Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alla dessa luftslott äro dock ett intet mot dem jag byggde, då jag först drog ut i världen... ja, jag låter ännu hoppet leka, om också verkligheten sätter sig på tvären», och alltjämt leende lutade han sig fram mot Emelie samt såg henne trohjärtat in i ögonen. »Men verkligheten får aldrig opponera sig mot vår vänskap...?»
»Aldrig», sade hon och tryckte hjärtligt hans hand.
Och nu var hon åter i hemmet, där allting syntes upp och nedvänt, ända tills Hanna övertog kommandot och hade Emelie till att ordentligt packa in sina tillhörigheter i den lilla blåmålade koffert, som fru Moberg ställt till hennes disposition.
»Jag skulle önska, att jag själv kunde följa med», sade den pratsamma kvinnan, som tyckte om att inspektera koffertens innehåll, under det hon öppet erkände sig avundas Emelie, som fick komma ut i världen. För nöjet att få lämna ’gubben’, sade hon, skulle hon icke själv haft det ringaste emot att följa med vilken komedianttrupp som helst.
»Hovsekter Berggren är inte precis att förblanda med mängden», anmärkte Hanna en smula förnämt.
»En hovsekter för trehundra riksdaler banko... inte en styver mer!» muttrade fru Högqvist föraktligt. »Det är gängse priset och jag tror till och med att fru Mobergs gubbe kan få köpa sig den titeln...»
»Jag skulle vilja se honom med syring och titel», skrattade den hulda makan, »se huru hovsektern skulle skutta ifrån bordet!»
De båda flickorna skrattade, och huru fru Högqvist än strävade efter att visa sig butter, så såg hon i detta ögonblick den lilla skräddaren så levande framför sig, att hon plötsligt kände sig indragen i munterheten.
På detta sätt blev isen någorlunda bruten mellan mor och döttrar, och fastän fru Högqvist icke kunde tillbakahålla anmärkningar över vissa personers oförskämda inblandningar i folks görande och låtande och om jäntor, som i tid och otid ställde till teaterscener, så var det dock slutligen endast vänliga ansiktsuttryck, Emelie såg omkring sig, då hon, upptornad på den rankiga skjutskärran, jämte Maja Höök skramlade åstad på sin första konstnärsfärd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
