Jag såg i drömmen gestalter från min ungdom. Jag såg henne som jag kysste en midsommarnatt för länge sedan, då jag var ung och icke hade dödat någon. Jag såg också andra unga flickor av dem som hörde till vår krets den tiden; en som gick och läste det året jag blev student och som alltid ville tala med mig om religionen; en annan, som var äldre än jag och som gärna stod och viskade med mig i skymningen bakom en jasminhäck i vår trädgård. Och en annan, som alltid gjorde narr av mig, men som blev så ond och häftig och föll i krampgråt en gång då jag gjorde narr av henne... De gingo bleka i en blek skymning, deras ögon stodo vidöppna och förskrämda, och de gjorde tecken åt varandra då jag närmade mig. Jag ville tala till dem, men de vände sig bort och svarade mig icke. Jag tänkte i drömmen: det är helt naturligt, de känna inte igen mig, jag har blivit så förändrad. Men på samma gång förstod jag att jag bedrog mig själv, och att de mycket väl kände igen mig.
Då jag vaknade, brast jag i gråt.
