Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - K - Kannelkol ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kannelkol—Kanslär
679
(fr. cannelure]f halvrund, vertikal fåra,
räffla.
Ka’nnelkol, se Cannelkol.
Kanngi’esserei, ty. (hårt g), tenngjuteri;
fig., kannstöperi (se d. o.).
Kanniba’l (sp. caniha’l, av cari^be, inbyggare
på de karibiska öarna), människoätare;
vild och grym människa. — Kannibalism
L Antropofagi’, människoätande.
Kannstatt-rasen, en fossil människoras.
Kannstöperi’, förr tenngjuteri;
kälkborger-ligt politiserande. Jfr Kandestöberi. —
Kannstöpa, prata i vädret om politik o. a.
allmänna angelägenheter. — Kannstöpare,
person, som utan sakkunskap förnumstigt
utbreder sig över politiska frågor.
Kannväxter, bot., insektätande växter av
släktet Nepe’nthes.
Ka’non (gr. kano’n, lat. ca’non), rättesnöre,
regel, föreskrift; teoL, bibelkanon (se
Kanoniska böcker); påvligt påbud;
kyrkomötesbeslut; katolskt böneformulär för
nattvarden; förteckning över kanoniserade
(se Kanonisera); rom. jur., av arrendatorn
till jordägaren erlagd avgift; konsth.,
reglerna för människokroppens
måttförhållande; tonk., ett musikstycke, i vilket den
ena stämman faller in efter den andra och
upprepar samma melodi; boktr., ett slags
stor tryckstil för anslag, boktitlar o. s. v.
Kanonicite’t, vad som berättigar en biblisk
bok till kanoniskt anseende. — Kanoni’k,
läran om tonkonsten, för så vitt hon
grundar sig på tonernas svängningstal; även
en del av den grekiske filosofen Epikuros’
lära. — Kanonika’t, en kaniks befattning.
Kano’nikus, se Kanik. — Kanonisatio’n,
förklarande för helgon; införande i kanon
1. förteckningen över helgon. —
Kanoni-se’ra, högtidligen förklara för helgon. —
Kano’nisk, överensstämmande med kanon;
tjänande som rättesnöre, trovärdig. —
Kanoniska böcker 1. BibeIkano’n, de av
bibelns böcker, som av kyrkan förklarats
ingivna av Gud. — K. rätten (lat. jus
cano’nicum), se Kanonisk lag. — K.
timmar, se Horæ canonicæ (under Hora). —
Kanonisk lag, den katolska kyrkolagen, de
från romerska kyrkan utgångna
rättssatserna. —• Kanoni’ster, pL, lärare i kanonisk
rätt. ) ( Legister (se Legist).
Kano’n (fr. canon, av lat. ca’nna, gr. ka’nna,
rör), krigsk., en för eldgivning med flack
kulbana avsedd artilleri pjäs. — Kanona’d,
ihållande skjutning med kanoner. —
Kanonbrons, se Kanonmetall. — Kanonbåt,
mindre, opansrat, för artilleristrid avsett
örlogsfartyg. — Kanongrop, skyddsgrop,
i vilken en kanon nedgräves under fält- och
ställningskrig. — Kanoniä’r,
artillerisoldat. — Kanonmetall, en legering av koppar
och tenn. — Kanonservis, för en kanons
skötande avsett manskap och befäl. —
— Kanonvärn, skydd, vanligen av jord,
framför en kanon vid fält- 1.
ställningskrig.
Kanoniä’r, Kanonjä’r, se under Kanon.
Kanonkuleträd, hot., se Xylocarpus.
Kano’p, pl. Kanoper, egyptiskt krus till
förvaring av de vid balsamering uttagna
inälvorna.
Kano’pos 1. Cano’pus, astr., en i Skeppet Argo
å s. himmeln befintlig stjärna av första
storleken.
Kano’posdekre’tet, inskrift med text på
egyptiska i hieroglyfisk och demotisk skrift,
som lämnat bevis för riktigheten av
Cham-pollions hieroglyftolkning.
Kanoposstelen, den stele på vilken
kanopos-dekretet är inhuggen.
Kano’ri, en sudanesisk folkstam.
Kano’t (fr. canot, av sp. cano’a, ett ord av
karibiskt ursprung, som betyder båt),
sjöv., ett slags båt, gjord av en urholkad
trädstam och begagnad av flera vilda
folkslag ; en lätt, heldäckad båt, som
framdrives med en tvåbladig åra 1. ett segel. —
Kanotfst, förare av en kanot.
Kans., förk. för nordamerikanska staten
Kansas.
Ka’nsallis-osake-pa’nkki,
Nationalaktie-banken, en av Finlands största banker.
Kansas, nordamerikansk indianstam av
Dakotas (se å. o.).
Ka’nsassten, ett slags fin amerikansk
slipsten.
Kansle’r, se Kanslär.
Kansli (ty. Kanzlei, fr. chancellerie, lat.
can-celWria, av cance’lli, skrank), urspr. en
med skrank omgiven plats, där offentliga
handlingar utfärdades; förr i Sverige ett
centralt ämbetsverk, numera uppdelat
på regeringsdepartementen; avdelning av
vissa ämbetsverk; den personal, som för
riksdagens och kyrkomötets protokoll samt
uppsätter och expedierar deras beslut.
Kanslideputerade, två riksdagsmän, av
riksdagens kammare utsedda för att ha vård
om riksdagens kansli.
Kansliexamen, den lägsta examen inom
juridisk fakultet i Sverige.
Kansliråd, byråchef i något av
statsdepartementen.
Kanslisekreterare, tjänstemän inom de
svenska statsdepartementen (utom
utrikesdepartementet).
Kanslist, skrivare, lägre tjänsteman i ett
kansli.
Kanslistil, lag- 1. kurialstil, det skrivsätt,
som begagnas i vid ämbetsverk och
domstolar avfattade skrifter.
Kanslä’r 1. Ka’nslär (ty. Kanzler, fr.
chan-celier, av lat. cancella’rius), urspr. vid
skranket (lat. cancelli), framför
domstolens säte placerad tjänsteman; sedermera
sekreterare; ämbetsman, som biträdde
konungen vid påbuds utfärdande m. m.
(senare rikskansler). Se vid. Universitets-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
