Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om den Iioströmska filosofiens förhållande till den Kautiska.
67
motsvara den andra negativa satsen om pligten och utgöra princip
och innehåll för den praktiska klokhetsläran, då det kategoriska
im-perativet deremot motsvarar den tredje satsen och ensamt kan tjena
till princip för en verklig praktisk rationalism. Under det att
maximerna äro osjelfständiga praktiska principer och de hypotetiska
imperativerna derjemte otillräckliga, nemligen i att leda viljan med
afseende på de af henne åsyftade verkningarna, så är deremot det
kategoriska imperativet en sjelfständig och sjelftillräcklig
bestäm-ningsgrund för viljan eller en sådan, ur hvilken pligten kan vinna
sin förklaring.
Äfven de olika sätt, hvarpå Kant uttrycker det kategoriska
iin-perativets formel, hafva sammanhang med de ofvan angifna satserna
angående pligten. Då böjelser och allt innehåll öfver hufvud, som
enligt Kant alltid är sinligt, endast kan lemna osjelfständiga
praktiska principer samt tillfälliga och växlande, så blifver ingenting
annat öfrigt, hvarpå inan kan grunda en handling af pligt och som
kan innehållas i sedelagens fordran, än formen af allmängiltighet och
nödvändighet efter naturlagen såsom typ. Derför måste det
kategoriska imperativets första formel lyda: handla så, som om din
handlings maxim genom din vilja blefve en allmän naturlag. Såsom i
naturen tingen stå i nödvändigt förhållande till hvarandra derigenom,
att de bestämmas af nödvändiga lagar, så äro ock inom den
moraliska verlden handlingssätten på oföränderligt och undantagslöst sätt
bestämda genom det kategoriska imperativet. Menniskan får derför
icke göra något undantag från lagen till förmån för böjelserna eller
något genom dem gifvet innehåll. Så snart handlingen företages
icke för sin egen allmängiltiga och nödvändiga form och efter den
allmänna naturlagen såsom typ, utan för något annat, som för viljan
alltid blir ett yttre, vore detta enligt Kant också sjelfva
guddomlig-heten, så blir handlingens princip osjelfständig, emedan ban då lånar
sin giltighet från detta. Principen, hvarefter viljan handlar, blifver
då icke formel såsom en allmän naturlag, utan materiel, emedan han
bestämmer viljan i förhållande till ett visst objekt, som afficierar
hennes böjelser eller som h"s hennes begärförmåga väcker lust eller
olust och emedan principen då endast angifver och uttrycker det sätt,
hvarpå menniskan har att vinna lust eller undfly olust och sålunda
blir medel för den sinliga lycksaligheten. Då man nu icke a priore
eller ur förnuftet utan endast ur erfarenheten kan känna, huru ett
objekt afficierar begärförmågan, så äro alla dessa praktiska principer
empiriska eller bundna vid erfarenheten. Men principen, efter hvilken
viljan handlar, får icke vara beroende eller hemta sitt stöd från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
