöst och simpelt grin. Det värsta motståndarne
till män sådana som Cobden och Bright kunde säga om
dem var, att de vore medlemmar af fredsligan. Ingendera
af dem synes dock verkligen ha tillhört den, oaktadt båda
delade dess åsigter. Brights religiösa öfvertygelse gjorde
honom till en afgjord fredsvän, och Cobden hade bevistat
möten med det hopplösa syftet att stifta fred mellan folken
endast genom rättskänslans och sunda förnuftets makt.
Inom kabinettet sjelft funnos män, som fullt ut lika
mycket som Cobden och Bright afskydde tanken på ett
krig. Lord Aberdeen hatade kriget och ansåg det för ett
så orimligt sätt att slita nationela tvister, att han nästan
ända tills första kanonskottet lossades ej kunde förmå sig
att tro, att det intelligenta engelska folket skulle kunna
indragas i ett sådant. Gladstone hyste af samvetsskäl en
stark och djup motvilja mot krig i allmänhet såsom en
barbarisk och okristlig handtering, men lät dock ej sin känsla
föra sig så långt att han förnekade, att krig ofta kunde
vara ett berättigadt, nödvändigt och ärofullt företag från
en civiliserad nations sida. Ögonblickets svårigheter ökades
betydligt genom dessa och andra meningsskiljaktigheter
inom kabinettet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
