Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 29. Tvist ooh försoning. Sång. Farliga betraktelser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slutligen för att ej göra honom missnöjd. Han skulle
troligea ej bafva gjort det, om han anat bevekelsegrunden.
I bästa förhållande skildes herrarne. Öfverstlöjtnanten tog
plats vid det väntande spelbordet, och ryttm&staren förfogade ~
sig åter till salen, der fröknarne Stålkrona och kornett Axel
beredde sig att besjunga Fritiofs landsflykt. Vid hans inträde
stod hela sällskapet i en halfcirkel omkring denna grupp, med
undantag af de äldre fruarne, hvilka sutto bredvid friherrinnan,
vördnadsfullt lyssnande till den vältalighet, hvarmed hon
af-handlade sitt favoritämne, nemligen sättet att få fjäderfä att
trifvas, jemte ändamålsenligaste metoden vid deras gödning.
’’Min bästa fru kamrer ska," fortsatte friherrinnan, ”detta
är just mitt favoritgöromål — men mina flickor ha
alldeles ingen smak för denna sysselsättning. De älska icke
dessa små sublima varelser såsom jag, men de äro så unga ännu.
Aurora, den lilla yrhättan, är annars en engel i godhet.
Wilhelmina är mera allvarsam. .. Jo, mitt herrskap, detta är min
angenämaste sysselsättning. När jag hör de lifliga hönsens
kack, kack, ka-ak, de allvarsamma ankornas och gässens kree,
kree, kree och de roliga kalkonernas kluck, kluck, kluck,
kän-ner jag mig så väl, så gladt stämd — det är som om jag hörde
barndomens oskuldsfulla joller. .. Seså, nu börja de kära
barnen med sinsång! Förlåt mig då att jag afbryter vårt trefliga
samspråk. Jag hade ärnat tala litet om gödningens
hemligheter, men det får bli tills en annan gång.n
Sterner hade närmat sig de ungas krets. Fröken
Wilhelmina sjöng med smak och noggrannhet. Hennes röst var
något vek, men egde mycken naturlig böjlighet. Hos Sterner
väcktes det vemodiga minnet af Augustas herrliga, själfulla
toner. Hvad var väl den bästa sång för honom, sedan han
hört hennes? Fans väl en röst så böjlig, så klangfull, så ljuf,
så ren? Han besvarade dessa frågor med lika många nej.
Om Wilhelmina Stålkrona kunnat ana hvar hans tankar
dvaldes, då han, lutad mot fönsterposten, med korslagda armar
öfverlemnade sig åt sina minnen, så skulle hon hafva rodnat
öfver den uttydning hon vågat göra af hans tankfulla utseende
och ställning, hvilka tycktes antyda drömmar af den vekaste
art. Då sången slutat, och Sterner icke följde de öfrigas
exempel med bugningar, beröm, krus och anhållan om "en ny
visa, emedan denna varit så vacker, så vacker,” blefvo fröken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
