Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fredsställa hennes skuldfria hjerta, hvilket, för att blifva
fullkomligen lyckligt, måste uti hennes lifs vigtigaste
angelägenhet vara alldeles fritt från all oro i afseende på rätt
och orätt?
Alfhild egde intet svar för Leilers tröst. Deruti fattades
det förnämsta: frid. Den kunde hans ord icke förskaffa.
Hon skakade med smärtfull sorgsenhet hufvudet och
nedlade det åter, liksom det ej vidare varit värdt att söka
upplyfta det.
»Du är nu för djupt skakad, min Alfhild, för att rätt
fatta mig och mina känslor!» sade Leiler och bemödade
sig att åtminstone ur sin ton förjaga intrycket af den förr
färliga missräkning, han erfor, då han ej fann sig
rättfärdigad hos henne, hvilken aldrig borde ega en tanke, som
icke återspeglade hans egna. »Men jag hoppas det blir
bättre,» tilläde Han, »då jag dagligen får tillhviska dig
hopp och mod! Du har för länge lidit ensam.»
»Ack, ja, nog har jag lidit, men ej ensam. Farbror
Sebastian förstod mig från början och har, så godt han
kunnat, sökt lugna och upprätthålla mig i den svåra pröfningen.
Men, Leiler, hvad du nyss sade om att ’dagligen’ tillhviska
mig mod och hopp, det nödgas vi afsäga oss, ty min far
har förklarat för grefven, att han ej längre kan mottaga
dig i prestgården. Du kommer hädanefter att bo på slottet,
och hade min far nu varit hemma eller farbror Sebastian
icke af en tillfällig sorg inlåst på sin kammare, så hade vi
säkerligen icke fått tala med hvar andra. Min far är djupt
förtörnad och sårad, det har jag funnit, ehuru han ej med
ett enda ord nämt det till mig.»
Alfhild märkte icke, att den gamla förtroligheten åter
höll på att insmyga sig i hennes ton, men att tala med
honom och förblifva främmande och kall, var mera än den
i verldsskolan så föga bevandrade unga qvinnan förmådde.
»Detta var, vid gud, en högst obehaglig nyhet, min
dyra Alfhild!» svarade arkitekten i dyster ton. »Slottet vore
väl den vistelseort jag sist af alla önskade mig, helst nu%
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
