Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 768 —
— Guds död! Och dessa personer har man fällt förbö-
ner för! Hvar är domen!
— Erik! Erik! För Guds skull, stilla dig, Erik, och
samla ej mera blodskuld öfver ditt hufvud! utropade Karin
Mänsdotter och sprang fram till konungen samt grep honom
i armen.
Men konungen var nu ej sinnad att höra rösten af sin
goda engel. Han slängde ifrån sig den ömsinta flickan
samt förbjöd henne att närma sig honom, allt under det
att Göran Persson tog upp den tillknögglade dödsdomen
öfvei herr Svante Holgerson ur sin ficka samt strök den
så slät han kunde, hvarjemte han åter doppade pennan,
hvilken han räckte konungen på samma gång som domen.
— Gif hit! sade konungen och ryckte till sig både
domen och pennan.
Erik! Erik! ropade Ivarin Månsdotter åter samt
skyndade ånyo fram till konungen och kastade sig på sina
knän för honom.
Men det var för sent. Göran Persson hade hållit fram
en portfölj, mot hvilken konungen lagt papperet och under-
skrifvit domen, hvilken prokuratorn derefter tagit och
skyndat ut med densamma så hastigt, att han glömt mot-
taga pennan af konungen, hvilken kastade den efter honom.
Nu var konungens häftiga lynne i en förfärlig svall-
ning.
Karin Måndotter försökte att lugna honom; men hen-
nes ord verkade intet; troligtvis hörde konungen ej henne
tillföljd af sin vrede. Narren och jungfru Helena sträckte
ödmjukt händerna mot sin herre och bådo honom om nåd;
men äfven deras böner förklingade ohörda.
Har du, min ärade läsare, någon gång stått vid hafs-
stranden, när vågorna gå höga och vräka in mot brän-
ningarna under ett raseri, som om de skulle vilja rycka
upp klipporna från sina lägen? Det brusar och dånar och
menniskan känner sin litenhet och vanmakt under en så-
dan syn och under detta brus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
