Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Det betyder», svarade Emelie bönfallande, »att jag vore mamma stor tack skyldig, om jag skonades från att någonsin mera höra hans namn...
»Ett sådant uppträde, som du förmodligen haft med honom, underhåller inte kärleken...»
»Det är inte heller meningen...»
»Du gör, vad du ångrar... det finns män, som inte låter leka med sig så där... Tänk om han aldrig mera kommer igen...»
»Han kommer aldrig igen, men tala inte vidare härom... jag står inte ut att höra något mera...» Och Emelie skyndade in i ett annat rum samt reglade till dörren efter sig.
Men följande dagen fick fru Högqvist skäl till att bli ännu mera häpen och bestört, då Emelie förklarade att hon tänkte återvända till Hanna.
»Mitt välsignade barn!» ropade hon och visade en ovanlig böjelse för att falla i gråt. »Tänker du gå som sparven från axet?... Hur kan du vara så dåraktig?»
»Om jag inte varit dåraktig, hade jag inte varit här...»
»Åh min tid, jag är så ledsen, att jag inte kan röra mig ur fläcken!»
Den värda matronan sjönk ned i ett soffhörn, i det hon sneglade bort till den unga flickan, medan hon beräknade vad effekt en fullständig vanmakt skulle kunna verka, men då Emelie syntes helt och hållet oberörd, fortfor hon:
»Jag förstår inte det här... nej, sannerligen inte! Det är ju ingen osämja er emellan och ändå så... usch, det går runt omkring i huvudet på mig!... Vad är det för griller du egentligen fått? Men att fråga dig härom är ungefärligen detsamma, som om jag talade till en stock eller en sten.»
»Jo, det här är en skön historia!» fortfor hon med en suck, i det hennes ögon irrade omkring på de sidenklädda möblerna, de brokiga mattorna och väggarnas speglar och förgyllningar. Vid betraktandet av denna prakt, som hon nu skulle lämna, stockade sig en känsla av oro i hennes bröst, så att hon knappast kunde andas.
»Då han gick», återtog hon flämtande, »såg jag på honom, att han, så gärna som han vill leva, önskar göra allt gott igen. Om du bara låter mig handla», tillade hon inställsamt, »så skall jag skynda till honom och säga, att du ångrar dig... jag skall gå så fint tillväga, må du tro? lita på mig... naturligtvis låtsar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
