Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Andra förmiddagen kom gamle Borgstedt och hemtade
Alfhild.
»Det är rigtigt på stat ändå», sade gubben Örnros, då
han genom fönstret såg en bland de vackraste af’Sleipners’
afkomlingar dansa framför grefvens egen eleganta släde,
hvilken var prydd med sjelfva högtidsnätet, knutet af
friherrinnan Rawensteins fina fingrar, »ja, rigtigt ståt, barn!
Du kommer att åka som grande dame.»
Och nog åkte Alfhild förträffligt, men samtalet med
Borgstedt gjorde henne så ondt i hjertat, att hon ej hade
nöje af slädfarten.
Vid ankomsten till slottet tog grefven sjelf emot henne
på trappan. »Välkommen, lilla ämabla mamsell Frenkman!
Hon gör sig ju så rar, att man ordentligt får skicka efter
henne, om man vill hafva det nöjet att se hennes fagra
ansigte.»
Ehuni grefven alltid visade sig som en artig man mot
fruntimren (det tillhörde i öfrigt tidens sed: i parentes
sagdt, skulle det nog vara komiskt att se en af nutidens
herrar bugande med hatten under armen vandra utefter ett
helt långt förmaksgolf, stannande vid hvarje dam för att
kyssa hennes hand och säga henne i flygten en hel, half
eller åtminstone trefjerdedels artighet) . . . således: ehuru
grefven alltid tände sina rökoffer för damernas fåfanga, hade
han likväl aldrig varit så förekommande som i dag. Men
så var också nu mycket annorlunda än förr. Flickorna på
prestgården voro alltid begåfvade med skönhet, och grefvarne
på slottet »hade aldrig varit utan konstsinne», såsom hans
nåd uttryckte sig, då han, hvilket han fordom gjorde,
begrundade, att det icke vore godt, att en fideikommissarie af
Albanos lynne för mycket umgicks med en prestdotter af
Alfhilds skönhet. Men grefvens fruktan hade i detta
hänseende varit onödig. Albanos känslor voro icke af den natur,
att de kunde brinna för flera än en. Detta var likväl något
som hans far ej förstod, emedan han i sin ungdom hyllat
andra åsigter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
