Från mörker till mörker.
Liv, jag förstår dig inte. Jag känner ibland en andlig yrsel, som viskar och varnar och mumlar om att jag har gått vilse. Jag kände så helt nyss. Då tog jag fram mitt rättegångsprotokoll: de dagboksblad, där jag höll förhör med de båda rösterna i mitt inre: den som ville och den som icke ville. Jag läste det om och om igen, och jag kunde inte finna annat än att den rösten, som jag till sist lydde, var den som hade rätta klangen, och att det var den andra som var ihålig. Den andra rösten var kanske den klokaste, men jag skulle ha mist den sista aktningen för mig själv om jag lytt den.
Och ändå - ändå -
Jag har börjat drömma om prästen. Det var ju att förutse, och just därför förvånar det mig. Jag hade tänkt att jag skulle slippa ifrån det just därför att jag hade förutsett det.
*
Jag förstår att konung Herodes icke tyckte om sådana profeter som gingo omkring och uppväckte döda. Han högaktade dem i övrigt, men denna gren av deras verksamhet ogillade han...
*
Liv, jag förstår dig inte. Men jag säger inte att det är ditt fel. Jag håller det för mera troligt att jag är en vanartig son än att du är en ovärdig mor.
Och det har till sist börjat gå upp för mig som en aning -: det är kanske icke meningen att man skall förstå livet. Allt detta raseri att förklara och förstå, all denna sanningsjakt är kanske en avväg. Vi välsigna solen, därför att vi leva just på det avstånd ifrån den som är oss nyttigt. Några millioner mil närmare eller längre bort, och vi skulle förbrinna eller förfrysa. Om det nu vore med sanningen som med solen?
Den gamla finska myten säger: den som ser guds ansikte måste dö.
Och Ödipus. Han löste sfinxens gåta och blev den eländigaste bland människor.
Icke gissa gåtor! Icke fråga! Icke tänka! Tanken är en syra som fräter. Du tänker i början, att den blott skall fräta på det som är murket och sjukt och som skall bort. Men tanken tänker inte så: den fräter blint. Den börjar med det rov som du helst och gladast kastar åt honom, men du skall inte tro att det mättar honom. Han slutar inte förrän han gnagt sönder det sista du har kärt.
Jag borde kanske inte ha tänkt så mycket; jag borde hellre ha fortsatt mina studier. "Vetenskaperna äro nyttiga därigenom att de hindra människan från att tänka." Det är en vetenskapsman, som har sagt det. Jag borde kanske också ha levat livet, som det heter, eller "levat lusen", som det också heter. Jag borde ha åkt på skidor och sparkat fotboll och levat friskt och muntert med kvinnor och vänner. Jag borde ha gift mig och satt barn i världen: borde ha gjort mig plikter. Sådant blir hållhakar och stöd. Det är kanske också dumt, att jag inte har kastat mig i politiken och uppträtt på valmöten. Också fosterlandet har krav på oss. nå, det kan jag kanske hinna med ännu...
Första budet: du skall icke förstå för mycket.
Men den som förstår det budet, han - har redan förstått för mycket.
Jag yrar, det går i cirkel för mig.
Från mörker till mörker.
