- Project Runeberg -  Föreläsningar öfver menniskans historia /
125

(1856) [MARC] Author: Erik Gustaf Geijer With: Sigurd Ribbing
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

uo

slägtet ej allenast lefver såsom det den individuella gestalten
upprepande, eller det i den förgängliga individen sig
bibehållande och reproducerande allmänna; utan individen är sitt
slägte, har detta begrepp i sig. Hvad en mensklig individ
uträttar, är uträttadt för alla, likväl blott i de högre
regionerna af tanke och förnuftig verksamhet, hvilka äro
gemensamma för alla. Hvar och en är här representant af det
kela, så att hvar och en kan tillegna sig det. Man skulle
kunna utsträcka denna betraktelse äfven till kapitlet om
mensklighetens lidanden, ty menniskorna ej blott handla för
hvarandra, utan äro äfven i lidande ett enda väsende, så att på
samma sätt som en kan handla för många, kan en ock lida
för många; och utan tvifvel — hvilket är den mest
tröstande åsigt i olyckan — äro de lidanden, som oförskyldt
utstås, på något sätt en försoning för slägtets skull. Hvarje
individuell oförvållad olycka är en skuld som individen
betalar till slägtet; hvari man ock har förklaringsgrunden till
den gamla åsigten af olyckan, att hon är helig: res sacra
miser. En sådan olycklig bär på allas skuld. — I det
menskliga väsendet finnes således först slägtet, d. v. s. det
är ett lif för sig, som i sig sjelft har sin förklaringsgrund.
Derföre om ock individen synes förgå, så är denna
förgängelse blott skenbar. Beviset härför är enkelt: menniskan är
den enda varelse som har begrepp om döden, d. v. s. hon
är öfver den. Huru skulle hon kunna känna möjligbeten af
förintelse, om hon ej vore öfver densamma? Djuret är en
varelse som ej har föreställning om döden; menniskan åter
är öfver existensen, är vid dess källa, der hon ur det
appa-renta lifvets förgängelse framgår. Detta bevis har jag aldrig
sett användt för själens odödlighet, men är det mest
ade-qvata jag känner. Hvad man fattar har man inom sig,
således är man öfver det. En gräns kan öfverskridas just

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:40:01 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ebbformen/0143.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free