Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tjuguandra kapitlet.
Ännu en gång mannen och hustrun.
Natten hade nedfalt sin tunga pell öfver jorden, och
den för de begge makame så bittra dag, hvilken vi skildrat
i ett föregående kapitel, hade nedsjunkit i tidens vida, aldrig
åter upplåtna graf.
Ensam i sin kammare låg Maria på knä och bad,
bad om mod och ståndaktighet att tömma den bittra kalken.
Men modet ville icke komma. Och ståndaktigheten svek
henne. Bäfvande ryste hon till samman hvarje gång hon
dröjde vid tanken på den mörka framtiden, en tid, då hon
ensam, alldeles ensam, utan det ringaste hopp om förbättring
i sitt läge, stod öfvergifven med ett hjerta trängtande efter
den kärlek, som nu vore fullkomligt död för lienne . . död,
död, men med desto mera lif, brinnande för en annan!
Hvarföre då slitas om en evigt förlorad skatt? ... Hvarföre
. .. hjertat ville ej ge sig. .. arma hjerta. .. Och likväl
upphörde hon icke att bedja, icke allenast för sig sjelf, hon
bad också för honom, som tillfogat henne det sönderslitande
qvalet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
