Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Lifvet och Religionen - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
105
urkristendomens soliga, hvita ljus, som strålar ut från
korset i Oolgatas natt, riktande sig från den första mot
den andra tillkommelsen. Men när kristendomens hvita
ljus förvandlas till ett mörkt ljus, då upphäfves sonskap
och moderskap, faderskap och broderskap och allt
köttsligt, allt lefvande dör en död utan uppståndelse i
denna okroppsliga och blodlösa helighets mörka ljus.
»Har verkligen kärleken till hembygden torkat ut
hos dig?» frågar en af hans gamla lillryska vänner
Gogol. Ja allt har verkligen »torkat ut», dött ut hos
honom, eller åtminstone skulle han vilja, att det hade
gjort det. Just i denna liflösa torrhet, denna ohyggliga
andliga torka består ju enligt hans mening — och
månne endast hans? — den kristliga heligheten, »den
högsta himmelska lidelsefriheten».
I ett samkväm efter en middag faller talet på de
dåtida nyaste uppfinningarna — stearinet,
daguerroty-pien. — »Och hvad tjänar allt det där till? Bli
människorna bättre af det?» gäspar Gogol. — »Jag tyckte om
färger förr, när jag var mycket ung», börjar han
plötsligt på nytt, som i halfslummer. — Ja ni skulle ha
kunnat bli målare», anmärker en dam. »Och
dessförinnan, hvad tyckte ni om då? — Förut, när jag var
mycket liten — kort.» — Damen: »Det anger andlig
rörlighet.» Gogol: »Andlig rörlighet! Halfva Ryssland
gör ju inte annat... Det är andlig tröghet...» —
En annan dam: »Nikolaj Vasiljevitsch, kommer slutet
på Döda själar ut snart?» Gogol, åter gäspande: »Om
ett år tror jag.» — »Så att då är det inte uppbrändt?»
Gogol: »Jo-o-o... Jag har bara börjat...» »Han var
sömnig den där dagen efter en stadig rysk middag»,
tillfogar skildringens författare. Allt i det där samtalet
är alldagligt, men just genom sin alldaglighet, »en
lumpenhet, som nästan närmar sig det fantastiska», är det
ohyggligt, kanske ohyggligare än alla »skräckskepnader
från andra sidan grafven». Det är en fortsättning af
det gråa regndusket öfver Nasarets kullar; det är den
lifsledans gråa spindelväf, som klibbat ihop våra ögon
och som vi kalla vår »sant kristliga anda».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
