Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Gästabudet på Tälje slott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
liknade ett glasberg. Däraf kom ock omöjligheten för Magnus
att hjälpa sig själf.
Herman tog sitt svärd i vänstra handen och ilade fram
samt räckte honom sin högra hand, som Magnus krampaktigt
fattade med sin vänstra. Den högra höll han hårdt sluten
om skaftet till en dolk, som han hastigt ryckt upp ur sin
gördel, och hvars klinga låg och glimmade vid hans sida i
månskenet som gadden af en orm.
»Hafven I skadat eder högra arm, Magnus, eftersom I
låten svärdet blifva liggande», sporde Herman, i det han drog
upp den fallne.
Magnus svarade intet, men just som han kände sig i det
läge, att han själf kunde hjälpa sig upp, och medan Herman
lutade sig ned för att taga hans svärd, glimmade dolkklingan
till och försvann i Hermans bröst. Denne föll åt sidan, och
Magnus sprang upp.
»Nu lär du icke mer visa tänderna, hund, ännu mindre
skälla», stönade den vilde med ett hemskt fröjdetjut.
»Och I hafven för alla tider gjort eder ovärdig
riddarkedjan, Magnus Bengtsson», hördes en djup stämma bakom
honom.
Magnus skälfde till. Det var grefve Hans, som tilltalat
honom. Han ville fly, men en järnhand fattade hans och
höll honom som i ett skrufstäd. Grefve Hans hade, i det
han uttalade de mördande orden, störtat fram till Herman
och kom i yttersta stund för att rädda honom från att halka
ner i sjön, hvilken gick öppen närmast stranden. Grefven
fattade honom i benen och drog honom varsamt upp, tills
han kunde fatta honom om midjan, då han till sin stora
glädje märkte, att Herman själf med tillhjälp af sin högra
hand reste sig på knä.
Ögonblicket därefter stod han upprätt framför grefven
och de båda andra. Han var blek och dolken satt ännu kvar
i hans bröst, men strax vid dolkskaftet hängde på en
guldkedja en ring, hvars dyrbara sten blixtrade emot grefven.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
